Flykten till Värmland.
Vårvintern 1597
Anti skulle just ta de få stegen till storstugan då han hörde hovslagen. De kom från den långa backen som går upp mot byn. Det var bråttom.
Han ryckte upp dörren till stugan och ropade.
” Upp, upp knektarna är här”.
Därefter rusade han till lidret och väckte upp Sirkka, sin fästekvinna.
”De är här, skynda dig vi måste fly.”
Fogden på Olofsborg, Klas Fleming, hade nu kommit för att straffa byn för ohörsamhet att inte betala rågskatten i tid. Han var känd för sitt våldsamma humör och sitt sätt att plåga bönder. Att det var omöjligt att betala skatt när sädesbingarna var tomma efter sommarens missväxt brydde han sig inte om. Byn hade förberett sig att flytta till en avlägsen Säter dit knektarna inte hittade, men det hade inte hade hunnits med och nu var det försent. Nu gällde det bara att fly för livet.
Anti och Sirkka kände vemod när de lämnade lidret för sista gången. Aldrig mer skulle Anti ligga på tro och loven hos sin fästekvinna och hur skulle det bli med giftermålet som bägge såg fram emot. De tog sina kontar, Anti sitt armborst och Sirkka sin båge och rusade ner till skidorna.
Det var vårvinter med god skare och de skidade snabbt iväg i den månljusa efternatten.
När de kom upp till toppen av den höga kullen stannade de och tittade sig bakåt. Knektarna var redan framme vid byns gårdstun och spred ut sig för att omringa byn.Ritten hade varit hård och det ångade om hästarna i den skarpa kylan. Sist kom en ryttare med plym i hjälmen på en isabellad högbent hingst. Anti kände igen ryttaren som Klas Fleming, fogen på Olofsborg.
Rop och skrik hördes och en del av ryttarna hade redan satt av och rusade in i boningshusen. De kom strax ut med de yrvakna invånarna. Byns ålderman, den rike bonden Hirvonen satte sig till motvärn och fick omedelbart ett svärdshugg och föll ihop mitt på tunet. Anti kunde inte se på det långa hållet men förställde sig hur blodet forsade ur bondens kropp. Han såg sin syster föras ut, där en knekt höll henne hårdhänt i armen. I famnen hade hon sitt barn, hans systerson som bara var några månader. I hennes kjol hängde hennes äldsta barn. Baby kinkade och hans skrik hördes ända hit upp. En av knektarna blev irriterad och slet barnet ur hennes famn och slängde det mot husväggen. Barnet tystnade.
Knektarna samlade ihop byborna på tunet och började driva dem nedför den branta backen mot sjön. Han kände dem alla sedan barndomen och han knöt nävarna och lovade sig själv att hämnas.
Några knektar hade tänt bloss och gick omkring och tände på de torra husen. Det brann friskt och ur ett av husen sprang två små barn. Deras kläder brann och de hörde skriken ända upp på kullen. De hade gömt sig men tvingades ut av värmen. Knektarna tittade på och gjorde inget. Tvärtom verkade de roade av de små facklorna som förgäves sprang efter sina föräldrar som nu var nere vid sjön. De han inte fram utan föll till marken och elden förtärde det sista av deras små kroppar.
Solens första strålar hade kommit fram bakom de höga granarna på andra sidan sjön och Anti och Sirkka såg tydligt sina föräldrar, syskon, släktingar och vänner där de stod hopsamlade på isen. Bland byarna i Karelen cirkulerade ett ryckte att Flemingen brukade reningsbada särskilt uppstudsiga bönder. Men ingen visset vad det innebar.
Men när han såg att ett par knektar högg upp isen där byn hade sina nät under isen förstod han och hans blod frös till is.
Nere på isen beordrades alla klä av sig och knektarna samlade ihop kläderna. En ungmö vägrade men ändrade sig när knektarna grinade upp sig och sa att antingen klädde hon av sig eller så våldtog de henne inför alla.
Klas Fleming log sitt elaka leende och kommenderade fram åldermannen Hutianinen. Flemingen meddelade att byn som straff för utebliven rågskatt skulle brännas ner och invånarna badas för att de aldrig skulle glömma vem som var herre i Karelen. Hutiainen skulle meddela namnen på alla som hade badats samt vilka som hade dödats av knektarna.
Knektarna förde nu fram Sami Tusko. Han skulle nu badas genom att dra honom mellan vakarna på samma sätt som när man drog näten under isen. Sami och Anti var barndomsvänner och Antis blod frös till is.
Repet till näten bands kring Samis midja och han stoppades med våld ner i vaken. En knekt stod trettio steg bort vid nästa vak och drog Anti långsamt framåt. Flemingen iakttog noga det hela och skyndade på dragningen för det var inte meningen att Anti skulle drunkna, bara badas.
Sami drogs upp och hade överlevt badet men han var nästan medvetslös och kunde inte resa sig. Han fick ligga kvar för nu kallades nästa fram.
Fogden på Olofsborg njöt av skådespelet. Att straffa bönder var ett av hans största nöje som han skröt om inför sina adelsfränder. Reningsbadet var hans uppfinning och meningen var inte att de skulle drunkna utan bara känna dödsångesten när de halades under isen. Tyvärr måste han vara försiktig med badandet för det var många bönder som dog av badet och bönder var en bristvara. Vem skulle annars betala skatt och underhålla honom på Olofsborg.
Dessutom hade hertig Karl förbjudet hårda tag.
