1

Panta rhei

(allt flyter, inget är beständigt. –Herakleitos)

Ett hjärtskärande skrik utlöser vibrationer i den mörka avgrunden. En serie av reaktioner initieras och utbreder sig snabbt i mörkret. Den helsvarta och fasta ytan antar en rörlig form. Figurer framträder, från intet till varandet. De bildar nätverk som frambringar ett tredimensionellt rum. Ljus- och skuggmönster uppstår. Mönstertätheten intensifieras.

Ett medvetande som färdas immateriellt inkräktar ett främmande subjekt, som en signal som ihärdigt söker sig till en radio. Medvetandet blir varse av det rumsliga, det som Subjektet förnimmer: en ofullständig, avlång och ljusfattig korridor med trubbiga linjer. Sinnesintrycken är trolskt begränsade till syn och hörsel. Medvetandet är en ynka åskådare i Subjektet och upplever skeendena som en film filmad fullständigt utifrån ett extremt perspektiv. Fragmenterade reflektioner alstras: »Marionett … dunkel … en yttre vilja.«

Ett smärtfyllt skrik upplöser reflektionerna – innan dem förmår förbindelse med varandra och formar mening – tränger igenom de betongfyllda interiörerna, trotsar de fysiska lagarna och exploderar drömlikt i ett dovt dundrande ljud, som ett dämpat fyrverkeri under vattenytan. Ett eko dröjer kvar och omvandlas succesivt till ett varaktigt olycksbådande buller.

Subjektet förflyttar sig spöklikt i riktning mot korridorens ände; närmare strömbrytaren med den röda ljuspricken i mörkret; närmare skriken. Runt hörnet leder korridoren in till en öppen yta med solitär ljuskälla. Subjektet lutar sig sidledes och kikar förstulet in i rummet: ett rovdjur som i smyg betraktar de blivande roven. I skenet från en hängande taklampa står en likblek pojke på knä omringad av tre vuxna män med hårdföra utseenden. Pojkens ena tumme har blivit avskuren, blod strömmar ut ur stumpen och hans ansikte förvrids av den tryckande smärtan. Skaran omslutas av mörker, i skuggorna skymtar tvättmaskiner och torktumlare. Ljuset kastar kraftiga skuggor på ansiktena och vanställer dem: deras blickar är djävulska som demoner i en tavla av Goya.

– Det stinker, bre, anmärker en av männen som bär på en tjock guldlänk runt halsen. Har du skitit på dig, din fitta? frågar han pojken retfullt och frontsparkar honom hårt på bröstet.

Guldlänken glänser i våldet. Pojken faller bakåt, men rättar på sig snabbt i förskräckelse. Männens röster är hallucinatoriskt förvanskade med låg stämma.

– Det är sant, det luktar… medger den andra mannen, samtidigt som han blodtörstigt fäller ihop kniven med clip point-blad. Har du bajsat på dig?

Pojken snörvlar och skakar nekande på huvudet. Den tredje mannen kikar ut mot korridoren och möter ovetandes subjektets blick. Han begraver sedan näsan i armvecket och framhäver en Glock 17 som han hötter med mot pojkens panna, »Försök inget.«

– Det är inte fittan, konstaterar mannen med pistolen.

Han sänker skjutvapnet och rör sig mot korridoren, sökandes efter luktkällan. Pojkens omfattande förlust av blod får honom slutligen att svimma; han faller huvudstupa till golvet med en dov smäll. Hans sammanbrott lämnar männen oberörda.

– Vad är det, bror? frågar mannen med guldlänk misstänksamt.

Mannen med pistolen väser vresigt och närmar sig vaksamt korridoren. Den outhärdliga stanken framkallar grimaser. Han stelnar till på tröskeln och sätter hjärtat i halsen när han får syn på subjektets stillastående och illavarslande skuggbild i mörkret. Och innan den atavistiska strålande känslan av total skräck hunnit färdas från topp till tå inom mannen, pressar Subjektet sina förruttnade tummar med våldsam kraft i hans ögon. Mannen ger ifrån sig ett gallskrik, mer animaliskt än mänskligt, medan ögonen punkteras och pressas ut ur ögonhålorna. Panikslaget avfyrar han och tömmer pistolmagasinet, vilket föranleder en skur med förlupna kulor i  den mörka tvättstugan. Ett piskande pistolknall briserar i utrymmet, taklampan träffas och kastas i olika riktningar, som tillsammans med de bakomliggande skränen orsakar ett blinkande och bullrande virrvarr. Mannen med kniven träffas av rikoschetterna och dör omedelbart. Subjektet kastar sig därefter skoningslöst, genom det kaotiska ljuset, över mannen med guldlänken; greppar tag om hans huvud med grymhet och dunkar det med våldsam kraft flera gånger mot betongväggen. Mannens vettskrämda skrik upphör lika hastigt som skallbenet brister. Subjektet släpper det sargade huvudet och den lealösa kroppen störtar tungt mot golvet. Benen drabbas av kraftiga krampryckningar. Subjektets skuggbild korsar utrymmet som en långsam bris, förbi den avsvimmade pojken under taklampan som nu hänger stilla, och söker upp mannen med de sönderslitna ögonen. Han ligger utsträckt i mörkret, utanför ljusets utbredning, flämtar och mumlar en vädjan med oklarhet. Utan någon som helst indikation på tankeprocess stampar Subjektet mannens huvud. Kraften tycks vara tonvis och förorsakar en tung ekande duns…

Castilla vaknade abrupt av efterklangen från hennes inre, gjorde en häftig inandning och spärrade upp de grumliga ögonen. Hennes svarta hår hade klibbat fast mot den svettblanka halsen. »En mardröm«, intalade hon sig själv med naiv godtrogenhet. Bullret hade orsakat en molande huvudvärk som lyckligtvis höll på att ebba ut. Bilderna av mord dröjde kvar för hennes inre syn. »Det var ingen mardröm«, tillstod hon, men sköt snabbt undan tanken. Hon ville i varje fall undvika att bearbeta stoffet idag – som de hade trånat efter idag.

Motorernas samfällda brummande på E4:an överröstade det fridfulla fågelkvittret och genljöd upp mot kullen på Ymervägen i Upplands Väsby där Castilla bodde.