Arvid höll in handbromsen på cykeln han fått ärva efter sin syster och satte ner fötterna på asfalten som spruckit på flera ställen. Han tittade framåt och mot skogen som följde landsvägen på högersidan tills han kom hem. Hade någon ropat eller inbillade han sig?
Skogen var inte större än cirka fyrahundra meter lång och hundra meter bred och därför var Lillskogen ett bra namn, fast farfar hade ett annat namn på den nämligen Trollskogen. Han påstod att det fanns både häxor, troll och annat oknytt i den även om han aldrig specificerat vad han menade med annat oknytt.
Rösten. Där var den igen. Han hade inte inbillat sig. Var det Liam fast han visste att han inte fick vara ensam i skogen innan han fyllt sju?
Mobilen visade att det fattades två minuter till halv åtta och han hade på heder och samvete lovat mamma att vara hemma senast kvart i. Men om han blev sen på grund av att Liam var själv i skogen skulle mamma bli sur på Liam och inte på Arvid.
– Arvid.
Han ryckte till, tappade mobilen men fick tag i den precis innan den tog mark. Skärmen hade en spricka som gick från kant till kant efter att han råkat tappa den när han cyklat till affären. Pappa hade sagt att han och mamma inte skulle köpa en ny förrän Arvid blev mer rädd om sina saker.
– Kom in i skogen. Jag behöver din hjälp.
Hjärtat höll på att hoppa ut ur bröstkorgen. Det här var mer spännande än när pappa lyckats backa in den splitternya bilen i den avhuggna trästommen, vid garageinfarten, som regnmätaren satt på. Borde han gå in i skogen? Själv?
Blåbärsriset bredde ut sig mellan träden och de mossiga stenarna som stack upp här och där. Lingon var ännu några veckor bort innan det var aktuellt med blomningen.
Det här var stigen han gick på mest, men det fanns åtminstone fem andra som gick kors och tvärs över skogen. En gick till utsikten där det gick att se ut över stora delar av Trollberga och över sjön. En annan gick till området där han och Jerker gjorde träkojorna.
Grenar och kvistar från avverkningen, två år tidigare, låg kvar även på stigarna. Mamma sa att hon inte längre gick i skogen av rädsla för att snubbla och göra sig illa. Med tanke på att hon redan innan avverkningen sällan befunnit sig i skogen berodde det troligen mer på att hon inte gillade spindlar och spindlar och spindelväv fanns det gott om.
Något kändes annorlunda även om allt såg normalt ut. Skogen doftade inte som den brukade utan var snarare doftlös vilket var underligt eftersom det var nu på försommaren den gav ifrån sig mest lukt.
Dessutom var skogen för tyst. I morse hade fågelkvittret överröstat allt och insekter hade surrat bland blåbärsblommorna, men nu var allt tyst. Något var fel även om det inte gick att sätta fingret på vad.
– Hej Arvid.
Arvid svängde runt hundraåttio grader och lyckades både hålla inne skriket och urinen.
Framför honom, bredvid stigen, stod en främmande man som till och med var huvudet högre än pappas hundranittiofem centimeter. Både jacka, byxor och skor var svarta och smälte in i omgivningen på något underligt sätt trots att de inte var kamouflagefärgade. Med tanke på hur kläderna hängde på mannen var de ett par storlekar för stora.
Håret nådde till axlarna och var mörkt med inslag av grått vid tinningen. Farfar gillade inte att män hade hår som var så långt att det gick att sätta upp medan farmor sa att det kunde vara fint och att folk fick göra som de ville så länge de inte skadade någon och vad hon visste hade inte längden på håret skadat någon.
Ögonen var lika mörka som kläderna och kinderna djupt insjunkna. Över mannen vilade något overkligt som inte gick att förklara. Det var som att han både var där och inte där på samma gång.
– Du kan kalla mig för den långe farbrorn, sa mannen.
Det som tidigare känts spännande var nu mer olycksbådande. Mamma och pappa hade sagt att han aldrig skulle följa med främlingar någonstans.
– Jag har ett uppdrag till dig. Det är av yttersta vikt och jag överdriver inte när jag säger att det är på liv och död.
Varför kunde Arvid varken backa eller att sätta ner foten? Det var som att det fanns en vägg tätt bakom honom som gjorde det omöjligt.
– Om du inte lyckas hitta de sju nycklarna och låsa upp skrinet före häxan Surkul, kommer världen som du känner den att gå under. Då kommer den andra verkligheten, som är min värld, att ta över.
Den långe farbrorn betraktade Arvid som för att se att han tog in det innan han nickade och fortsatte.
– Det är exakt här du börjar ditt letande efter de sju nycklarna. Tiden är en viktig faktor och den börjar nu. Du har fyrtioåtta timmar på dig och missar du tidsramen har det ingen betydelse om du hittar eller inte hittar nycklarna före häxan Surkul. Förstår du?
Arvid nickade. Fyrtioåtta timmar. Hitta sju nycklar. Det var det enkla att begripa.
– Det höll jag på att glömma, sa den långe farbrorn och slog en blek hand för pannan. Ni måste vara två. Du kan välja vem som helst men du får inte ändra dig när du valt. Det sista du måste komma ihåg är att trollen står på de godas sida.
Från ingenstans kom tjock, fuktig dimma och svepte in allt och alla. I nästa sekund var den borta liksom den långe farbrorn.
Arvid rynkade pannan så att det bildades ett veck. Hur var det möjligt att han nu stod bredvid cykeln? Var det dimman som flyttat honom? Det var mer troligt att han inbillat sig allt. Mamma sa alltid att han hade sådan livlig fantasi.
Mamma! Han måste skynda sig hem innan han blev sen.