Det är fredag morgon och Kristina går genom det öde kontorslandskapet. Den ljusa flätan slår mot den gula regnkappan. Hon stannar vid kaffemaskinen och trycker en espresso. Vid sin fasta plats packar hon upp laptoppen och sippar på kaffet. Det är som vanligt tomt på de fem andra arbetsplatserna i hennes modul. Kristina blickar ut genom de magnifika fönstren från slutet av 1800-talet medan datorn startar. När huset vid kanalen en gång byggdes tillhörde det en av stadens mest framgångsrika företag. Nu har allt utom de bärande väggarna transformerats till ett kontorslandskap med aktivitetsbaserade arbetsplatser. Kristinas fönster vetter mot innergården och parkeringen. Skyfall igen, Kristina suckar djupt! Sensommaren och hösten har kantats av regn. Hon höjer skrivbordet till ståhöjd och börjar arbeta.
Det är Kristinas sista arbetsdag som konsult på myndigheten. Projektet är avslutat. En ruta i myndighetens checklista kan bockas av och rapporteras för att sedan läggas till handlingarna. Ingen kommer att bry sig! Kristina öppnar sin mejlbox och läser chefens svar på mejlet som hon skickade igår. ”Intressant. Tack Kristina!” Sedan rasslar det in svar från de andra i projektgruppen. ”Tack Kristina för att du håller oss uppdaterade.”, ”Tack Kristina, intressant!”, ”Tack Kristina! Finns det evidens och nationell statistik?”, ”Tack Kristina.” ”Spännande, tack Kristina!” Kristina rynkar pannan medan hon läser den artiga och svala responsen. Hon mumlar, ”Tack! Tack, intressant! Evidens? Statistik? Spännande! Tack Kristina!” De svaren har hon fått förr.
De tomma tacken får henne att tappa sugen och hon tar med sig kaffemuggen till fikahörnan. Ingen är där och hon sjunker ned i den lila soffan, petar av sig skorna och slänger upp fötterna på fotpallen. Kollegan Ann-Sofie ansluter efter en stund. Med överdriven småländska och ett stort leende säger hon, ”har du sålt smöret och tappat pengarna eller tyar du inte längre Kristina?!”
”Nej, nu ger jag upp. Tack och lov är det inte många timmar kvar!”
”När åker du?”
”I morgon. Ska bara avsluta här, packa det sista och sen dra!”
”Hur har det gått med lägenheten?”
”Föreningen har godkänt uthyrningen. I onsdags kom Herman förbi. Han skrev på papper, fick nycklarna och swishade ett förskott.”
”Hyr du ut den möblerad?”
”Mmmm, det var lättast så, men personligare grejer har jag ställt hemma hos mamma.”
”Jag kommer sakna dig!”
”Jag med”, säger Kristina och formar ett hjärta med händerna när hon ser att HR-avdelningen i samlad trupp är på väg från kaffemaskinen till fikahörnan. Ann-Sofie följer hennes blick.
”Att de alltid ska ha sina möten i …” börjar Ann-Sofie.
De nickar i samförstånd och bryter upp.
Strax innan lunch kommer Kristinas chef förbi. Hon tackar för allt som Kristina har bidragit med till myndighetens fortsatta arbete, hennes kreativa idéer och förmåga att tänka utanför boxen. Sedan skruvar chefen besvärat på sig och harklar sig.
”Hmmm! Som du säkert vet så omfattas ju inte externa konsulter av myndighetens policy för avtackning, men du har ju varit här så länge så att jag tänkte…”
Chefen räcker över en blomma och ett tackkort och ger Kristina en hastig kram. Sen krånglar hon sig ur, ser jäktad ut och säger, ”om du ursäktar mig, jag har ett möte alldeles strax, men vi ses säkert innan du går Kristina”. Kristina tittar ned på den vita orkidén inslagen i cellofan. Fem utslagna blommor och tre knoppar. På cellofanet sitter prislappen från jourbutiken om hörnet fortfarande kvar. Kristina blir glad över hälsningarna i det färgglada tackkortet, det är säkert Ann-Sofies förtjänst. Nu får Herman en blomma och vattna också, tänker Kristina.
Under dagen rensar Kristina sin mejlbox och nätverksplats. Viktiga dokument har hon redan delat eller skickat till projektgruppen och chefen. När klockan närmar sig fyra har hon bara sin bokhylla kvar att tömma. Kristina tittar sig omkring, kontorslandskapet nästan tomt. Snart kommer det fåtal som är kvar släcka sina lampor och önska trevlig helg.
Två timmar senare känner Kristina sig färdig. Hon packar samman de sista sakerna som ska med hem. Det blir två pärmar med viktiga papper och några privata dokument. Ur sitt klädskåp tar hon påsen från ICA och går ned till loungen, ställer fram chokladkartongen och tackkortet och återvänder sedan till sin arbetsplats. Med några få klick fabriksåterställer hon mobiltelefonen och laptoppen. Hon lägger in dem i det gemensamma arkivskåpet och låser. Kristina går ner till chefssekreterarens skrivbord, tar en gul post-it lapp, skriver ett meddelande och sätter fast den på hennes tangentbord.
Kristina tar på sig den gula regnkappan, lyfter upp ryggsäcken, handväskan och en papperskasse med pärmar och papper. Hon låter klädskåpet stå öppet med nyckeln dinglande, släcker lampan och går mot hissen. Porten stänger hon omsorgsfullt bakom sig och drar i handtaget för säkerhets skull. Det regnar fortfarande och stadens ljus blänker i den mörka kanalen när hon med raska steg går till parkeringsplatsen. Innan hon kliver in i bilen tittar hon upp mot sitt fönster en sista gång.
Kristinas kontorsplan är helt mörklagt, men bakom en gardin på våningen ovanför står en person och tittar ut.