Det var svårt att låta bli. Jag kunde inte bara lämna det hela. Det hade blivit för stor del av mitt liv. Detta som inte ens var någonting. I verkligheten, det var ju bara något i mitt huvud. Det är inte första gången. Dramatiken blir större för var gång det drabbar mig. Känslorna fördjupas. Håller mig i sitt grepp.
Överenskommelsen var klar men jag hade hittat ett kryphål som var för frestande för att avstå ifrån. Jag hade prövat det flera gånger och hitintills hade inget hänt. I natt hade jag föraningar som sa undvik det helt idag. Kanske hade jag blivit för orädd.
Vi kommer in i salen det är ledarbyte och N ser mig plötsligt. Jag hajar till och ler stort. En ryggmärgsreflex. N stirrar tillbaka förbannad, stirrar igen med svart blick och kan knappt tro att jag log mot henne. Ilskan chockar mig och får mig helt ur balans.
Ilskan jag mötte hjälpte mig. Du hjälpte mig, det anade jag inte.
Barnen skulle komma hem till mig. De är fyra och sex år. Jag vill så gärna visa mitt hem. Det är så roligt att möblera. Jag hade frågat om min syster kunde komma också.
Det som var otäckt blev en knuff åt rätt håll. Hennes ilska, hon hade kunnat smälla till mig ifall hon stått närmare, så arg var hon. Jag är ju i en sorgeprocess som resulterat i några tavlor med bokstäver, rutor i klara färger. Men min syster tyckte jag skulle lägga undan några av dem. För barnens skull. Men jag har andra tavlor som också skulle kunna upplevas som provocerande. Hela jag är snart en provokation, gay, totalt fixerad i en kvinna som jag inte vågar närma mig på vanliga premisser. Barnens mormor är inte för homosexualitet.
Men autismen gör att jag är jättetrött efter ett par dagar av socialt umgänge så jag försökte samla mig för att klara mötet med familjen. Tio närstående kommer för att fika och då har jag plockat undan tavlorna som var känsliga. Jag har bett min syster om hjälp för att orka och det är nytt för mig att våga ta emot hjälp i dessa pinsamma ämnen. Dagarna efter har jag inte tagit fram de sorgligaste tavlorna och jag känner mig faktiskt gladare, ett steg närmare en friare tid.
Vet man någonsin hur en kärlek föds. Men som jag minns så var det under ett pass som våra blickar möttes och den blicken jag fick väckte något till liv i mig. Det var som om vi connectade och efter den blicken blev jag blyg och intensiteten skrämde mig och jag längtade efter att känna den igen.
Jag undrade om hon var som jag, om hon förälskade sig i kvinnor. Jag trodde det eller ville så gärna tro det. Ja, att blicken betytt något mer. Att det inte bara var en tillfällighet. Hon uppfyllde mig, mina tankar. Väckte min kropp, jag längtade efter henne. Men jag försökte också att lugna mig, inte rusa iväg, tänka efter. Jag minns att jag varit på hennes pass tidigare. För flera år sedan. Men att jag då undrat över gluggen vid framtänderna. Att hon inte gjort något åt det.
Hon berättade senare själv att det berodde på att hon som barn inte fått tillräckligt näringsrik kost. En brist alltså.
Vi träffades bara en gång, en fika på Olssons café efter ett onsdags pass. Vi pratade väl en timme. Hon hade varit i Tyskland, i Dresden efter kriget, sett förödelsen men också sett hur de byggde upp staden igen. Hon berättade en hel del om sitt liv men hon var ganska reserverad. Jag tänkte när vi skildes åt att vi kanske inte passade så bra ihop och att jag inte fått så mycket energi av henne under vårt samtal. Jag kände mig rätt trött efteråt. Hon sa ”Glad påsk, och detta kan vi göra om.” Mina artighetsfraser sitter aldrig så jag sa väl bara ”Hej då.”
Ångesten över vad jag satt igång började ganska snart efter vårt möte. Vad försöker jag skildra? Det är en ekvation som inte går ihop. Jag skulle ha bett om hjälp i tid. Säga att jag behöver hjälp. Jag kan inte sluta gå på hennes pass. Men det kostar för mycket nu. Min kropp tar stryk, jag kan inte sova natten före ett pass eller jag är nervös och spänd. Men lustkänslan är starkare och det ger mig så mycket att jag inte kan avstå frivilligt.
Så ser situationen ut när allt går åt pipan, åt helvete. Hon har flera gånger sagt att hon har en man som hon dessutom är lycklig med. De sover sked och att hon är så glad över att hon fann honom. Kan det sägas tydligare. No go. Not there. Jag vet inte hur jag ska berätta denna historia som ju mest utspelar sig i mitt inre, jag får näring till min förälskelse, besatthet när jag går på passen. Ibland händer ingenting. För det mesta händer ingenting. Jag gläds åt passet, rörelserna och musiken. Kanske måste jag skildra viktiga episoder för att en helhet ska bildas. Mycket av detta är töntigt pubertalt, omoget, barnsligt, idiotiskt. Men det är jag, hur pinsamt det än är.
Efter vår första träff, enda träff inser jag efter passet att jag inte kommer klara att leverera repliker till henne som har någon betydelse och jag är för rädd för jag vet inte vad hon känner. Jag är helt enkelt extremt otrygg och går i baklås. Någon slags mutism tror jag. Hyperkritisk mot mig själv, jag är inte värd vatten längre. Allt mod jag hade är bortblåst. Men jag går på passen, tvingar mig själv att möta henne. Även om jag inte vågar säga något så måste jag på något sätt fullfölja det jag startat. Och det är så starkt, jag kan inte tro att detta inte ska leda till något. Jag är över 50, jag måste utforska kärlekens vägar. Mina vägar, våga göra det. Lära mig mer om mig själv. Jag fick min autismspektrum diagnos när jag var 63 år. Sent i livet så det är fortfarande saker som faller på plats. En stabilitet och harmoni infinner sig.
Vi har en ordlös kontakt under en lång tid. Enstaka ord växlas. Efter några månader efter ett pass möter jag henne när hon kommer ut.