Jag har sprungit tusen mil för det här. Svettats tusentals droppar och haft blodsmak i munnen. Lyft vikter och fått revor på händerna. Räknat kalorier och antal timmar sömn. Aldrig snubblat fram på dimmiga trottoarer. Alltid gått i fotriktiga skor. För det har jag fått ett stipendium på tiotusen dollar i fyra år. För att svettas fler droppar, ha mer blodsmak i munnen, lyfta fler vikter och få fler revor på händerna, räkna fler kalorier och antal timmar sömn, i Baldwin city, i Kansas.
Löpningen stänger av min hjärna. För varje andetag blir det tystare och tystare och när jag uppnår mjölksyra varken tänker eller känner jag något annat än just den. Efteråt eufori. Men sen kommer det tillbaka. Självföraktet, ångern, frågorna, lågorna. Ibland undrar jag om det är på samma sätt för alla andra, om dom också måste stänga av sin hjärna och vad dom gör då. Jag kollar telefonen en sista gång innan flyget lyfter mot Kansas. Ser att jag fått ett sms från Honom: “Jag kommer och hälsar på snart”. Men han kan inte nå mig nu. Jag är fri.
Det är fuktigt i luften i Kansas. På campusområdet springer det runt ekorrar på marken och dom andra studenterna bär ryggsäckarna långt ner på ryggen, precis som i highschool-filmerna. Mitt korridorsrum består av en våningssäng i trä som egentligen bara är två sängar ovanpå varandra. Jag blir osäker på om någon legat på den översta förut och om det verkligen kommer att hålla. Mittemot sängen står ett skrivbord i ful furu med en ryggdyna i nylon som sticks. Utanför fönstret står ett hus som ser ut att vara importerat från grekisk mytologi, med statyer och palatsliknande stolpar utanför ingången. Det verkar som att det tillhör en tjejförening på skolan och att man kan bo där som elev. Tjejerna som går in och ut ur huset ser så glada ut. Kan jag bli som dom?
I skolmatsalen finns det sexton sorters frukostflingor att välja mellan. Jag räknar dom för att slippa tänka på munkarna, våfflorna, jordnötssmöret och sylten som står uppradade efter varandra. Tjejen framför mig i kön har en stram hästsvans som piskar mig i ansiktet varje gång hon vrider på huvudet. Hon pratar med en man som är solbränd och ser ut som Sean Connery. Dom presenterar sig. Sean Connery visar sig vara friidrottscoachen och heter Jack Kinder. Hon med tofsen heter Kennedy, som presidenten. Coach Kinder säger att de ska ta extra hand om mig som är från Schweiz. Och att det är viktigt att vi alla håller vikten.
Friidrotten är annorlunda än hemma i Sverige. Vi förväntas jogga i takt och varenda uppvärmningsövning ska göras synkroniserat i ring. Vi springer över orangea koner och om man råkar ha ner en kon får alla göra om igen, tills hela laget har klarat det. Jag ser bara konerna, inte ansiktena som iakttar mig när foten vrider sig och självhatet sprider sig. Inte ens det första träningspasset kunde jag klara av. Coach Kinder hjälper mig att linda foten. Hans beröring är försiktig. När han är klar håller han kvar min fot i sitt knä och tittar mig i ögonen. “Welcome to America, Miss Sweden”. Han erbjuder mig skjuts hem och fastän det är tvåhundra meter mellan friidrottsbanan och mitt korridorsrum så tackar jag ja.
Skolterminen börjar. Jag har algebra, amerikansk historia, argumentationsteknik och psykologi på schemat. Coach Kinder hjälper mig när det är något jag inte förstår och han lägger in extra träningspass bara för mig. Jag får springa med tyngder som han knyter fast med ett band runt min midja. Det ska hjälpa mig med mitt löpsteg och kan få ner mina tider radikalt, säger han. Vi gjorde så hemma i Sverige också, säger jag. Han frågar om min tränare i Sverige och när jag tystnar känns det som att han förstår. Det känns faktiskt som att han förstår allt jag inte säger och som att han känt mig hela sitt liv. Han berättar inte så mycket om sig själv men det gör inget. Han säger att han älskar att lyssna på mig när jag pratar.
En dag efter att han skjutsat hem mig ber han mig stanna kvar i bilen när jag är på väg ut. Han säger att mitt stipendium inte blir lika högt som förväntat nästa år, det är den ekonomiska krisen och skolan måste spara. Det är inte för att jag inte presterat, säger han. Jag nickar. Tänker inte en sekund på att jag kanske inte kommer behöva springa mig till blodsmak i munnen igen, men desto mer på att Coach Kinder kanske aldrig mer kommer följa med mig hem efter träningen.
Jag måste få stanna. Jag får inte komma hem som en förlorare.
Några dagar senare ser jag en reklamaffisch på en av skolans toaletter om något som kallas för sugardejting. Eftersom socker alltid skrämt mig tänker jag att det inte är något för mig, men något med bilden på den snygga tjejen gör att jag tänker att sugardating kanske ändå inte handlar om mat. Jag googlar. Man förväntas visserligen ibland äta, om det är vad ens sugardaddy önskar för kvällen, men det man gör är att umgås med män, mot pengar. Det verkar för bra för att vara sant. Kan jag få betalt för en middag med en man? Jag skaffar ett konto direkt. Lägger upp bilder där mina breda axlar syns så lite som möjligt och min rumpa så mycket som möjligt, även om jag aldrig förstått varför män skulle tycka om rumpor, men jag har hört att det är så.
Redan samma kväll får jag ett meddelande. En man som heter George har skrivit och frågat vem jag är. Det pirrar till i kroppen. Någon är beredd att betala för att gå på middag med mig! Det här är biljetten till att få stanna kvar hos Coach Kinder, i värmen och hos något som har börjat kännas som hemma.