Alla tavlor hängde snett
Far var civilingenjör, sysslade med kärnfysik, jobbade i Årsta med det första svenska kärnkraftverket, eller snarare med forskning kring hur vi i Sverige skulle bygga kärnkraftverk framöver. Det blev framgångsrikt. På gatan hemma i Bromma visste man inte så mycket om detta, det var lite hysch, hysch, men man observerade att far väldigt ofta sysslade med att meka bilen på gatan. Jag visste att mekandet ägde rum även då det regnade, då i garaget. – Fars bil var perfekt då den var ihopsatt och inte nerplockad i småbitar.
Far kom upp till mig i mitt rum och bad mig följa med ner till garaget. Där hade en liten olycka inträffat. Far hade tappat en mutter ner i en cylinder då han tagit av topplocket. Han kunde inte få upp den, hans händer var för stora, så min uppgift var att sticka ned min lilla barnahand i cylinderröret och knipa tag om muttern och få upp den. Jag lyckades med det och fick beröm. Han ville ge mig beröm, antar jag, annars hade det nog gott lika bra med en magnet.
Mor var läkare, jobbade på Kronprinsessans Louisas Barnsjukhus på Kungsholmen, där idag det nya polishuset ligger. Det blev flytt till S:t Görans sjukhus, då polisen tog hand om tomten. Mor hade hand om det mesta inom familjen för att inte säga allting, inklusive ekonomin. Far överlämnade nästan hela sin ganska ansenliga lön till mor, behöll bara en mindre månadspeng för personliga utgifter, och de var inte stora. Mor fick tvinga honom att köpa kläder.
Vid middagsbordet var vi tre personer. Far och mor och jag. Far pratade om kärnkraft och mor om barnkirurgi. Jag höll käften men kom att lära mig en hel del användbara fackord som fusion och appendicit.
Far var högerman, liksom de flesta Brommabor under 1950-talet. Socialdemokraterna betraktades närmast som förrädare. – De var i viss utsträckning kompetent folk, dock inga verkliga akademiker som Bertil Ohlin, Folkpartiets ledare. Sossarna visste vad som skulle vara bäst för Sverige. Ändå envisades de med att genomföra reform på reform, en efter en, och alltid till det sämre. Mor var radikal i smyg, höll på valhemligheten och röstade på Folkpartiet, något hon alltså tyckte var klokt att hemlighålla. Bondeförbundet var inget för oss stadsbor och kommunisterna, ja, vad ska man tycka. Far som blivit demokrat efter krigsslutet ansåg att de borde ses som sinnessvaga i behov av psykiatrisk vård, gärna inlåsta någonstans då korrigeringen ägde rum.
Far och mor var inte ense om allt, mor ansåg inte att kommunisterna var sinnessvaga och borde låsas in, de var inte heller speciellt farliga, ansåg hon, då de inte hade så många anhängare. Mor ansåg att barnaga var något dåligt, medan far ganska ofta och väldigt konkret visade sin mening, vilket ledde till att jag pissade på mig och omedelbart fick gå i säng. Men båda dyrkade vetenskapen. Och i denna dyrkan ingick att inte dyrka Gud, de var troende ateister.
Så varför ville mor att jag som sexåring skulle gå i söndagsskola? Jag kan tänka mig två förklaringar. Den enklaste är nog att min mamma ville ha mer egen tid som det heter nu för tiden. Möjligen tyckte hon också att detta med Jesus ändå var något hyfsat bra, en slags fostran med snällhet som mål. Far ägnade all tid, lördag som söndag åt arbetet i Årsta eller åt bilen, så jag är inte säker på om han ens uppfattade att hans ende son en tid deltog i en, som han skulle uttryckt det, satans jävla söndagsskola.
I söndagsskolan fick vi lära oss om Palestina och judar och Jesus och Betlehem och om den gode samariten. Det fanns en Gud som man kunde be till, man kunde önska sig saker, man kunde be Gud om under. Jesus sysslade ju med under var och varannan dag. Tänk, var det så enkelt.
På femtiotalet fanns det tre sorters tablettaskar som bara kostade 25 öre styck: Domino, Figaro, Tenor. ”Dom är så bra, därför så billiga”, sjöngs det i reklamfilmen före matinén på Höglandsbion. En tablettask var dock en dyrgrip. Så efter Söndagsskolan gick jag ut på tomten, böjde knä och bad till Gud med knäppa händer att mor skulle ge mig 25 öre för att köpa en Domino. Jag gick in till mor som satt i sitt arbetsrum och störde henne i hennes egna tid och frågade om jag kunde få 25 öre till en tablettask. Det funkade! Jag sprang till Höglandstorget, där kiosken fanns, öppen på söndagar och köpte min Domino.
Hur gick det här till? Var det en slump att jag knäböjde just där på tomten, där mor kunde se det från sitt arbetsrum, kanske anade hon ugglor i mossen? Var det medvetet från barnets sida, att Gud skulle vara hyggligare, om mor sett att jag ägnat mig åt bön strax innan jag stegade in till henne i arbetsrummet och bad om 25 öre. Att vara lite listig i bön föll sig kanske naturligt för mig. Man kan undra över hur list tillämpas när det gäller att så snabbt som möjligt få syndernas förlåtelse i den katolska bikten.
Apropå list. Det finns förebilder. Den heliga Birgitta sägs ha skrivit eller dikterat sina uppenbarelser på svenska. Uppenbarelserna översattes till latin av en verklig mästare, det språk som bildade kunde läsa. Översättaren ville dock sluta som översättare. Det ville inte Birgitta, men hon fick ge sig. Strax därefter hade hon en uppenbarelse – turlig timing – som fastslog att översättaren ändå skulle fullfölja sitt arbete i Birgittas tjänst. Vem törs gå emot Jesu moders vilja.
Nå, hur som helst, det gick åt skogen för far och mor när det gäller ateistisk fostran: Söndagsskolan gav mig barnatron, att Jesus är Gud. För så är det väl?