Ett pianoackord skar igenom salens högljudda tjatter. Hårdhänta fingrar på slumpvisa tangenter. Eller var de slumpvisa? Om Freddie inte lyssnat så mycket på jazz hade hon trott att läraren slagit ner händerna på måfå, sådär som Freddie själv kunde göra ibland när frustrationen vid pianot blev henne övermäktig. Men det fanns en harmoni bland de dissonanta tonerna som nu hängde kvar i luften. Var det ett C-dur där inne någonstans?
Läraren slog an ytterligare en handfull tangenter, i en ackordföljd som definitivt inte var slumpartad. Den påminde till och med om något Freddie hört förut. Kanske på någon av sin pappas gamla LP-skivor…
”Välkomna tillbaka!” ropade läraren, och först nu tystnade klassen. ”Hoppas ni haft ett skönt sommarlov.”
Mumlanden och fnissanden hördes bland klasskompisarna.
Freddie såg sig omkring i salen. Väggarna var klädda i sjok av tjocka, ljusa tyger från golv till tak. Golvet var i kräkfärgad linoleum, och nött av skomärken. I mitten av rummet stod två rader stolar i orange plast, i en halvcirkel. Och längst fram, mittemot en whiteboard, ett piano i beige trä. Bakom det stod den korta, runda kvinna som tydligen var deras musiklärare. Hon hade flyttat sig till sidan av pianot och lutade armbågen mot det. Hennes kortklippa bruna page var gråsprängd i utväxten, och hängde som en gardin bakom öronen. Hon var klädd i en lång, småblommig tunika med en vit kofta över axlarna. Bruna skinnsandaler med kilklack, som gav henne lite höjd. Hon såg vänlig ut.
”Så. Hur känns det att börja sjuan?” frågade hon, till ingen särskild.
”Bra”, svarade några, och Freddie stämde in med låg röst. Klockan var halv nio på måndag morgon och hon hade sovit en knapp timme. Nervositeten vibrerade fortfarande som kolsyra i kroppen. Hon kände sig naken och hudlös.
”Och vi ska ju välkomna en ny elev till klassen. Hej Fredrika!”
Läraren riktade ett varmt leende mot Freddie, som mest kändes som ett lasersikte. Resten av klassen vände sig mot henne, sjutton osäkrade gevär som bara väntade på rätt tillfälle att skjuta. Rodnaden spred sin värme över Freddies hals.
”Hej”, fick hon fram. Med en lam vinkning, som om hon inte redan var synlig nog.
Några ”hej” och ”välkommen” hördes från klasskompisarna. En tjej med långt nötbrunt hår och glasögon, som satt till vänster om Freddie, vände sig mot henne och räckte fram handen på ett så högtidligt sätt att det måste vara sarkastiskt. Men Freddie skakade den, och den blonda tjejen presenterade sig som Agnes.
”Var kommer du ifrån, Fredrika?” frågade läraren.
”Freddie”, svarade Freddie, och fick genast harkla bort morgonrösten. ”Jag kallas för Freddie.”
”Freddie”, upprepade läraren. ”Varifrån kommer du, Freddie?”
”Gävle”, svarade Freddie.
”Gävle.” upprepade läraren. ”Gick du i musikklass där också?”
”Nej”, svarade Freddie, och bad en stilla bön att korsförhöret inte skulle vara länge till. Klasskompisarnas blickar brände hål i hennes hud.
”Vad spännande! Välkommen, Freddie.”
Lärarens laserblick riktades nu äntligen bort från henne, och hon vände sig istället mot whiteboarden. Började skriva med blå bokstäver: Inger Sundh.
”Så heter jag. Jag är musiklärare här på skolan, och körledare. Ni kommer ha mig i körsång, och ibland även i bruksspel, där jag lär ut piano.”
Freddie sneglade åt sidorna. Klassen hon hamnat i bestod av arton elever, inklusive hon själv. Många av tjejerna var hårt sminkade och klädda i så tajta kläder att de lika gärna kunnat vara kroppsmålningar. En del av killarna såg ut att knappt ha fyllt tolv, medan andra var långa som flaggstolpar och såg nästan vuxna ut. En del av dem hade den karakteristiska kickers-stil hon kände igen från sin gamla skola: sneakers, Adidasbyxor och matchande vindjacka. Slitna kepsar vars skärmar pressats ihop till en liten tunnel där fram, och dolde finniga pannor och stripigt hår. Några var skejtare, med lågt hängande jeans och T-shirtar som såg minst fem storlekar för stora ut.
”Upp och hoppa så värmer vi upp” sa Inger och ställde sig återigen bakom pianot.
Till ljudliga suckar och stön reste sig klassen från sina stolar. Freddie drog självmedvetet ner sin långa kofta över rumpan och slängde flätan över axeln. Kroppen vägde bly, och lysrören i taket stack som nålar i hennes morgontrötta ögon.
”Rrrrrrrrrrrrrr” sjöng Inger, i en bergochdalbanig melodi. Sedan tog hon ett glatt ackord på pianot och spelade en oktav. E-dur, hörde Freddie. Inger nickade uppfordrande mot klassen, som svarade med ett likartat rrrrr-ljud.
Freddies röst kändes som havregrynsgröt när hon tyst upprepade ljuden. Tjejen intill henne – Agnes – ljudade högt och självsäkert sina r. Och efter några minuter vågade även Freddie använda sin röst mer. De rullande konsonanterna jobbade bort slemmet från stämbanden, värmde upp falsetten. Det var en märklig känsla, att höra sin egen röst blandas med så många andras. Freddie hade aldrig sjungit i kör förut, bara ensam på sitt rum, eller i duschen. Eller ihop med sin pappa när de spelade och sjöng ihop. Hon hade heller aldrig värmt upp sin röst på det här systematiska, fåniga sättet. Ibland kunde hon nästan inte hålla sig för skratt när Inger demonstrerade en melodi, med munnen i ett överdrivet O. Men ingen av hennes klasskompisar verkade tycka att det var lustigt. De apade vant efter, med blickarna fästa i fjärran. Hade väl gjort det här varje måndagsmorgon sedan mellanstadiet.
Mitt i en falsettövning kände Freddie ett diskret ryckande i sin fläta. Hon vände instinktivt huvudet bakåt, mot den rad av killar som stod där. En av dem – en lång och mörkhårig kille i smutsvit keps och med piercade örsnibbar – stirrade med blicken rakt fram, fullt fokuserad på sina vokaler.