Dani
Kvällen innan Boo, satt Dani med sin mamma i hammocken bakom huset. De drack saft och såg på medan solen gick ner över skogen. När himlen blev röd och svarta molnremsor drev bort över den visste Dani att allting snart skulle förändras. Hon var bara elva år men hon visste mycket för sin ålder.
Medan mörkret tätnande över gården kände sig Dani som en suck. Liksom tung i centret. Hon tittade upp i himlen och smuttade på saften. Hennes mamma lutade sig intill henne. ”Vad tittar du på?”
”Gudsvindar.”
”Gudsvindar?” Hennes mamma sneglade upp mot himlen. ”Hur ser man att det är gudsvindar och inte bara vanlig blåst?”
”Det kan man inte. Inte med ögonen.” Dani ångrade sig i samma ögonblick som orden lämnade hennes läppar. Hon tittade ner i marken och kunde känna sin mammas ögon på sig. Känna de kalla energierna av oro som strålade ut från modern. Dani visste att hon borde ansträngt sig och sagt något ofarligt istället. Som att hon sett ett moln som liknade en kanin eller en hundvalp eller någonting sådant. Sagt något som ett barn borde säga. Men hon hade varit för långt inne i den mörka sucken för att tänka efter.
”Vad är det vännen?”
Dani gav sin mor en blick innan hon tittade upp i himlen igen. ”Ingenting, sommaren var bara för kort…”
Hennes mamma log och strök henne över kinden. ”Du låter som en vuxen Smulan…”
Dani såg sorgsen ut. ”Tiden kan då inte ha många vänner… Jag har i alla fall aldrig hört någon säga att nu, nu går tiden precis rätt. När folk pratar om den så är det för att den antingen går för fort eller för långsamt.”
”Mmm… Tiden är nog lite som en dålig dansare… liksom i otakt… När man vill att den ska hålla sig stilla rör den sig hela tiden och när man vill att den ska gå, ja då står den bara där.”
”Den kanske ska röra mer på höfterna… Som fröken säger på gympan… Rör på höfterna… Världen kanske skulle vara bättre om fler bara rörde lite på höfterna…”
Danis mamma skrattade och hammocken tappade rytmen. ”Ja… Det är nog svårt att kriga eller förstöra klimatet när man är upptagen med att shakea…” Danis mamma körde några små rörelser med armarna där hon låg i hammocken.
Dani kunde inte låta bli att le. Kylan hon känt för en liten stund sen fanns inte längre kvar.
Hennes mamma satte armbågen mot dynorna och lutade sig närmre. Dani tyckte det såg ut som om hon tänkte berätta en hemlighet. ”Det finns faktiskt ett sätt att lura tiden”, nästan viskade hennes mamma.
”Eller hur…” svarade Dani.
”Jodå, man gör bara tvärtom. Vill vi att den här kvällen aldrig tar slut så sitter vi bara här och har det jättetråkigt.”
”Tiden fattar nog att man ändå har det mysigt”, sa Dani.
”Vi kan väl prova i alla fall… Tänk lite trista tankar.” Hennes mamma lade sig till rätta i hammocken och satte händerna bakom huvudet. ”Åh så tråkigt vi har det…” suckade hon.
Dani skakade på huvudet men ett leende spred sig lite motvilligt över hennes ansikte. Det var bara för larvigt. Ändå lutade hon sig tillbaka och kröp ihop tätt intill modern. Där satt de och vaggade medan himlen ovanför tände sina stjärnor. De satt uppe länge utan att säga särskilt mycket. Dani visste att kvällen var speciell. Hon visste att det var den sista i sitt slag och att hon skulle minnas den så länge hon levde.
Dani visste mycket för sin ålder.
Nästa morgon började som vanligt. Klockan ringde. Dani klev upp och åt samma flingor som alltid. När hon var klar klädde hon sig och hennes mamma flätade håret åt henne. Så packade hon skolväskan, satte sig på cykeln och trampade iväg. När hon kommit en liten bit stannade hon och tittade tillbaka upp mot huset. Hennes mamma stod kvar där ute på trappan och vinkade åt henne. Dani såg på henne och vinkade tillbaka. Hennes mamma höjde handen som skydd mot solen. ”Glömde du något vännen?”
Dani skakade på huvudet. ”Älskar dig mamma.” Sen vände hon sig om och cyklade iväg och hon visste att det skulle dröja länge innan de såg varandra igen.
Dani trampade genom grönskan. På bägge sidor av vägen växte mörk barrskog, gammal och allvarlig som präster förr i tiden. Sen kom åkrar och ängar. Där låg dimman kvar och glödde i den tidiga morgonen. Dani höll sig i mitten av vägen där bilar dragit upp spår i gruset. Där fanns inga stenar, bara hårt packad jord som fick det att kännas som om man cyklade ovanför marken. Allting omkring Dani; skogarna och träden, blommorna och fåglarna, solen och den blå himlen, skrev ord till henne och hon läste dem medan hon cyklade.
Han väntade på henne i slutet av backen. Dani kunde inte se honom men hon visste att han var där. Hon bromsade in och stannade. Det var märkligt tyst omkring henne, som om platsen höll andan.
Dani slöt ögonen och vred ner volymen på sina sinnen. Intrycken utifrån föll undan och hon såg platsen så som den verkligen var. Såg den med själen. Som när man zoomar in ett fotografi tills allting består pixlar. Men istället för pixlar var det atomer Dani uppfattade och bland alla miljarder som fanns omkring henne var det en grupp hon särskilt intresserade sig för. De som var hans. De som var Boo.
När hon öppnade ögonen igen visste hon vad han var och varifrån han kommit. Visste vart de var på väg och varför. Dani visste dessutom att så fort hon sade hans namn skulle han ta fysisk form och sen, sen skulle allting börja.
Ja, Dani visste mycket för sin ålder.