Sista korta backen, sedan var hon hemma. Nikes svettiga linne klibbade mot huden. ‘Morsan kommer att vara på mig som ett ettrigt virus.’ Det klickade till när hon knappade in sista siffran och låset avaktiverades. Tre steg in i luftslussen satte hon händerna under lampan som värmde utan att lysa. Hon knep ihop ögonen och höll för näsan och munnen innan hon sveptes in i den vita röken. Det smällde och pyste i den inre dörrens mekanism och hon klev in i den dunkelt upplysta, hangarliknande tälthallen.
Nikes mamma Rebecka väntade i sin stol, med händerna krampaktigt om hjulen. Hennes annars så förvridna och släpiga röst var gäll och forcerad.
“Du skulle varit här för fyra timmar sen! För helvete! Det kan vara för sent!”
Ilskan bubblade upp i Nikes bröst. Det var alltid samma gnäll. ‘Som om hon aldrig varit ute för länge. Surkärring!’ Utan att se sig om sprang hon till andra sidan och in genom dörren där fackverken var fästa och den spända duken mötte stenläggningen. Redan halvvägs ner för de två hundra stegen i spiraltrappan slog den så obehagligt välbekanta yrseln mot henne. Nike vinglade fram, hasade sig upp och blev liggande i den första lediga stolen.
Bröstet hävdes snabbt upp och ner. Armen skakade. ‘Jag måste lugna mig. Det funkar inte annars.’ Hon höll andan. Med fumliga händer spritade och kopplade hon slangen till CVK:n på armen. Maskinen bakom henne tändes och pep till.
“Ja du, Nike. Sen igen. Du borde lärt dig av din mammas olycka!”
Mannen betraktade henne under sina yviga gråsprängda lockar från stolen bredvid. Nike ansträngde sig för att le mot honom.
“Som du då, Grimur. Din scanner har hittat nåt!”
Han vred på huvudet för att se displayen.
“Ser man på, en ny mutation! En timmes designcykel och sedan in i gamla kära print mode. Jag blir kvar lika länge som du, om du är ren.”
Han tog en klunk vatten och erbjöd Nike flaskan. Hon skakade på huvudet.
“Alltså, jag vill väl inte dela flaska med dig när du har en ny variant i blodet?”
Grimur skruvade på korken och flinade.
“Så Nike, varför är du så sen då?”
Yrseln tilltog. Nike stirrade mot det böljande grå taket och försökte fokusera blicken på sexkantsnätet som stack fram ur den knottriga cementen. Kallt ljus från dammiga plåtlampor lyste upp de mer än trettio stolarna med blinkande maskiner som stod runt omkring dem. Minst hälften var tomma. Nike bet sig i läppen. ‘Först mamma och nu hela jävla teknikens uppfinnare.’ Grimur visste allt som var värt att veta. Hade ständigt någon ny idé som han jobbade på. I alla fall var det vad Nike alltid hade fått höra. Hon sökte efter rätt ord, fullt medveten om att det inte var tillåtet att vara där.
“Stora tornet. Jag smög dit och gömde mig.”
Grimur såg nyfiken ut. Han nickade sakta och Nike fortsatte.
“Porten vid marken öppnades. Två av dem, i sådana där lufttäta dräkter, kom ut innan porten slöt sig igen.”
Grimur drog på orden som om han letade i minnet efter något utan att komma på det.
”Vad.. vad gjorde de sen?”
Nike satte sig försiktigt upp och såg på honom.
“Det var så konstigt. De verkade inte vara överens om vilket håll de skulle gå. Hon, flickan, pekade bort mellan träden och ner mot floden.”
Grimur lutade sig i stolen åt hennes håll.
“Och den andre, vad gjorde han?”
“Han..”
Nike tvekade. Grimur nästan hängde ut över kanten på stolen. Hon drog efter andan och mötte hans stålblå blick.
“Han tittade rakt mot mig. Jag kunde inte se hans ögon bakom spegelglaset, men jag är säker på att han såg mig.”
Grimur vevade med handen och Nike fortsatte.
“Sedan drog han flickan i armen. Hon höll emot, men han var starkare. De verkade bråka om nåt men jag hörde inga röster.”
Han lutade sig tillbaka i stolen och skrockade.
“De flesta av dem har haft väldigt många år på sig att bli oense.”
Maskinen bakom henne pep och ny text blinkade fram. Analyzing. Orden rullade över skärmen och ett timglas visades. Varicella-zoster, Coxsackie, Echo, Adeno, Corona, Paramyxo. Nike kliade sina fnasiga händer och höll upp dem mot Grimur.
“Min hud är känslig för desinfektionslampan tror jag.”
De tystnade, maskinerna surrade och tre stolar bort lösgjorde sig en tjej i Nikes ålder. Hon vände huvudet mot dem när hon långsamt och ostadigt gick mot trappan.
“Jag vet vad du såg Nike. Ses där uppe!”
Grimur rev av en bit från ett litet paket och lirkade loss ett tuggummi. Innan han satte det i munnen såg han intensivt på Nike.
“Lubna är lika äventyrlig som du. Hon var också flera timmar sen. Hon var ren idag verkar det.”
Han tuggade sakta och fortsatte.
“Vad gjorde de sedan, killen och tjejen vid tornet? Följde du efter dem?”
Det högg till i magen. ‘Det är lika otillåtet som att vara vid tornet. Hela tiden fattar han innan jag berättar.’ Nike harklade sig, men hennes röst lät ändå svag.
“Det gjorde jag. Och de såg sig inte om, men verkade fortsätta att bråka. Men när de var framme vid…”
Grimur höll upp handen.
“I andra riktningen från floden vet vi båda vad som finns. Var det dit de gick?”
Nike blundade. ‘Fan vad det kliar! Om jag inte smörjer snart kommer det börja blöda.’ Grimur rotade i fickorna på sin väst, drog fram en liten tub och kastade över den till Nike.
“Du behöver fukta dina händer. Lyssna på mig nu. De kan inte klampa runt där utan att vi har koll på dem. Du och Lubna får bevaka vad de gör.”
Salvan brände på händerna, ögonen tårades och Nike kvävde ett skrik. Hon svalde.
“Hur menar du? Vi måste ju ner hit varje dag. Hur ska vi hålla koll på dem?”
Grimur log med hela ansiktet.
“Du vet de portabla som jag experimenterat med? Jag är rätt säker på att de är tillräckligt klara för att användas. Sätt en på armen, koppla in era CVK:er och så har de ständigt koll på er. De kan scanna, analysera och printa antikroppar samtidigt som ni är ute. Batterierna räcker minst tre dygn.”
Grimur såg på henne. Hans blick borrade in sig i hennes huvud. ‘Som att han ser mina tankar.’ Nike nickade när han fortsatte.
“Ni rapporterar till mig. Bara till mig. Ingen annan får veta.”