Jag är på väg att lägga pusselbiten på sin plats, men stannar upp i rörelsen när något dimper ner från brevinkastet. Något lätt. Det är så jag tolkar ljudet. Jag ser på pusselbiten, osäker vad jag ska göra av den. Möter Augusts blick. Fan, jag har glömt att prata. Vi borde ha pratat mer. Jag försvann i pusslandet. Jag har munnen öppen som om den ska formulera ett ord. Han väntar på något. Jag tvekar inför det jag ska säga härnäst, vad nu det är. Långsamt sträcker jag mig efter rödvinsglaset. Sväljer.
Jag reser mig och går den korta sträckan till hallen. Där ligger det, snett över Augusts loafers. Ett litet vitt kuvert märkt med mitt namn. Det är skrivet med lätt vänsterlutning och rundade bokstäver. Jag vet vem det kommer ifrån, men samtidigt som jag tänker det undflyr det mig. Jag känner igen handstilen, det är så nära, men vem?
Brevet tynger i händerna. Jag får inte öppna det förrän jag kommer på det.
De lutande bokstäverna bryter sig mot mig och reser sig i ett brus i huvudet. Vräker och vältrar. Det finns ingen ordning, inget att greppa tag i. Varför kan jag inte placera dem? Jag blinkar, väntar på att yrseln ska avta och ser på det jag håller i.
Det måste vara bröllopsinbjudan som Alice har sagt är på väg. Det är bara de och dopinbjudningarna som brukar komma i små kuvert.
Alice har alltid varit ute i sista sekunden. Det är bara två månader kvar till bröllopet.
Jag river upp kuvertet längs långsidan. Tar ut ett svartvitt fotografi över stadshuset. En del av förvirringen från yrseln ligger fortfarande kvar som ett töcken. Ska de gifta sig där? Borgerligt?
Det är något med fotografiet. Det har också ett töcken över sig. Grumligheten ger både en ålderdomlig och tidlös känsla. I kontrast strålar klocktornet ut tiden åt alla håll. Det är väl så med vissa foton. Men jag kan inte skaka av mig obehagskänslorna. Det är som om jag inte kan se det som finns rakt framför mig. Jag rör vid fotot, som för att ta mig igenom ytan. Följer linjerna på byggnaden. De är olika starkt framträdande. Hade jag inte vetat att linjerna var efter tegelstenens kanter hade jag trott att stadshuset var fullt av sprickor.
”Tone.” En varm pust drar över nacken och nyckelbenet, efterlämnar en frusen känsla. När jag ryser lägger August armarna om mig bakifrån. Jag hade inte märkt att han kommit till hallen. Det känns som om jag har blivit påkommen med något jag inte borde göra. Jag får en impuls att gömma kortet, men hinner inte.
”Vad är det?” frågar August.
Jag visar fotografiet med Alice & Nick centrerat högst upp.
August tar bröllopskortet ifrån mig, ser på det över min axel. ”Häftig bild.” Han håller det närmare ansiktet, hans korta skägg mot min kind, och granskar varje detalj. ”Vad är det för byggnad?”
”Stadshuset”, svarar jag.
”De ska gifta sig där det brukade stå?”
”Kanske det.” Det tar en stund innan innebörden av vad han säger får fäste. Så är det förstås.
August vänder på kortet och läser informationen på baksidan. ”Ska du åka upp dit?”
Jag svarade Alice för ett tag sedan, så snart hon skrev i gruppchatten att de hade lyckats boka vigselplats och festlokal. Min barndomsvän. Det var ett självklart beslut att tacka ja.
Samtidigt som … det inte var det.
”Tone?”
Det är August igen, jag får en déjà vu känsla och vill gömma bröllopsinbjudan, men nu är den i hans händer.
”Jag har redan tackat ja”, svarar jag.
”Ni ses ju knappt längre?”
”Det är därför jag vill åka. Vi får aldrig annars till att ses alla tjejer, inte nu med alla bebisar.”
August ger tillbaka bröllopskortet och släpper omfamningen. ”Ni får en fin utsikt.”
Jag vet inte om det bara är jag som lägger vikt vid ni:et. Jag vill ju bjuda med honom och det här är det perfekta tillfället, men jag kan inte yttra frågan. Om han svarar ja är det slutgiltigt, jag måste återvända hem.
”Över gruvan?” försöker jag skämta.
”Fjällen är väl också där i bakgrunden?”
”Jo, sant.” Jag kisar för att se den otydliga bergskedjan långt i fjärran. Man måste veta att den är där för att se den.
Jag går in i mitt sovrum, fram till tegelstenen från stadshuset och lutar bröllopsinbjudan mot den. Fotografiet framåt. Jag förstår inte varför det påverkade mig så.
Jag följer mönstret med blicken. Ser sprickorna av en alternativ framtid; vad som skulle ha hänt om de inte rev byggnaden. Hur mycket finns kvar av staden så som jag minns den?