Dan och jag stiger ur bilen i hamnen utanför Halmstad med nervositet i kropparna. Solen skiner från en klarblå himmel, och värmer oss fast det är i början av september. Vi går med varsin låda i famnen ut på en av bryggorna där vi ser ett par som håller på att göra i ordning sin båt för avfärd, och förstår att det är de som ska ta oss ut på havet för att kunna sänka ner urnorna. Två Golden retrievers hälsar på oss med viftande svansar, och kvinnan säger att hon hoppas att det inte gör någonting att deras hundar kommer att följa med på båtturen.
För oss känns hundarnas närvaro som en lisa. De riktar vår uppmärksamhet någon annanstans, får oss att glömma sorgen för en stund. Vi sätter på oss flytvästar, kliver ner i båten, och får varsin guldgul hund bredvid oss, som beskyddande änglar.
Ute på fjärden friskar vinden i och håret blåser mig i ansiktet. Stranden syns på avstånd, måsarna skränar och vattendropparna stänker i ansiktet när farten ökar. Smaken av salt från havet och tårarna fyller mina mungipor. Snart ska ni få förenas med vårt älskade hav.
Att en människa kan vara så tung, nästan tyngre än sorgen, tänkte jag när jag bar er ut till bilen från pastorsexpeditionen där jag hämtat er. En sådan utomkroppslig känsla att signera ett papper för att sedan bära er i var sin vit pappkartong och ställa in i baksätet. Jag ville nästan sätta säkerhetsbälte om er, men det var för sent att rädda er.
När jag nu tar upp urnorna känns de sträva mot mina händer, som sandpapper. Det påminner om barndomens strand. Stranden vars sand vi lekte i, grävde gropar i, blötte upp med havsvatten och formade till droppslott. Sanden som jag vandrade på förra hösten när jag var tvungen att ta en paus från verkligheten och fundera över hur jag skulle kunna hjälpa dig.
En gång för länge sedan stukade mamma foten i en grop på den stranden. Vi spelade brännboll med grannarna en sen sommarkväll och svor över ungarna som glömt att täcka igen gropen när de gått hem för dagen, säkert sommargäster! Spela brännboll om sommarnätterna var sådant vi gjorde när allt fortfarande var bra, när vi var en lycklig familj.
Dan och jag är tysta när vi släpper ner urnorna i det blekblå vattnet precis utanför skäret dit jag som barn paddlade på grannens surfbräda och tittade på sjöstjärnor. Vi är tysta under hela ceremonin, tittar bara på er. Vi sjunger inte som du gjorde vid pappas urnsättning: Stjärnfallet, stjärnfallet är jag och du är himlen för mig varje dag. Till och med hundarna som tidigare gläfst och busat är tysta och lugna. En av dem lägger tassen på mitt lår och jag känner värmen genom jeanstyget.
När jag kastar ut tre solrosor, som har spirat längs vår husvägg under sensommaren, på det glittrande vattnet, spelar Dan Öppna landskap på mobilen. Jag tänker med ett leende på läpparna på när mamma och jag var i Varberg den sista sommaren och såg Ulf Lundell. Detta var ett av hennes infall: vi skulle gå på konsert. Vi som inte varit på konsert tillsammans på nästan tjugo år. Hon var sjuk då, men fortfarande stark. Vi trotsade stolförbudet och tog med oss en hopfällbar tältstol in i parken som mamma satt i och sjöng med i låtarna.
Jag ser de sandfärgade cylinderformade urnorna stilla sjunka under havsytan. Nyss fanns de i mina händer, i min famn. Nyss fanns du i min famn. Så många gånger jag har hållit om dig, älskade lillebror! Från de ärliga varma vardagskramarna till den desperata livsuppehållande, sittande på golvet nedanför din säng med din lealösa kropp i mina armar.