Jag har fågelbajs i hela bakhuvudet. Men det är inte den enda skiten som drabbade mig idag.
Det hela började när klockan ringde klockan nollfyra, trots att det är lördag. Försommarens morgonljus letade sig in genom fönstret även om solen inte hade gått upp. Duschstrålarna var hälften kalla och hälften varma när jag hastade mig igenom schampo i håret och tvål under armarna. En doft av starka kemikaliemedel som jag andades in med ett hårt andetag genom näsan. Handduken utanför i en hög på golvet. Jag ruskade av den snabbt och svepte den om höfterna, den var fortfarande lite blöt sedan sist.
Spegeln igenimmad. Ringarna under ögonen syntes långt där i bakgrunden mellan imma och små vita tandkrämsfläckar. Jag försökte undvika tanken att jag såg gammal ut. Det kanske blev värre för att det var så tidigt. Det var förbannat tidigt. Jag vet inte varför jag hade sagt att jag kunde köra den där soffan. Jenna kunde väl hämta den själv? Nej, just det, det var precis det hon inte kunde. Hon kunde inte köra med släp, visste inte hur man kopplade på det på bilen. Visste inte vad en dragkrok var. Hon visste överhuvudtaget inte vad det innebar att äga en bil. Eller hur jag ägnat flera timmar åt att installera dragkroken själv, bara för att kunna koppla på det förbannade släpet. Som jag åkt och hämtat hos grannen. Det spelade ingen roll vad saken gällde, på något sätt fick hon alltid som hon ville, så hade det alltid varit. ”Saker och ting löser sig alltid”, kunde hon säga, när andra människor löste saker och ting åt henne. Hon köpte blommor fast hon visste att hon kunde plocka dem i trädgården, hemma, tre timmar bort. Hon hade inget körkort. Tänkte som en människa utan. Bad om upphämtningsplatser som var i motsatt färdriktning. Hon hade drabbats av den stockholmska odugligheten.
Jag hade lovat att köra mormors gamla plyschsoffa för att lämna den i Jennas nya lägenhet tre timmar bort. Eller till hennes nya våning, som hon sa. Soffan var gräslig, mörkgrön med snirkligt mönster. Hemma hade vi alltid tyckt att den var just skitful. Men att ha nyfyndade sjuttiotals-möbler som man betalade dyrt för i antikaffären hörde till Jennas nya karaktär och därför tyckte hon att soffan var helt underbar.
Jag tog fram rakapparat, gnuggade bort ångan från spegeln och drog hastiga drag över kinderna. Det centimeterlånga stubbet landade på porslinshandfatet. Jag ville inte göra mig till, samtidigt som jag ville se okej ut. Jag ville se ut som en välvårdad trettionioåring.
Jag skickade ett sms till Jenna.
Åker nu.
Backade ut jeepen från gården med släpet påkopplat. Gled förbi den ljusgråa trävillan med gruset knastrande under däcken. Träden hade blivit gröna, det hade gått snabbt. Man hade redan vant sig vid de färgstarka sommarfärgerna, glömt bort det gråa. Jag kände mig tjock i huvudet på ett sätt som jag bara gjorde om sommaren när det grönskade. Det var som om sommarens fuktiga, jordiga, gröna och fruktbara växtlighet la sig i mig, fyllde mig. Liksom bakfull på något vis, jag blev som klorofylld.
På bensinmacken utanför byn stannade jag och köpte en frukostkorv, en påse nötter och spolarvätska. Lyfte huven och skruvade väck korken. Hällde i den ljusblå vätskan. Det hade blivit som vi båda tänkt. När jag tog över gården, drog hon till stan. Jag blev kvar, hon försvann. Precis som alla andra hade hon en strävan efter något som hon inte trodde sig kunna hitta hemmavid. Folk skulle aldrig inse att om de inte trivdes där de var skulle de inte göra det någon annanstans heller. Vi som blev kvar var de bekväma, de trångsynta, de fega. Men det var ju inte vi som flydde. Flydde från värmepannan som kokade, fasaden som vittrade och mossan som växte på taket. Från pappa som hamnade på hem. Allt det hade hon lämnat mig att ta hand om. Jag kramade ur det sista ur påsen. Bara några droppar spolarvätska utanför.
På vägen krympte vidderna, bebyggelsen blev tätare, ängarna färre. Klockan blev sju, fortfarande lugnt i trafiken, och så småningom närmade jag mig Stockholms stad. Jenna hade fortfarande inte svarat, förmodligen sov hon fortfarande.
Plötsligt ryckte bilen till, vibrerade, jag fick balansera med ratten när släpet bakom liksom girade, lossade, tappades, gled skarpt ner i diket. Jag såg i backspegeln, bromsade in, körde in till kanten, på med varningsblinkers. Helvete. Skrev till Jenna.
Problem. Släpet lossat.
Det var knappt en timme kvar till stan. Jag stod med bilen och släpet intill vägkanten. Bilen hade fått punktering och ojämnheten hade gjort att släpet dragit loss hela dragkroken från bilen.
Vadå lossat?
Jenna hade vaknat. Jag svarade inte. Sökte efter nummer till närmaste bärgare och satte mig intill dikeskanten i gräset och väntade. Efter trettio minuter rullade bärgaren in, vinschade upp bilen och släpet.
Han hade skägg som en också. En hund av terrier-ras välkomnade mig i sätet och slickade ivrigt mina händer när jag satte mig. Terrierhundar var generellt sett av en intensiv och lite störande sort, men den glada energin som den här terriern kom med smittade av sig, humöret höjdes. Värmen var på maxnivå och jag kände hur svetten började porla sig i pannan och ländryggen värmas upp. Jenna skickade igen.
Krisse?