En annan framtid

Emilia – Visionen

På tavlan står det: “Dagens uppgift: Bilder om framtiden”. Klassen strömmar in i vår bildsal och sätter sig, vår gamla tråkiga lärare inleder:
-Finns det en framtid för er? Var finns den i så fall och hur skulle den se ut? Är det en strand på Bahamas? Ett fint skrivbord på ett stort bolag, eller ett bröllop på Ortens torg härutanför?
Vilken attityd hon har, jag står inte ut. Ser mig om för att hitta inspiration för temat är ju viktigt. På riktigt.
Blicken vandrar ut genom fönstret mot höghusen, jag reser på mig och går fram dit och ser noga på det lilla torget. Solen når precis fram dit och de nyutslagna löven på de små träden skimrar i grönt. Några människor rör sig fram och tillbaka mellan butikerna och bostadshusen. Detta är min älskade hembyggd, fylld av fantastiska människor från jordens alla hörn som lever och älskar. Men skuggorna från de stora grå och orangea höghusen lutar sig över mig, och inom mig hör jag en röst som säger att jag måste bli deras lydiga slav som pendlar till ett jobb någonstans och ständigt längtar efter något annat. Det känns kvävande och svårt att andas, en enda tanke blir kvar: Det måste finnas en ljusare framtid!
Min väninna Djuan glider upp bredvid mig och varsamt vänder hon mig mot salen där kompisarna börjat skapa sina bilder. Klasskompisen Reza fyller ett papper med svart, mörk färg, men lämnar det nedre högra hörnet. Med några snabba drag skissar han upp en port och fyller den med starkt ljus. I ljuset ser jag figurer som dansar och leker...
Jag hör morfar tala om att fånga ögonblicket och det sätter fart på mina ben mot skåpen där jag samlar ihop kartong, färgade papper och annat roligt. Jag lägger alltihopa på en stor plywoodskiva, för nu ska jag bygga!
Senare när bildläraren försiktigt ställer sig bredvid mig blir jag överraskad, finns det andra människor härinne i min värld? Jag skrattar till och skakar på kroppen
Hon ber mig berätta om det jag har gjort. Jag tar ett djupt andetag och försöker hitta orden, det är inte helt enkelt eftersom det är som att vakna upp ur en dröm.
-Här i mitten är Torget som vi brukar samlas på under kvällar och helger, festar, dansar och ibland har vi stora möten. På dagarna är det marknad där allt från odlingarna och hönshuset säljs.
Det gyllene huset är vårt Center - kanske ett Sverigecenter - där finns ett informationskontor och där kan man träffa Stadsmästaren som just nu står utanför och pratar med en tonåring som har det jobbigt med sin mamma…
-Har du gjort allt det här???
Reza har ställt sig bredvid mig och nu inser jag att många i klassen står runtom och ser andlöst på mig och min modell. Jag nickar och klasskompisarna börjar peka och fråga
-Vad är det för figur som står på torget med något i handen?
-Hm…det är statyn med sitt gyllene svärd…något med ljuset som ska lysa i mörkret...
-Vad är det där för hus? Det står något upptill…
-Det är Frambo - kollektivhuset, ett höghus som byggdes om av dem som ville bestämma mycket mer tillsammans, över sitt boende…ja över hela sin vardag med barn och äldre…och nedanför kommer Stadspolisen åkande på sin scooter…det finns bara en polis här…det räcker…
-Men så är det ju inte idag liksom…Enar bryter in och pekar ut mot betongen i centrum och alla fnissar och skojar om coola killar, vapen och våldet som finns mitt ibland oss.
-Vad finns det i de andra husen som det står något på nertill? Djuan pekar och försöker tyda mina klottriga bokstäver
-Det röda huset är Mamas´- kvinnornas arbetshus, många mammor kommer aldrig hemifrån, lär sig inte språket och känner sig inlåsta - här får de hjälp att ta reda på vad de drömmer om, lära sig något nytt och här finns en öppen förskola och inga män!
Några fnissar när jag säger det sista men håller snabbt med om att det skulle vara fantastiskt.
-Klossarna som står på varandra liksom, vad är det? Mingus pekar på något som kan vara svårt att förstå, det blev bara en slags skiss.
-Det är Orten Bygg som bygger mobila baracker åt civilförsvaret, så att det finns tak över huvudet när någon katastrof har sabbat allt…jag sveper med armen med ett svosh! som en storm som sveper förbi.
-Wow, så det är vi, vi i Orten som gör sånt? Han ser på mig med en drömsk blick och verkar se en hel film framför sig…jag bara nickar långsamt för att inte störa hans drömmar.
-Jag tror jag går nu, det finns ju ingen fotbollsplan…Manuel ser på mig med ett leende men jag ser också allvaret i hans ögon.
-Ajdå, menar du Idrottsakademin - du kan få bygga den…
-Aaaah, då stannar jag! Han skrattar lättad
-Var är Porscharna och Lamborgiiiinin? Drew skakar på huvudet åt att något sååå viktigt inte finns med
Några skrattar lite men de ser seriöst oroliga ut så jag ler och låtsas fundera lite, det här är ju det som den kriminella världen lockar dem med.
-Jo, just det! De står nog i garaget under huset med den stora solpanelen - jag pekar på ett hus med aluminiumfolie på taket
Drew ser tvivlande på mig
-Så det är elbilar alltså?
-Såklart, det är de enda som finns här och de går minst lika snabbt som den gamla sorten - ljudlöst
Killarna skojar om att det är väl ingen vits med snabba bilar som inte låter, jättemycket.
Plötsligt zoomar jag ut lite och ser hur engagerade alla är…runt min vision…som om jag öppnat upp något för allihopa…en portal tänker jag…och lite på avstånd hör och ser jag hur klassen diskuterar olika detaljer och nu och då flyter ihop till en enda ström…
När vi har städat undan och burit upp mitt samhälle på ett skåp, går vi går nerför trapporna. Djuan tar min hand och det är nog tur det, för nedanför sitter några av B-klassens jobbiga killar på en bänk och plötsligt faller jag för ett utsträckt ben, men hon fångar upp mig. Ilskan exploderar i mig som en eld och när jag är på väg att kasta mig över honom drar hon iväg med mig
-Låt de inte störa dig, de är inte värda det!
Så jag nöjer mig med att visa finger åt de skrattande killarna.