Det tar tid att ta sig till mötesplatsen.
När Magnus lastar fyrhjulingen på släpet kommer en av teknikerna ut från laboratoriet.
“Är du på väg på en exkursion?”, frågar han. “Behöver du hjälp med att lasta något?”
“Nej, jag har nog allt jag behöver” svarar Magnus, “Jag tar med mig extradunken med bränsle”
“Ska du köra långt?”
“Jag vet inte hur långt det är, dit jag ska. Enligt kartan så är det fem kilometer från vägen och inte så kuperat. Men jag kan behöva köra runt en utdikad myr. Jag har sett att det är ett stort dike som är vattenfyllt och kan vara svårt att komma över.”
“Vad ska du dit för?”
“Hämta jordprover.”
“Men du vet att borriggen för jordproverna inte är lagad sedan den kördes in i sten.”
“Jag behöver inte borra själv. Jag kommer att få upptagna prover. Det är de som ska hämtas.”
“Och det är du som projektledare som hämtar dem”, säger teknikern med en blinkning. “Man behöver komma ut från kontoret och alla dessa möten ni har.”
Magnus nickar medan han spänner fast fyrhjulingen på släpet.
Det finns en liten avtagsväg och en ordning gjord upplagsplats, där Magnus kör in och lastar av fordonet från släpen. Det har varit ett stort hygge här och skogsbolaget har haft platsen både som upplag av timmer och ett ställe där en matbarack och en verkstadsbarack stått uppställda under tiden arbetet med avverkningen pågick. Marken är täck av bark. Han tittar efter hjulspår men ser inga. Det är länge sedan det var någon som kört förbi. Inte ens traktens Epa – ungdomar har hittat hit.
Det ser ut som om någon har gjort upp en liten eld i ena hörnet av platsen. Jägare, tänker Magnus. När hygget var yngre fanns det mycket älg i trakten. Bolaget arrenderade välvilligt ut jakten till de som bodde i byarna. Nu har de gamla jägarna flyttat in på äldreboendet eller dött. Det är deras barn som kommer tillbaka till sina hemtrakter för några dagars höstjakt. De
Han vet hur de som forskar på betesskador diskuterar. De har inhägnade försöksytor för att se hur det som kallas för betestrycket påverkar trädens tillväxt och de som äger skog är nöjda med att klövviltet minskar.
Han hittar en överfart in till skogen där han tar sig fram med fyrhjulingen.
Magnus är nästan framme vid den föreslagna mötesplatsen när han inser att det inte går att ta sig fram med fyrhjulingen. Han kliver av, kränger på sig ryggsäcken, tar den kortskaftade yxan i handen och går in i planteringen av Contortatall.
Tallarna har växt till sig, blivit några meter höga. Trädens grenar, som växer ända nerifrån marken, är inflätade i varandra som ett nät i olika nivåer.
Tredimensionellt, tänker Magnus.
Kottarna ligger i drivor på marken och säsongens kottar sitter fortfarande omogna kvar på grenarna. Under vintrarna har grenarna inte klarat av snötyngden och ligger avbrutna eller tyngda ner mot marken.
En gren sticker nästan honom i ögat. Han försöker hugga sig fram med yxan och svetten rinner nerför nacken på honom. Under ryggsäcken känner han att skjortan blir blöt.
Han förstår inte vad han har här att göra, varför mötet ska var här i denna ogenomträngliga skog. För några år sedan hade han hamnat här. Det var under ett träningspass som han fick för sig att gena till nästa skogsstig. Det hade varit nästan omöjligt att ta sig fram och han rev sönder kläder och sig själv. Sedan dess har han undvikit Contortaskogen.
Det är omöjligt att ta sig fram med ryggsäck så den hänger han upp i en avbruten tall och lägger över den orangea reflexvästen, tar en klunk vatten ur flaskan som han fäster i byxhällan och en titt på GPSen, så med den nyslipad yxa banar han sig väg mot mötesplatsen. Yxan ligger bra i handen och han hugger sig fram mot den angivna positionen.
Efter några hundra meter ser han att det uppstått en glänta i Contortaplanteringen och han får signaler från fickan där GPSen ligger. Han är framme, nöjd över att sändaren har tillräcklig precision så att han hittade hit.
Till sist står han där i gläntan och torkar av sig svett, skakar bort kvistar från mössan och borstar barr från axlarna. Mossan växer tjock och grön på marken och på några låga stenar. Tallarna och några högre klippblock är täckta av olika lavar. Några är nästan självlysande gulgröna i fukten från morgondimman som lättar när solen värmer.
Han sätter sig, tar en slurk vatten och så lutar han sig bakåt och lägger sig ner på stenen. Han ser upp på himlen där några moln sakta håller på att upplösas. Han lyssnar. Han hör surr från några humlor. Och något som låter som varningsrop från en fågel. Han blundar och försöker att koncentrera sig.
Kännedom om svampar och trädens behövs i projektteamet. Mykorrizan har ett alldeles fantastiskt sätt att bygga kommunicerande nätverk och han funderar på hur de ska formulera det i projektbeskrivningen. Det är på så sätt som träden pratar med varandra. Han tänker på de nu nedmonterade telefontrådarna som gick längs vägarna, genom landskapet ut till enskilda hus, där människor bott.