Har man släppt så har man släppt

De valde solstolarna av trä. Släpade ner dem från stugan. Pappan tog den stora och pojken den lilla. Nu sitter de en liten bit ifrån varandra. Några grässtrån sticker upp genom springorna i stolsryggarna, det kittlas. De har badbyxor på sig. Pojken har cyklop också, fast de inte har gått i vattnet än. Undrar när de ska gå i.

Man ser annorlunda i cyklop. Allt blir mindre, och lite suddigt. Pappan är inte lika stor genom cyklopet.

De ser inte på varandra, utan på havet. 

– Ser du båten? frågar pappan och pekar.

Men pojken ser inte båten. Inte genom cyklopet och han vill behålla det på.

– Mmm, säger pojken och lutar sig närmare pappans arm. Hårstråna stryker mot kinden. Den är mörk, armen. Och varm. 

Pappan knyter en rosett av snöret på sina badbyxor. Pojken ser ner på sina egna. Han har vrängt dem ut och in. 

– Så du ska vara här med mig hela sommaren, du, säger pappan och ler.

Kanske. Pappan kanske ler, det är svårt att säga med cyklopet på. Han ska just ta av det när pappan klappar honom på axeln.

– Tänk vad vi ska simma omkring du och jag.

Han pekar på havet igen.

– Det är nog varmt nu. Vad säger du? Ska vi …

Pojken skjuter benen intill sig, kramar dem hårt.

– Fast vi kan ju vänta. Det är fint att bara sitta här, säger pappan snabbt och knyter upp knuten.

Han torkar sig i pannan. 

– Jag tog med såna här, säger han och viftar med något färgglatt.

– Puffar. Ifall du inte kan simma. Men du kanske kan simma redan?

– Klart jag kan.

– Ja. Såklart, viskar pappan och lägger tillbaka puffarna i gräset.

Han tar upp en tidning, håller den i knät och river lite i hörnet. Pojken knyter en rosett på sina badbyxor. Fast det blir inte riktigt en rosett. Mer som en knut. Den går inte att få upp. Han tittar ut mot havet istället. Det är svårt att se om det går några vågor. Bara pyttesmå isåfall. Det är en liten strand. Man kan se hela härifrån. Men det går inte att se bortom klipporna. Där är vattnet djupare, har pappan sagt.

Pojken sneglar på pappans tidning. Det är en bild på ett ansikte. Och en rand med suddig text under. Pojken drar lite i linningen på badbyxorna. De sitter för hårt. Han reser sig upp.

– Jag ska gå en sväng.

– Jaha.

Pappan tittar upp från tidningen.

– Vart ska du gå?

– Till vattnet. Jag ska känna om det är varmt.

Pappan nickar. Pojken penslar med foten över gräset.

– Får jag följa med? frågar pappan.

Byxorna sitter verkligen för hårt. Pojken nyper tag om några långa grässtrån med tårna och drar. De går av. Pappan kliar sig på magen.

– Gå du själv, jag kan sitta här och läsa under tiden.

Tidningen har blivit till strimlor i överkanten. Det går nog inte att se vad det står ens om man tar av cyklopet. Ens om man kan läsa. Pojken går ner till stranden. 

Det är fullt av snäckor precis där havet kommer in. Han går ut en bit. Det är varmt. Han böjer sig, kikar ner i vattnet. Tårna ser stora ut och några bruna tångbitar flyger förbi. De virvlar runt och lägger sig på botten. Han reser sig upp och ruskar på huvudet. Går längs med strandkanten, i vattnet, plaskar lite. Det når honom bara upp till anklarna.

Han ser upp mot solstolarna. Pappan sitter kvar. Han skulle kunna gå en bit till, lägga sig på mage och simma. Det borde gå. Men om det inte går kommer pappan att se och han har sagt att han kan simma. Klart jag kan, sa han. Groda strut pinne.

Han går bort till klipporna. De är svarta. Han klättrar upp på den minsta, ställer sig på tå och kikar över på andra sidan. Sedan tar han en sten till. Och en till. Han står på toppen och pappan sitter kvar i sin solstol. Om han skulle gå neråt nu, ner på andra sidan …

Pojken försvinner bakom klipporna och pappan släpper tidningen.

Vattnet är mörkare här. Djupare. Han sätter sig på huk, känner med händerna. Det är kallare också. Försiktigt glider han ner för stenen. Det river lite i badbyxorna, som sandpapper. Nedre delen av stenen är gömd under tång. Hal tång. Gul och brun och kanske lite röd på vissa ställen. Han har vatten upp till knäna nu. Han behöver bara släppa taget om stenen. Det är det där med att släppa. Har man släppt så har man släppt. Han känner med fötterna, det finns inga fler stenar där nere. Det är bara att släppa. Klart han kan. Han släpper.

Det kommer vatten över huvudet, i öronen, i lungorna. Han glömde hålla andan. Det finns ingen botten och det är bara vatten, han sjunker och ytan försvinner där ovanför. Det brusar och tjuter.

Sedan klyver de ytan tillsammans, pappan och pojken. Det kommer vitt skum omkring dem och pappan bottnar alltid. Han håller pojken tätt intill sig. Låter honom hosta mot sin axel. Går i land.

De ligger i gräset båda två. Och ingen bryr sig om att säga någonting. Pappan plockar tång ur pojkens hår. Gul och brun och kanske lite röd. Han lägger bitarna i pojkens hand. Tre fyra fem. Tänk att han släppte stenen. Och pappan släppte tidningen. Det är det där med att släppa.

De går ut i vattnet igen. Pappan håller pojken under magen. Groda strut pinne, badbyxorna sitter bra nu. Pappan fick fixa knuten. Pojken simmar utan puffarna. Han tittar ner ibland, för att se om pappan verkligen håller. Han håller inte. Han har släppt.

– Titta framåt, säger pappan.

Och pojken tittar framåt. Han simmar. Har man släppt så har man släppt.