Hon fyller 36 i september
Hon är vuxen nu, livet har gett henne skrattrynkor och ärr som aldrig kommer att försvinna. Jenny läser om ung kärlek i böcker och ser om den på film. Det är kärleken hon lever för, andas för. När hennes pappa dog ärvde hon hans vigselring, som ett tecken på att han visste om det, verkligen förstod henne.
Det är lördag och hon har krupit upp i sängen med en bok, en kopp te och kardemummaskorpor som smular sig. Bokens historia når plötsligt hennes innersta och det svider så förbannat. Hon reser sig från sängen i ett försök att fly från det svidande, försöker komma undan. Det blir gula prickar framför ögonen när hon reser sig och skyndar till badrummet för att ta hand om tvätten som är klar. Flyktförsöket misslyckas. Bröstet värker när det krymper och trycket bakom ögonen bränner. Ansiktet skrynklas ihop i en ful grimas medan torkprogrammet startar. Hon sätter sig på golvet, intill boken hon nyss slängt åt sidan och låter tårarna komma. Hon önskar att hon kunde radera saker, få dem att försvinna ur minnet.
Gud som haver barnen kär
– Jenny!
Hennes pappa ropade när hennes nioåriga kropp stängde lägenhetsdörren och sprang ut i vinterblaskets mörka kyla. Det var bara var fjärde helg som hon fick hälsa på honom. Hon försökte komma undan honom nu, när han tagit amfetamin. Han fyllde år och ville fira sin födelsedag. Men hon blev rädd när han satte på hög musik och pratar konstigt, fort och är sådär jätteglatt.
Jenny ringer sin mamma från busstationen och berättar att pappa inte mår så bra, trots sin födelsedag. Mammas tystnad brusar i luren. Jenny visste att mamma var arg nu, att ilskan höll på att rinna över.
– Det är okej. Kom hem igen, sa mamman stelt. Rikards frågande ansikte och mimande läppar hördes nästan i bakgrunden.
De lade på och Jennys hals sved av tårarna som rann ner när hon lutade huvudet bakåt. Hon ville inte visa någon att hon grät, ville inte att någon vuxen skulle låtsas bry sig där hon stod i ett hörn. Hon visste att hon hade förstört mammas och styvpappa Rikards enda ensamma helg nu.
Kärleken är alltid tillfällig, man vet aldrig när den kommer eller går. Först hade Jennys pappa bara använt droger när hans jobb gick riktigt bra, som kokain på krogen. Sen hade han använt dem när jobbet gick riktigt dåligt. Jennys mamma hade till slut varit tvungen att laga sitt krossade hjärta genom att bli älskad av en annan man. En man som inte älskade någon annan än sig själv egentligen. Rikard. PissRickard som Jenny kallade honom i smyg. Hon tyckte att han inte hjälpte mamma hemma, så mamma hade aldrig tid till att leka med Jenny. Han verkade tycka att han var viktig nog att göra annat än att dammsuga, diska och damma. Han matade inte ens katten Sessan, det brukade Jenny sköta om. Men han knarkade i alla fall inte som pappa.
För att slippa undan de vuxna och stå ut med livet läste hon alla Elsa Beskows sagor, Kulla Gulla, Barnen från prärien och Kitty. Alla vuxna var opålitliga, alla utom mormor.
Varje sommarlov for hon till mormor Anita som bodde 40 mil bort. Så att mamma skulle kunna få avlastning, sades det. Om kvällarna lärde mormor Anita henne att be Barnens aftonbön innan läggdags. Mormor var död nu, men än idag ber Jenny bönen när ensamheten når för djupt.
Sittande med ryggen mot tvättmaskinen, i ett badrum du aldrig varit i, knäpper den vuxna Jenny nu sina händer, upprepar snabbt orden, med tyst formade läppar. Gud som haver barnen kär. Mormoderns värme känns i varje stavelse, ensamheten sjunker undan för varje ord. Aftonbönen är den vackraste gåva hon fått.
Den första sommaren
Sommaren då hon var 10 år och skulle fylla 11 i september, lärde Jenny känna familjen Basker som hyrde stugan intill mormors hus. Mamman Diana Basker hade fräknar, lockigt hår och kom från Österlen. Pappan Lars hade mörkt hår, gröna ögon och tyckte om att läsa. Barnen hette Stina och Sixten, 2 och 4 år. I vanliga fall bodde de i Norrköping.
Jenny fick ibland hjälpa till med barnen och Lars spelade spel och lekte med dem allihopa. Diana bjöd på god mat och la ofta patiens på stugans skuggiga veranda. Diana och Lars fick Jenny att tänka att det kanske fanns fler vuxna i världen än mormor som det gick att lita på, som man inte behövde vara rädd eller oroa sig för. Mormor oroade sig för att Jenny störde dem och ibland fick hon inte gå dit, men familjen sa att Jenny alltid var välkommen ändå.
Det var lika roligt det efterföljande sommarlovet när familjen Basker kom ut till stugan. Eller var det verkligen det? Det var den sista sommaren i barndomens oskyldiga skor. I efterhand fanns bara känslan av en sommar, förklädd i en beslöjad lögn.
Jenny reser sig upp från badrumsgolvet och möter sin blick i spegeln. Är det sanningen hon ser, eller bara ännu svek?
Hon skulle fylla 12 i september det året. Hennes favoritklänning var limegrön och hade två fläckar av choklad. Det var den sommaren som han såg henne, på ett nytt sätt, för första gången.