Bilens plåt var kall mot handen. Jag grimaserade, det skulle göra ont, förbannat ont. Frågan var bara hur mycket jag behövde ta i? Med ena handen höll jag ett ett stadigt grep om karossen, med den andra vickade jag på bildörren. Om någon granne såg mig skulle de tro att jag förlorat förståndet, men mörkret i lekparken skyddade mig. Jag öppnade dörren på vid gavel, så mycket som armlängden tillät, sedan vände jag bort blicken och smällde igen så hårt jag kunde.
Pekfingret hängde i en onaturlig vinkel. Inget av fingrarna gick att böja och ur det djupa jacket bultade blod. Helvete va ont det gjorde! Förbannat ont! Och alltihop för en dans. Nåväl, lite mer än en dans.
”Fy fan”, stönade jag med ansiktet mot den svarta hösthimlen.
Jag ville ruska på fingrarna, kasta allt ont ifrån mig, men lät bli. Det skulle inte göra saken bättre. Tänk om pekfingret lossnade och försvann. Tanken fick det att vända sig i magen och jag tog stöd mot bilen för att kräkas, en rörelse som fick smärtan att explodera i handen.
Vinden letade sig innanför kappan, håret blåste ned i ansiktet och gungorna gnällde. Jag var yr. Men samtidigt nöjd. Rent av stolt över mig själv. Jag gjorde bara vad som krävdes för att leva mitt liv, så som jag ville ha det. Med pannan mot bilens plåt spred sig lättnaden i kroppen.
Det värsta var gjort, nu skulle jag åka hem.
Senaste veckorna hade jag inte sovit mycket, jag hade rökt och haft svårt att sitta still. Det kliade i huvudet och grubblerierna drev mig att gå ut i skogen och krama träd. Ordlöst kommunicerade jag med samma tall varje gång. Jag tryckte mina blaskiga kinder och min skenande puls mot stammens bruna skal, varpå grenarna rasslade och barken knakade till svar. Allt jag behövde göra var att klättra högst upp, för att handlöst kasta mig ut och börja om igen. För att skydda barnen. Barnen fick under inga omständigheter dras i olycka på grund av mig.
Mödosamt körde jag in mellan husen, med min skadade hand mot bröstet och den andra på ratten manövrerade jag förbi kvarterets välputsade fasader och välmanikurerade dörrar och fönster. Här låg tegeltaken som perfekt kammade tupéer och skorstenarna puffade nästan rökringar. Det var här som jag, Henrik och barnen skulle bli en riktig familj. Vi flyttade in för sex år sedan och jag lovade det gamla paret Lönn att ta hand om deras villa. Nu frågade jag mig om Fru Lönn någonsin suttit kvar på garageuppfarten, så som jag gjorde, försjunken i tankar på att rymma, eller bara försvinna, utan att orsaka familjen någon smärta. Eller var det bara jag som tänkte sådana tankar?
Enklast vore om Henrik förolyckades, så att jag och barnen kunde bo kvar.
”Men, sluta!”
Jag bannade mig själv, jag fick inte tänka så, jag hatade tanken, ville inte vara en person som tänker sådana tankar. Men dagdrömmarna tog mig dit. Jag hade till och med mejlat banken för att kolla att dödsförsäkringen var aktiv, den som säger att Henriks del av lånet skrivs bort i händelse av dödsfall. Det var den.
Kvällsluften klövs av min andedräkt när jag mödosamt gick mot ytterdörren. Ingen mötte mig i hallen, som vanligt, men jag ville gärna det. Försiktigt låste jag bakom mig och ropade, “hallå!”, men stavelserna ville inte lyfta, de blev kvar på läpparna och jag gled ned på hallbänken med ryggen mot väggen.
Barnens kläder och skor var utspridda på golvet. Som vanligt. Oräkneliga var antalet gånger som jag ursinnigt hängt undan plaggen och sparkat in skorna under skohyllan. Nu påminde röran om familjeliv. Mitt liv.
”Men herregud!” Henrik kom ned för trappan och stannade mitt i steget. ”Vad har du gjort?” Han stirrade på mig och såg uppriktigt orolig ut. ”Hur lyckades du med det här?”
Tårarna kom. “Det gör så förbaskat ont!” viskade jag.
Henrik satte sig intill mig på bänken och värmen och doften av honom fick mig att känna mig oväntat mjuk. Doften av Henrik. Det var länge sedan jag känt den. Nu slöt jag ögonen och andades in allt som förr gjort mig lugn och trygg. Ömhet strömmade in i kanaler och skrymslen av kroppen som jag glömt att jag har, och lämnade mig med en brännande känsla av samhörighet. Henrik lade varsamt armen runt mig, jag var innesluten i hans människohydda. Armarna var starka och med handen strök han mig över pannan. Bröstkorgen höjde och sänkte sig. Värmen jag kände fick strupen att dra ihop sig och hyllmeter av återhållen sorg brakade inuti. Henriks skjorta blev mörk av min snor och saliv. Men han satt kvar. Han höll mig.
“Såja”, vyssjade han.
Tystnaden som följde var vilsam, tills han lyfte armen och sökte ögonkontakt.
”Släpp inte”, sa jag.
Men det gjorde han. Han släppte.
”Du måste till sjukhuset”, sa han. Hans käkar var hårt spända nu.
”Följer du med?” viskade jag.
En fnysning, ett hastigt ljud, det var det enda svar jag fick.
”Du klarar dig på egen hand. Du kunde ju köra hem, eller hur!”