Trädraken

Att skulptera drakar var en döende konstform nu för tiden. För länge sedan hade världens himlavalv varit fulla av drakar i alla former, färger och storlekar. Varenda en, ett konstverk. En vision. Det var länge sedan. Nutidens drakar hade återgått till sten, förstenade lik som dök upp ur de skiftande sanddynerna som reliker av en svunnen tidsålder. Döda, precis som deras skapare.

Alla utom Rishan.

Rishan stödde sig mot väggen när hon långsamt besteg de många, många stegen i trappan upp till Morgontornet. Lederna värkte i ben och händer, men hon lyfte blicken uppåt och fortsatte. Hon var den sista av sitt slag. Den sista Drakkonstnären, den sista som visste hemligheten att vrida drakkött ur sten och lera. Rishan var den sista, och hon hade aldrig tagit en lärjunge.

Nej, hennes underverk skulle bli de sista av sitt slag, och hennes största verk väntade på henne i toppen på tornet.

Hon var tvungen att skulptera honom där drakarna vaknade för första gången, eftersom han var för tung för att flytta. Kranarna och magin för att lyfta konstverken mellan tornen var sedan länge ett minne blott, så hon klättrade trappstegen varje dag.

Det var mycket svårare nu än det en gång varit.

Hon klev igenom valvet i toppen av trappan, in i det stora, runda rummet med öppna valv ut mot horisonten. I mitten stod en enorm, låg plattform av brons, dekorerad med alviska tecken. Vackert, men ointressant i jämförelse med draken som väntade ovanför.

Trädraken var stilla, sovande i sin inkompletta form. Han var skulpterad i sektioner, kapabel till rörelse i hals, rygg och svans med runda fästen och gångjärn av mera trä. Hon hade skapat flera dussin olika modeller för att få en fungerande design, hade studerat anatomi och teknik för att allt skulle bli rätt. I fyra årtionden hade hon slitit med hans skapelse, givit allt hon hade och mera därtill. Ingen hade skapat en trädrake förut. Ingen. Det var hennes vision, hennes mästerverk.

Rishan ville inget hellre än att bestiga plattformen och fortsätta sitt arbete, men var istället tvungen att sätta sig ner vid bordet hon hade fått konstruerat nära trappan. Hon var tvungen att andas, att låta den brännande smärtan i knäna avta en smula. Hon var tvungen att ödsla tid på sin fallerande kropp när hon skulle ha arbetat. Det fanns mera att göra. Det var alltid mer att göra.

Tiden hade blivit hennes största fiende. Tiden andades i hennes nacke när hon tittade upp på sitt mästerverk. Tanken på att han skulle lämnas sovande för evigt fick henne att resa sig, tänderna hopbitna mot smärtan. Fysisk smärta var ingenting i jämförelse med den fruktansvärda tanken att hon skulle dö innan draken var färdig.

Plattformen kändes skyhög när hon tog sig upp för de sista trappstegen, och hon fick sätta sig på en pall när hon kom upp. Hon andades djupt och studerade draken med ett kritiskt öga.

Det var svårt att vara kritisk mot detta underverk hon skapade. Hon antog att det var så föräldrar kände om sina barn vid deras födelse. Mycket var komplett. Om han var tvungen att vakna snart, då skulle han fungera även om det fanns mera detaljer att se över. Hon tog kraft i den tanken, stod upp och la handen mot det svala träet i drakens ben.

Madjin Dracon, hade hon döpt honom till. Det var inte sedvana att döpa en drake, för de brukade välja egna namn, men denna lilla förmån hade hon gett sig själv. Hennes drake skulle heta Madjin, döpt efter den enda personen hon någonsin hade älskat.

Det var det finaste hon kunde göra för någon som hade varit död så länge. Deras namn skulle bli legendariskt när hennes drake av trä blev ett underverk i rörelse. Trä kunde aldrig bli kött, så hennes drake skulle alltid förbli trä, men hon trodde att han kunde vakna ändå.

Men det fanns svagheter, saker hon inte hade hunnit bearbeta, och hon bet ihop tänderna hårt när hon höjde blicken. Drakens vingar var inte färdiga. De var så komplexa i konstruktion att det hade tagit henne år av arbete att ens förstå konceptet, och nu såg hon varje skavank som ett fyrbåk.

Draken var inte redo att vakna. Han var inte perfekt än, och hon krävde perfektion. Hennes enda, fullvärdiga drake. Hennes livsverk.

Tiden var hennes fiende. En uråldrig, grym fiende hon aldrig skulle undkomma.

Rishan drog efter andan och sträckte sig uppåt mot vingarnas fäste. Det kändes som en häst sparkade henne i bröstet, och en olidlig puls av smärta sköt igenom hela hennes kropp. Hon böjde sig dubbel, munnen öppen i ett tyst skrik när hennes hjärta dunkade febrilt mot hennes revben. Skräcken kom, och den var värre än smärtan. Döden stod över henne och hånlog.

Rishan ramlade ihop, och hon famlade sig fram till att röra vid Madjin’s stabila träfot. Desperationen gav henne styrka och fokus. Hon sträckte sig efter sin kraft djupt inom sig. Magin levde i hennes kropp, och hon kände strömmarna av kaos under världen. Hon sträckte ner en metaforisk hand i strömmen, och magi forsade in i verkligheten.

Den kom till henne i en våg av möjlighet och genomsyrade hennes vilja och önskan. Drakens trä var svalt under hennes skakande hand, orörligt och dött. Magin var ett inferno inom henne, och hon tryckte in magin i träet med en enda önskan.

»Vakna.«

All kraft lämnade henne när det sögs in i det hårda, kalla träet. Under hennes hand så blev draken brännande varm. Rishan kände ett stort lugn komma över henne när mörkret kröp in över hennes syn. Även om hon dog så skulle draken vakna.