Flykten 1945

Han samlade familjen runt bordet i köket.

– Nu börjar det bli farligt att stanna kvar här, säger han med sorgsen röst. Han har sett, vad ryssarna är kapabla till. Än är soldaterna en bit bort så de hinner slakta grisarna och ta hand om köttet men de måste härifrån snarast möjligt. Det är alldeles tyst runt bordet. Lillebror har somnat i systerns knä men resten av familjen är helt klarvakna.

Hon har som vanlig tusen frågor men stämningen i rummet får henne att tystna. Senare i sängen ligger hon och stirrar i taket eller så kastar hon sig runt i sängen. Till slut tröttnar en av systrarna och säger till henne att sova.

– Du kommer att behöva vara utvilad.

Långt innan det ljusnat hör hon modern stöka runt i köket. Tyst tassar hon ner och möts av moderns röst.

– Gå och klä på dig. Du får hjälpa till med att passa din bror.

Hon vänder och går tillbaka upp, öppnar garderoben och börjar ta fram kläder.

Senare ser hon sin far stå och gräva i hundgården.

–Vad gör du?

– Sch! Han sätter pekfingret framför munnen och hyschar. Sen böjer han sig ner och ser henne rakt i ögonen och viskar: Det här får bli vår hemlighet. Jag vet att du kan. Ok?

– Ja pappa. Bara din och min hemlighet.

– Vi kan inte ta allt med oss och snart är vi hemma igen. Då kan det vara bra att ha några saker som vi kan handla för. Hon ser glimten av allvar i hans ögon och förstår att hon har fått en viktig uppgift.

–Din och min, pappa. De tummar på saken.

Flykten startar i Lauban och går i riktning Tjeckoslovakiens gräns. Bakom sig har de ryssarna. När de anländer Reichenau vid gränsen får de veta att soldaterna där våldtar kvinnor som försöker passera. De bestämmer sig för att ta sig upp i Riesengebirge. Där de blir kvar tills uppgifterna om att kriget är slut når dem den 8 maj. De är då en dagsmarsch hemifrån och beslutar sig därför att återvända hem nästa dag.

Nu är det inte långt kvar hem. Alla är ordentligt trötta och var och en är i sina egna tankar när det plötsligt brakar till i skogen. De står som förstenade tills det hörs ett råmande.

– Men så du ser ut, utbrister den ena systern. Nog ser hon ut, kon. Mager och eländig.

– Ja, ja vi får väl slakta henne.

– Nej! Vi ska nog få ordning på henne, utbrister kvinnorna unisont. De hade fått lämna alla djur utom hästen när de for och aldrig i sitt elvaåriga liv har hon väl blivit så glad att se något levande.

Den 7 maj kapitulerade Tyskland och andra världskriget var slut i Europa. Men för de tyskar som nu med den nya gränsdragningen inte längre bodde i Tyskland har eländet bara börjat. Det räckte i princip att du talade tyska för bli klassad som nazist och då skulle du ut. 14 miljoner människor fördrevs från sina hem under grymma förhållanden. Antalet döda varierar mellan en halv och två miljoner. Allt med makthavarnas goda minne.

Dörren far upp med ett brak. I öppningen står en rysk soldat med geväret i högsta hugg.

–Ni får till ikväll på er att packa det ni kan ta med er. Alla ska stå färdiga klockan åtta utanför ert hus och vänta tills vi plockar upp er. Han vänder tvärt på klacken och är försvunnen lika snabbt som han kom. Familjen har just ätit frukost ser chockat på varandra. Den som finner sig snabbast är modern. Hon går ut i hallen och letar fram den stora resväskan. Hon lägger ner det hon varit uppe tidigt och bakat. Med ryggen vänd mot sin yngsta dotter manar hon: Skynda dig. Spring och hämta dina kläder. Ta med dig dockvagnen också. När dottern är tillbaka börjar hon trä klockorna, som maken fått i byte mot kött, på barnets armar. Utanpå tar hon på henne tre lager med kläder. Det är juli och varmt så dottern kinkar men flickan tystnar när hon förstår allvaret.

Prick klockan åtta står de klara utanför sin grind. De blir infösta i ledet bredvid en ung kvinna som fött barn under flykten och så börjar vandringen. De går inte så långt den första kvällen. Ofta måste de vänta för att släppa förbi andra som färdas snabbare. Bland annat tyska krigsfångar. Redan första natten hör hon kvinnor skrika. Hon ser modern bli allt argare och fadern som försöker lugna sin fru.

– Det ska vara tyst nu, ryter soldaten som går vakten förbi deras lilla plätt i det fuktiga gräset.

– Varför behandlar ni oss så här? Hon håller andan när hon ser soldaten höja geväret mot modern och sikta.

– Vi gör bara detsamma mot er som era soldater gjorde mot oss. Han stirrar på modern och tiden står still. Så sänker han geväret och går därifrån.

Vandringen fortsätter sakta längs med Oder. Hon ser människor som inte orkar gå, skjutas ihjäl och sparkas ner i diket. Hon hör kvinnors skrik i natten och skräcken får henne att skaka.

I väntan på att få passera floden Spree har de slagit läger. Då ser de att två soldater kommer åt deras håll. Systrarna kastar sig under en säng men den unga modern hinner inte undan. Soldaterna kastar sig över kvinnan och börjar våldta henne på sängen. Samma säng som de båda systrarna ligger under.

–Spring och hämta Kommendanten. Moderns röst väcker henne ur försteningen. På snabba ben ger hon sig i väg. När hon hör skott viker hon av in i ett kornfält och kastar sig ner på alla fyra.

Framme hos Kommendanten hasplar hon ur sig vad som händer i lägret. Hon ser så förtvivlad ut att han faktiskt följer med henne. Efter den händelsen får de komma in i en fabrik och soldaterna tas om hand.

Ett par dagar senare är det dags för uppbrott. De samlar ihop sina saker i handkärran som de använt sedan deras häst, och den häst de fått från godsherren hemma, blivit beslagtagna. Sakta börjar de röra på sig. En bit framför sig har de en mor med två små barn. Hon ser att de håller på med något och att de små kinkar. Vad gör mamman? Varför binder hon fast barnen runt sin midja? Tankarna far runt. Hon försöker få moderns uppmärksamhet men alla är så trötta så ingen bryr sig om vad kvinnan håller på med. När de är mitt på bron tar kvinnan sats och hoppar. Hon öppnar munnen för att skrika. Men skriket kommer inte från henne utan från de små barnen.

De skriken kommer följa henne resten av livet.

»Vi gör bara detsamma mot er som era soldater gjorde mot våra.« Hon kommer att minnas många år framåt hur gevärspipan höjs en liten bit och hur han stirrar henne stint i ögonen. En stund står världen stilla men så vänder han och går därifrån. Hon tar ett djupt andetag och pustar ut.

Hur kan 14 miljoner tysktalande flyktingar bara försvinna ur det allmänna medvetandet? Man kan tycka, precis som den ryske soldaten, att de fick skylla sig själva. Men många var som min morfar med familj. Människor som blivit bortkörda från sina hem i Östeuropa.

Flykten är andra kapitlet i en bok om tre kvinnors liv som snuddat vid ett antal historiska händelser. Hämtat från mina och mammas samtal där flykt och flytt är en röd tråd.

Bland annat en resa genom tider vi lovat att inte glömma.