Från vinden tystnad

Barnet vägrade äta. Gröten, den goda havregröten Inga kokat efter mors recept. Nu satt barnet stelt i ryggen vid bordet och vägrade lyfta skeden, vägrade smaka. I ögonvrårna korvade sig smutsen på honom, otäckingen, som aldrig tvättade ansiktet ordentligt. Det var en olycka som gjort att han kom till henne.

När hon grep honom om armen var den tunn, hårda benet utan fett däröver. Han behövde maten och ändå knep han med munnen mot skeden då hon pressade, grötklimpen kladdig mot hans läppar. Det var inte alltid han trilskades. Ibland, många dagar, kom han ihåg att ta av sig skorna och kammade håret alldeles själv. Hon kunde nästan vara glad åt honom då. Men detta med gröten, man kunde inte ha det så. Man fick inte låta det passera.

Vindsluckan låg ovanför kammaren, längst in i huset där det drog kallt om vintrarna. En stege upprest mot väggen och sen, luckans plankor som föll upp, slog i väggtimret med en smäll. En ordentlig lucka var det, decimeterbrett mellan fingrarna, stadig hasp på utsidan. Taket var snett där, långtifrån en halvmeter mellan luckans kanter, en öppning hon knappt kom igenom själv längre. Pojken hade inga svårigheter.

Hon hade börjat med det en vecka efter att han kommit till henne. Det fanns ingenting däruppe längre, råttor bara, och ingen hade hon som kunde få pli på pojken. Lars hade kunnat, men Lars fanns inte mer och allt Inga hade var vinden. Det var så lätt, stänga luckan och låsa, låta honom sitta några timmar. Då han kom ut var han foglig, och de kunde få några dagars trevnad innan han trotsade henne igen.

Han var grötmosig i ansiktet ännu medan hon knuffade upp honom på stegen. Håret, hon tänkte över det, undrade om hon kunnat tycka om honom om han varit ljushårig. Ljus som hon, som Lars, som barnen de borde fått tillsammans.

För pojken var det bara bra, ordentlig uppfostran, fasta händer så han lärde sig. Ljud färdades genom innertakets breda, inoljade brädor och när hon stod i köket kunde hon höra hans gråt, de kvävda lätena av förtvivlan. Efteråt var han spak och mjuk, han bad sin aftonbön, han aktade sina kläder. Efteråt ville han aldrig tillbaka.

Han satt uppkrupen i öppningen nu. Det kom en rå dunst av dålig luft ur mörkret därinne, obehaglig i näsan. Pojken såg på henne.

»Nu stannar du här tills du blir snäll«, sa hon som varje gång. Han svarade inte. Inga tyckte inte om det. I vanliga fall var det nu han högg tag i henne, bad om förlåtelse. I vanliga fall var det nu tårarna började komma. Men barnet satt där bara, stelheten i ryggen, ögonen svarta. Han satt där och han såg på henne.

»In med dig!« Hon hade handen om luckans kant och hon slog igen den om honom, pressade ned haspen. Den måste ha träffat honom men hon kunde inte höra något, inget gnällande, ingenting. Hon hörde honom inte ens röra sig.

Inga klev ned, ställde stegen åt sidan. På skänken Lars bild, Lars ansikte som hon mindes det. Ljusaste hår, bleka ögon. Barnen, alla de som de borde fått tillsammans.

Det förundrade henne, att hon inte hörde något ens då hon städade upp i köket. Skrovliga fingertoppar gned gröten från tallriken, degiga klumpar i varmvattnet, porslinet som glänste. Från vinden tystnad. Hon kokade sig kaffe, bläddrade i romanen hon lånat av Maria men som var dum och osedlig. Blundade. Började med middagen då vägguret visade halv tolv, sill och potatis, inget märkvärdigt för en ensam kvinna. Åt, diskade, nöp döda blad från pelargonerna.

Från vinden tystnad.

Hon brukade släppa ut honom efter tre timmar, hade aldrig låtit honom sitta längre än fem. När snyftningarna dog undan, det var då hon visste att han hunnit ångra, att han gjort bot och var beredd att bättra sig. Nu gick dagen, gårdsplanen mörknade utanför, hon mötte sin egen kalla bild i fönstret. Tolv timmar. Tretton, och hon var på väg att ställa fram stegen men sköt den raskt tillbaka. Blicken, ansiktet. Hans sätt att se på henne. Inga drog nattlinnet över huvudet och blåste ut ljuset. Huset var tyst, och hon hade svårt att sova.

Nästa morgon åt hon gröten ensam. Inte steg från vinden ens, inget över huvud taget, och Inga diskade grytan och hon drack sitt kaffe. En gång smög hon in i kammaren, andades mot luckans trä. Kunde inte höra några andetag från andra sidan.

När han varit på vinden i två dygn tänkte hon det, hon tänkte det efter en vecka. Att han hade sig själv att skylla. Att hon velat släppa ut honom, det ville hon, för hon var en god människa. Det var de svarta ögonen, den där tystnaden. Hon visste inte längre om hon ville möta det som väntade bakom luckan.

Inga skalade potatis, slätade ut trasmattan med tårna, såg pelargonerna blomma. Nätterna var tystnad och hon vred sig, vred huvudet efter ljus. Det var dagar då hon gick ut, satt i kökssoffan hos Maria, fingrade på kappan tills det var dags att gå hem. Från vinden tystnad.

Lars hade hållit med henne. Hon stod på tå i kammaren, Lars ljusa ögon genom glaset på skänken. Lars hade inte heller låtit luckan öppnas.

Fyra veckor är en månad och efter den månaden var kaffet beskt i Ingas mun och bladen låg bruna på fönsterblecket. Pojkens blick hade varit så svart den morgonen.

Inga besökte inte Maria längre. Maria var frågvis och undrade var barnet fanns, barnet Inga tagit till sig. Hon kom inte över tröskeln i Ingas hem.

Vintern kom och gick, frostnätter, dubbla filtar om natten. Från vinden tystnad.

Tuggorna växte i Ingas mun och kläderna hängde som trasor på henne. Lars, fotografiet, det enda. Det var i april som hon spikade brädor för vindsluckan, stolsbenen svajande mot golvet, hammarslagens smattrande, spik på spik på spik. Hon ville aldrig sluta.

Sommar, slutligen, och huset såldes. Kofferten invid sängen, fotografiet nedpackat, konfirmationsbibeln. Ingas läppar som rördes i böner, sneglingarna mot taket. Han hade sig själv att skylla, hade haft det hela tiden. Ändå, skulden, avgrunden i henne.

Hon mottog dem sedan, paret som velat köpa. Unga människor, rosiga, blåögda, Inga tänkte på Lars och hon tänkte att hon skulle få det bra hos sin mor. Att hon inte behövde hela huset själv, att det unga paret kunde utnyttja det bättre.

»Ett så vackert hus«, log kvinnan, »och så billigt! Är ni verkligen säker på att ni vill sälja?« Inga nickade, försäkrade. Aldrig i sitt liv hade hon varit klarare över vad hon ville. Kofferten invid sängen, hon skulle resa, hon skulle komma härifrån. Pojken hade sig själv att skylla.

»Stor tomt är det också, fin för barn att springa omkring på! Ni vill kanske hälsa på vår lille pojke?«

Han steg fram bakom dem, en liten skugga, mörkhårig. Armen så tunn, hårda benet utan fett däröver. Ögon, svarta, ögon som inte lämnade hennes ansikte.

Inga skrek, ett enda ensamt läte innan hon föll. Blicken stirrade, stannade, stelnade i takets breda, inoljade brädor.

Från vinden bara tystnad.