Hanna tittar på mannen. Han är ny. Halvliggandes i soffan stoppar hon in ett chips, torkar sig på jeansen och kisar. Hon vill att han ska vara snygg. Därför använder hon fransarna för att sudda blicken, göra honom mjukare i konturerna. Skulle han kunna vara något att bryta ensamheten med?
Ett chips till, krossar det mellan tänderna. Hon gillar ljudet av spröda potatisskivor som smulas. Hon gillar att göra höga ljud. När hon är själv, såklart. Hon är vuxen.
Ljud hjälper till att fylla ut det tysta i rummet.
När hon känner smaken av dill och manifestationen av oljad-potatis-lukt som lägger sig som ett foliepapper av fett mot gommen, tänker hon på de coola reklamtjejerna från barndomen. Som alla ville vara. De med matchande träningsställ som delade på en prasslig påse chips. Hon skrattar till. Högt, självklart. Hon har samma glo-på-tv frisyr nu som de dansade runt i då. Axellånga lockar och tofs. Så kommer hon ihåg dem i alla fall och hon bestämmer över sina minnen.
Hon öppnar ögonen och ser på honom. Han är skarpare. Troligen inte, tänker hon. Sannolikt inte, verkligen inte, tänker hon. Här kommer inte brytas någon ensamhet, säger hon. Rätt så högt.
Hon suckar. Känner ordentligt på sucken innan hon låter den smita iväg. Tänker sig att den tar sig igenom rummet som rökringar. Smyger över golvet till någon som kan ta emot signalen.
Ensamheten är självvållad, men den är inte självvald. Den är en konsekvens av hennes dröm om ett barn. Hennes önskan blev uppfylld, men som i sagorna hade den sitt pris. Hennes Nore, hennes perfekte bäbis, visade sig inte vara som andra. Helt annorlunda än kompisarnas små bedårande, duktiga, söta, kapabla barn. Helt annorlunda än deras självständiga, sportiga, musikaliska, högpresterande nästanvuxna.
Mannen på tv:n pratar om något hemskt som händer i världen. Något långt borta som säkert inte kommer beröra henne. Hon tittar på hans stela rörelser och försiktiga framtoning. Det finns inget attraktivt med honom egentligen. Vad tänkte hon på? Testade honom som alla nya ansikten. Han är riktigt ful när hon tittar på tv:s spegling i det stora fönstret som hon satt in för att få havsglimt.
Hon gömmer skålen under en tidning, tänker med en beslutsamhet som borde vara resten att kvällen. Nu är det nog.
Hon sjunker djupare ner i soffan. Bland färgglada kuddar för att försöka få in glädje. Gult och grönt, blått och lila i den utspridda oceanen av beige.
Hon kostar på sig en suck till. Det känns skönt.
Egentligen ska hon andra hållet, upp ur soffan, upp för trappan och se till att Nore kommer i säng. Att natta barn är grundläggande för mammor. En förmån, tänker hon med lärarinne- och förstå-sig-påröst. Inte äta chips, tänker hon när hon lyfter undan tidningen för att släcka tristessen. Tittar på fingrar som plockar utan att hennes hjärna är delaktig.
Hon lyfter blicken mot taket och känner in sonens närvaro. Önskar att han satt bredvid henne och att han skrattade med henne. Önskar att han satt bredvid henne, de kanske delade filt och att hon fick berätta för honom hur mycket hon tycker om honom. Men hon vet att han sitter på sin stol, framför sitt skrivbord. Absorberad av datorskärmarna. Som alltid. Inte en sekund behöver hon tvivla på att han är där. Hans hummanden, hans klickandan. Hennes bakgrundsmusik, hans arior som stiger, tas och om och slutar i crescendot. Den stora harklingen. Som blir en paus inför samma slinga igen. Den satans melodin maken spelade under den långdragna förlossningen. Som skulle lugna henne och bäbisen. Som han spelade på en bärbar cd-spelare, som han plockade upp ur den stora vandringsryggsäcken, som hon skämdes för, som var från hans favoritfilm, som hon trodde att hon lugnt kunde låta honom få spela. Alla ursäktar studenter. Hon hade tänkt, ja, ja. Så fel hon hade haft. Hon har hört den där melodin varje dag i snart sexton år.
Hon tittar på mannen på tv:n och stoppar in ett chips. Mannen som ser ut över församlingen, som andas, grundar fötterna i golvet för att hålla sig lugn. I blixtrar, i sorl, i högtidlig stämning. Nästan som när årets nobelpristagare i litteratur ska förkunnas.
–Det är ett allvarligt läge, säger mannen. Han harklar sig, men det är långt ifrån Nores praktfulla harklanden.
Kanske det är något stort ändå. Hon gör en situp och lyssnar.
–Smittan är ett internationellt hot mot människors hälsa. Vi vet att den kan spridas mellan människor.
Mannen som uppmanar till god handhygien och att undvika sjuka personer, fortsätter prata med axlarna uppdragna till hakan. Rör kroppen som om han var en klippdocka, platt och svajande utan bättre skydd mot blixtrar och frågor än ett ståbord. Som värjer sig med svåra ord, i vinröd tröja och inte en läkarrock.
Hon tittar på mannen och tänker på blodproverna som måste tas på måndag. Nore använder också svåra ord. Han deklamerade att han behövde bli effektivare. Hon tänker på sin lillgamla son som tror att hans problem kan försvinna med en bättre medicin. Som inte vill vara annorlunda. Som säkert alla npf:are någonsin, inte velat vara annorlunda.
Hon ser mannen inskärpa det han säger. Allvarligt läge, var det i Kina? Det känns allvarligt här.