Naomis beslutsamma steg knarrade mot golvets frosttäcke i lyceumets tomma korridorer. De enstaka ljuskulorna som planlöst svävade runt i taket kastade ett svagt blått sken över väggarnas matta isblock. Det fick hennes skugga att splittras i flera olika silhuetter och nyanser. Den röda sammetsrocken såg nästan svart ut ut i det kalla ljuset.
Ännu en våg av jubel från aulan, den mest högljudda hittills, rullade emot ryggen så att stråna i nacken reste sig. Kvartellspelet måste ha börjat. Hon började halvspringa. Den långa, mörka hästsvansen fladdrade bakom henne.
Kröken hon borde ha tagit för att komma till sitt rum passerade och hon fortsatte framåt. Hon stod inte ut med tanken på att sitta där inne heller, ensam med sin egen sjudande ilska, medan hela skolan var samlad utan henne och hade roligt. Hon behövde något som kunde sudda ut bilden av Simones hånleende från insidan av ögonlocken. Och komma så långt bort från de andra eleverna som det bara gick.
Naomi huttrade och fällde upp huvan på sin rock. Lyceumet verkade kallare än vanligt ikväll, vilket sa ganska mycket om en byggnad helt konstruerad av is. Utan att sakta in arrangerade hon håret som en halsduk. När det blå ljuset föll över händerna framstod den vanligtvis olivfärgade huden som askgrå.
Hon fortsatte genom de vindlande korridorerna, förbi klassrum, den ödsliga matsalen och övergivna läsplatser. Fötterna tycktes styra sig själva. De upphetsade ropen bakom henne började låta avlägsna, och hon insåg att hon hade gått så långt att hon hamnat i en helt ny del av lyceumet som hon inte besökt tidigare. Inte för att hon hade hunnit se särskilt mycket under de veckor som passerat sedan sin första dag här.
Medan hon gick gnuggade hon handen mot bröstbenet. Sedan en tid tillbaka hade hon plågats av en surrande sensation i kroppen. En andra puls som slog likt en ljudlös baston i ådrorna. Det var som om hon stod mitt framför högtalarna på en rockkonsert, men utan att kunna höra en enda ton. Det hade varit så ända sedan… En rysning rann nedför armarna och hon ruskade på huvudet. Hon kunde inte tänka på det just nu.
Naomi drog in ett djupt andetag och blåste sakta ut det i takt till sina gnisslande steg. Hon fokuserade på känslan av sval luft som strömmade mellan läpparna. Sedan gjorde hon det en gång till, och en till. Känslan i kroppen lättade lite och knuten i bröstet blev lösare.
Hon gjorde plötsligt halt mitt i korridoren utan att riktigt veta varför. En okänd dörr av is stod välkomnande på glänt framför henne. Hon rynkade pannan. Kanske borde hon ha funderat över vad som hade fått henne att hamna just här, men hon gick bara fram och sköt upp dörren.
Doften av gammalt papper strömmade emot henne, och hon klev in i ett bibliotek. Från väggarna spred facklor ett varmt sken som lät färgerna återvända till rummet. Hyllorna, av is såklart, stod trångt uppradade och dignade av böcker som såg ut att ha passerat sina bäst före datum. De slitna titlarna med flagnande runor måste ha legat och väntat förgäves i decennier på att någon skulle öppna dem. Hon suckade djupt. Hon hade aldrig varit förtjust i att läsa.
Hon började ändå gå längs med en bokhylla och drog fingret över bokryggarna. Den obehagliga pulsen i henne hade lugnat sig och återgått till sin vanliga plats i bakgrunden av medvetandet. Nu fladdrade istället Simones självgoda ansikte till i minnet, och het ilska sprakade i magtrakten. Vad skulle hon inte ge just nu, för att få tvätta bort det där flinet?
När Naomi sluppit ut ur sin betonggrå, icke-magiska högstadieskola och skickats till lyceumet, hade hennes största önskan varit att äntligen få passa in. Men det hade visat sig att magusar var lika illa som vanliga, mundana högstadieelever. Och ingenting hade kunnat förbereda henne för den helt nya värld som hon skulle tvingas navigera i här. Okunskapen hade gjort henne till ett lätt byte för Simone.
Hon stannade och tittade på boken som fingret hade landat på. En idé började spira. Nya fröårselever, som hon, var förbjudna att kasta trollformler. Men vem skulle stoppa henne nu? Varenda själ i hela skolan, inklusive duxorna, var samlade i aulan för terminens största händelse. Hon var ensam.
Det började rycka i mungiporna. Hon kunde kanske hitta en bok med krokbenstrollformler, eller någonting som fyllde en madrass med slemmiga ålar… Eller en förbannelse som fick Simone att kräkas varje gång hon ljög?
Naomi såg sig ivrigt omkring, men de flesta böckerna inom räckhåll hade sina titlar skrivna i oläsliga runor. En förgylld bokrygg med en döskallesymbol fångade ändå intresset. Hon sträckte sig efter den, men precis när hon nuddade vid ryggen hoppade några blågröna gnistor från fingertopparna. De fräste mot det fnasiga lädret så att boken började tjuta i panik. Hela hyllan skälvde när den försökte flaxa med pärmarna i sitt trånga utrymme.
“Skit också!” Naomi ryckte tillbaka handen och skakade den. Sedan studerade hon den misstänksamt, men det fanns ingenting att se. Handen såg helt normal ut. Hon suckade igen. Det kunde omöjligt vara ett bra tecken att det flög gnistor från henne allt oftare.
En plötslig duns ljöd på andra sidan bokhyllan, följt av skrapet från en isstol mot frostiga golv. Hon frös till med handen framför ansiktet.
“Hallå?”
Ingen svarade. Naomi började försiktigt smyga runt hyllan för att kunna kika bakom den. “Är det någon där?” Det borde det inte vara.
“Eh…” Den tveksamma rösten från andra sidan lät som att den övervägde att svara nej.
Naomi rynkade pannan. Det lät som en annan elev. Vem mer skulle frivilligt avstå från att delta i aulans festligheter?