Prolog
Träden på Blomsterö har övergått till praktfull höstskrud, precis på gränsen att byta till sin kala vinterdräkt. Växterna har vissnat ner och vilar, i väntan på att så småningom bli till ny jord.
Den nymålade trävillan som inrymmer Pensionat Pensé lyser varmt röd i det bleka solskenet. Vindarna från havet får kinderna att rodna och ögonen att tåras på de av pensionatets gäster som vågar sig ut på en promenad, trots risken för regn.
Kvällarna är mörka och snart är det tid att fylla de tomma blomsterlådorna med granris, sätta upp girlanger med juleljus och ta fram de kära juldekorationerna. Det är mycket som ska ske framöver på pensionatet. Ett bröllop att planera, förberedelser inför decembers högtider och festligheterna på nyårsdagen.
Huskatten Sesam ligger numera helst framför brasan i den stora salen och smiter ofta ut i köket för en smakbit. En sak är säker, ingen kommer att gå hungrig från sitt besök på Blomsterö.
Kapitel 1
Stella
Fredag 22 oktober
Stella Åström vände upp ansiktet mot den dimgrå oktoberhimlen och blundade. Lätta regndroppar landade mjukt på ögonlocken, kinderna och hennes klarblå kappa med svarta läderknappar. Inte den mest praktiska klädseln i höstvädret, men hon älskade sin färgstarka kappa och kände sig fin i den.
Det pirrade i kroppen vid tanken på Ruben, och på hur kvällen skulle sluta. För säkerhets skull hade hon bokat bord i god tid. Att vara förberedd och planera sitt liv var essentiellt.
Inte för att det hade funnits så många saker att planera i privatlivet – hittills. Eller rättare sagt, inte före kursen på Pensionat Pensé en sensommarvecka i augusti. Stella skulle kunna göra egna förkortningar till morgonsidorna som hon nyligen börjat skriva; f. k. (före kursen) och e. k. (efter kursen).
Tack vare veckan på Blomsterö stod hon nu, två månader senare, och väntade på Ruben utanför den italienska restaurangen som hade legat på samma ställe så länge Stella mindes, mitt på Göteborgs paradgata Avenyn.
Hon kunde inte låta bli att räcka ut tungan och smaka på de svala dropparna, men smålog genast åt sitt beteende. Tänk om någon lade märke till vad hon höll på med och undrade hur en mogen kvinna kunde vara så barnslig? Det fick vara hur det ville med den saken, stunden av närvaro i regnet var ändå över.
Stella öppnade ögonen och såg sig omkring. Fredag eftermiddag var det som vanligt fullt med folk som skyndade åt olika håll. En del på väg hem efter jobbet, andra på väg till afterwork på någon av de många restauranger som storstaden erbjöd.
Hon kisade med ögonen för att se om någon av alla förbipasserande kunde vara Ruben och muttrade för sig själv över att hon hade glömt att ta på sig glasögonen igen. Rotade otåligt i sin rymliga tygkasse, även den klart olämplig för dagens väder.
Helst ville Stella slippa inse att det var höst och redan slutet av oktober. Dagsljuset mattades av onödigt tidigt, snart nog skulle det vara kolsvart innan klockan fyra. Den mörka årstiden var ingenting som hon såg fram emot, förutom juletiden som lyste upp tillvaron med glimmande ljusstakar, adventsstjärnor i fönstren och allsköns dekorationer.
Glasögonen med sköldpaddsbågar hann bli prickiga av vattenstänk innan hon lyckades krångla in skalmarna under baskern som gick i samma färg som kappan. Strunt samma, ingen vits att torka bort dropparna, det skulle komma nya. När det väl regnade i Göteborg under den här årstiden, kunde det hålla på länge. På sommaren också för all del. Även om Stella mest mindes de soliga dagarna på Blomsterö och sin smått galna idé att hålla en ”må bra”-kurs på öns pensionat.
En hand på axeln fick henne att hoppa till.
”Hej där!”
Ruben log brett och drog henne till sig.
Stella snusade in doften av sandelträ och nytvättad hud. Kikade upp på honom och försökte lista ut vad som rörde sig bakom de mörkbruna ögonen. Hans silvergrå hår glänste fuktigt av duggregnet och den öppna mossgröna yllerocken var blöt på axlarna.
”Hej, själv”, svarade hon.
Inte så fyndigt, men så var hon också sorgligt otränad. Även om de hade setts fyra gånger sedan hemkomsten från kursen.
Hur länge varade egentligen en normal, vänskaplig kram? Skulle detta bli dagen för deras andra kyss? Det vore på tiden i så fall. Den första hade varit katastrofal, när Ruben överrumplat henne på pensionatets kontor. Den ville hon helst glömma.
Eller skulle Stella vara den som tog initiativ till att kyssas, och mer därtill? Ingen stor sak för henne, men möjligtvis för Ruben. Fastän han bara var sju år äldre än hennes femtio påminde han om en gammaldags gentleman som lade stor vikt vid korrekt uppträdande och prydliga kläder (gärna med slips).
Innan hon hann bestämma sig släppte han taget och gick mot ingången till pizzerian. Sittmöblerna på den inglasade uteserveringen gapade tomma. För vem ville sitta ute en sådan här dag, trots infravärmen?
Ruben drog upp porten och släppte Stella före sig. Hon nickade till tack och passerade så nära att hennes arm strök mot honom. Ingen reaktion från hans sida, även om Stellas hjärta slog ett extra slag.
Under tystnad väntade de innanför dörren på att få sitt bord. Doften från de rågade tallrikarna som bars ut av serveringspersonalen fick det att vattnas i munnen. Stella hade hoppat över lunchen för att hinna bli ordentligt hungrig. Tre klienter hade hon träffat innan hon trotsat vädret och promenerat den halvtimme det tog till Avenyn från mottagningen på Prinsgatan.
Ruben verkade djupt försjunken i tankar. Pannan var rynkad och munnen såg spänd ut. Tänkte han på sina patienter? Var det nödvändigt att hålla på med det när de skulle umgås?