Nådens år 1965,
den 7 juli, det är förresten en onsdag, och klockan är 11.13. På Umeå lasarett, på BB, föds en flicka. En flicka med plommonbuk.
Nästan sextio år senare är det dags att skriva hennes historia. Berättelsen om flickan med plommonbuken. Det var då på tiden. Alltså att den blev skriven. Kanske sista tiden.
Buken
Den nyfödda flickan är så fin och så söt. Och allt är egentligen normalt, ser helt normalt ut. Om det inte hade varit för buken. Den uppsvällda buken, som ser ut som en uppblåst ballong. Fast utan snöre att hålla den i.
Men det är inte luft i ballongen. Inte helium heller. Men vad är det då i ballongen? En tumör? På röntgen syns bara – något.
Beslut fattas. Att avstå från vidare utredning, att avstå från åtgärd på lasarettet i Umeå. Det här fallet är så komplicerat att det måste remitteras till ett annat sjukhus. Till ett större sjukhus. Till ett sjukhus långt bort. Till Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. I Stockholm.
Flickan flyger inte dit med luftballong.
Flyg, lilla flicka, flyg
En dag gammal flygs flickan till Stockholm. I en babybag. Det är en sköterska som flyger dit med henne.
Mamman och pappan åker hem från BB. Utan flickan.
Det ska dröja till i oktober innan hon kommer hem till sina föräldrar för första gången.
Hon får ett guldhjärta till minne av den dagen. Datumet är ingraverat. 23 oktober 1965. Hon är tre och en halv månad gammal.
Dagen efter får hon feber och hosta och måste läggas in på sjukhus igen.
Smygtitt
Mamman och pappan får några minuter för sig själva med flickan, sin nyfödda dotter, sin förstfödda dotter, innan det bär iväg med flickan till ett sjukhus i Stockholm.
De lyfter lite försiktigt på filten runt sin dotter för att titta i smyg på den där jättestora magen som ingen riktigt ännu vet om den kanske innehåller en tumör. Eller någonting annat.
Sen kommer en syster och hämtar flickan med plommonbuken.
De viker tillbaka filten. Liksom skuldmedvetna. Påkomna med att ha tittat på sin egen dotter.
De tar avsked. Flickan tar avsked. Det första avskedet av alla avsked som ska komma.
Sara – eller?
Det ringer från Sachsska barnsjukhuset.
– Lilla Sara mår så bra, kvittrar syster Ulla i telefonen.
– Hon heter inte Sara! kvider mamman förtvivlat. Hon heter Mariana!
I journalen står det faktiskt Sara. Dessutom Berggren. Mammans flicknamn. Sara Berggren. Svart på vitt. Fast ibland står det faktiskt Helen.
Som om flickan verkar lite schizofren, fast bipolär heter det ju numera, så kan hon alltid skylla på den där Sara.
Mariana-Sara. Det låter som ännu en sådan där helvrickad sammansättning av osammanpassande namn som är så typiskt norrländsk. Eller som ett dansband.
Korsfäst
På KS, alltså Karolinska sjukhuset i Stockholm, har de utvecklat en metod för att hindra, för att förhindra, en otillbörlig, en otillåten, kateterutdragning på natten när ingen bevakar flickan.
Sköterskan gör en ögla av gasväv och fäster händer och fötter vid sänggrindarna. Höger hand. Vänster hand. Höger fot. Vänster fot.
Den lilla flickan, den ettåriga lilla flickan, ligger på rygg hela natten, fastbunden i ett Andreaskors.
Nu kan hon inte dra ut katetern.
Minne av ett hål
Ett hål. Runt. Mörkt. Flickan tittar nyfiket på hålet. Det doftar ur hålet. Hon sniffar. Förväntansfullt. Försöker avslöja doften.
Någon sticker in ett finger i hålet. Och lyfter på kåpan av rostfritt stål som välvt sig över tallriken på brickan. Som dolt det som fanns på tallriken. Och som nu avslöjas. Köttbullar!
Detta är flickans enda minne från de tidiga åren på sjukhus. Hennes enda egna minne. Helt sitt eget. Inte något som berättats för henne. Inget minne från något foto.
Det är alltså inte smärta flickan minns. Inte sprutorna. Hon minns det spännande ögonblicket innan maten uppenbarade sig.
Som en hostia höljer och döljer sin sanna kropp.
En dag ska någon sticka fingret i hålet. Lyfta locket. Och alla ska se det som dolt sig under kåpan.
Men om det då är köttbullar skulle flickan bli förvånad.
Eter
För att lösa upp klistret och lossa stomipåsen från huden måste man använda lösningsmedel. Eter eller medicinsk bensin.
Varje dag, vid varje påsbyte, drar den lilla flickan, den stora flickan, den vuxna kvinnan, in ångorna av lösningsmedel.
Om hon i framtiden blir dement tänker hon skylla det på lösningsmedlen.
Pfannenstielsnitt
Två stora ärr korsar flickans buk. Först ett rakt medellinjesnitt som separerar buken i två delar, höger och vänster. Samt ett kort tvärsnitt över det som en gång var en navel.
Längst ner på buken, som en leende mun, ett Pfannenstielsnitt. Fast det har ingenting med grythandtag att göra. Det är bara uppkallat efter en doktor. Han dog förresten av sepsis som han ådrog sig under en operation. Troligen ett Pfannenstielsnitt.
Hans son var också läkare. Närmare bestämt rashygieniker. Nazist och medlem i SS. Han har inte fått ge namn åt något snitt.
Fast på engelska heter det bikinisnitt. Grytskaft eller bikini. Varken eller. För istället ser de tre snitten ut som ett ortodoxt kors.
Uppfostran
Mamman kommer på besök på avdelningen. Den lilla flickan sitter i en stor rullstol bakom ett bord på hjul. På bordet är det uppdukat massor med små medicinmuggar. Blå, röda, genomskinliga. Det är saft i muggarna. Det står en skylt på bordet med texten: Saft 25 öre.
– Men Mariana, vad gör du? undrar mamman strängt.
– Säljer saft! svarar flickan glädjestrålande.
– Det gör ingenting, säger sköterskan.
Och köper en mugg saft för 25 öre. Landstingets saft.
Det ska fan vara förälder till ett bortskämt sjukhusbarn.