Dom kommer fatta sen

Laserpekare. Walla, vem ens använder sånt nuförtin?
Bara vår fröken Lena – hon står där framme som om hon är Darth Vader goes president.

»DET ÄR JÄTTEVIKTIGT ATT NI LÄSER PACKLISTAN OCH FÖLJER DEN!« säger hon, helt seriös.
Laserpricken flyger runt på skärmen.

»HANDDUK, LAKAN, TÄCKE. ÖRNGOTT.«
Hon rabblar,  texten i CAPSLOCK bokstäver. Som om vi inte kan se!

Kolmården, mannen. Jag kan inte fatta att vi ska dit. Vargar. Delfiner. Örnar. Jag dör för örnar. Dom styr allt – kingarna av näringskedjan.

Hela klassen ska sova borta tillsammans. Ska inte ljuga, det pirrar lite när jag tänker på det.

Och det sjukaste? Vi brukar aldrig få åka nånstans. Varje år samma snack: »budget«, »besparingar«, »pengar finns inte hit och dit«. Vill dom att vi ska leka med kottar på skolgården eller – hur tänker dom?

Men så en dag – boom – en tjejs morsa skriver nåt mejl till Kolmården om att vi är kids från förorten som aldrig sett naturen. Plötsligt ba: »ååå stackars barn«. Och så fick vi veta att vi skulle få resa dit och sova över på vildmarkshotellet och grejer.

HELT GRATIS!

Så nu sitter vi här knappt en vecka kvar!

Klassen knäpptyst, som statyer. Första gången ever. Ingen vågar fucka upp. För vi vet – minsta lilla bus, nån som drygar sig eller blir kaxig – boom, du får inte följa med. Det är Kolmården eller klassrummet.

Och jag då. Jag har bättrat mig, walla. Jag är inte samma pajas längre. Jag ska visa dom. Lyssna noga. Räcka upp handen. Va en sån där »aktiv under skolgången«. Exakt som fröken sa till min baba på utvecklingssamtalet att jag måste förbättra mig blabla. Baba ba nickade, typ: »yeah right«. Men jag svär, jag ska.

Så nu gör jag det. Jag räcker upp handen. Fett seriös sådär som värsta vetenskapsmannen på Discovery Channel.

Fröken suckar som hon alltid gör när jag försöker. »Ja, Darius?« Hennes röst låtet typ som: »snälla Gud, inte igen«.

Jag lutar mig fram, gör mig redo. All in.

»Jag undrar bara… är råa kycklingvingar okej?«

Tyst.

»Eller ska vi ta nåt annat’.«

Tyst

»’Asså till örnarna?«

Jag hör min egen puls. Tänker: va, fattar dom inte? Jag tänker framåt ju! Alla sitter här och ba »handduk, lakan, täcke« – hallå, vi ska till djurparken, inte spa. Ingen har tänkt på maten till örnarna. Förutom jag.

Fröken blinkar långsamt. »Råa… vad sa du nu?«
Jag nickar. »Kycklingvingar.«

Ingen reaktion. Jag ba okej, förtydligar lite mer dom fattar ju inget:
»Ni skrev ju ›örngott‹. Mat till örnarna. Jag bad mamma tina ett kilo kyckling.«

Hon trodde jag drev.

Skratt. Sen asgarv. Klassen viker sig, bänkarna skakar. Någon tappar sin penna och håller på att dö av skratt.

Fröken försöker andas normalt. »Inte örnar, Darius. Örn–gott. Till kudden. Kud-de.«

Jag höjer händerna, ba: »Chilla, jag driver med er bara!«
Men ingen köper det. Dom skrattar ännu mer. Fröken också.

Jag kollar på skärmen igen. Stirrar på listan. Sen ner i blocket – där ligger min teckning, en örn som gnager på en kycklingvinge. Okej, kanske jag missförstod lite. Men ändå. Vem fan döper det till örngott?

Jag lutar mig bakåt, korsar armarna. »Jaha. Okej då.«
Skrattet studsar mellan väggarna.

Och jag… jag sitter still. Visar ingen reaktion – yani vem bryr sig?
Jag vet vad dom tänker: klassens pajas. IQ-befriade killen som aldrig fattar.

Fast sanningen? Jag är annorlunda smart.
Utanför boxen smart.
Kendrick Lamar smart.

En sån där typ av smart som inte ens »smarta« kan se.
Det är bara genier som mig som fattar.
Real recognize real.

Vänta bara, en dag kommer dom fatta.
När strålkastarna lyser. När jag står på scen. När människor payar flera tusen och köar runt hörnet för att se mig göra min grej.

Och nej jag ska inte rappa – de för mainstream. Jag ska poetisera – filosofera – världsengagera! Det kommer behöver en ny titel för vad jag kommer göra. Typ aldrig skådat förr. Spoken word on fire! Ortens bästa poet. Nej världens bästa poet.

Då ska jag va sådär: vem e pajas nu? Vem är geni? Vem är som mig!?

When time comes…

Dom kommer fatta sen.