Dörrarna till livsmedelsaffären är gjorda av tjockt glas. När man tar det sista steget emot dem glider de ljudlöst isär. Det är bara att fortsätta rakt in. Ibland kan hon ändå inte låta bli att sakna ner stegen — tänk om de verkligen inte skulle öppnas, då skulle hon slå näsan i glaset. Fast det gör de, dörrarna, de glider upp. Åtminstone under affärens öppettider. Ibland händer det visserligen att de har börjat gå ihop, redan kommit halvvägs, men när hon kommer tillräckligt nära ångrar de sig, vänder, och släpper in henne.
Alldeles till vänster innanför entrén står travar av gröna plastkorgar. Vanligtvis passerar hon förbi dem och greppar tag om handtaget till den kundvagn på hjul som står närmast istället. Inte för att hon brukar handla så mycket, men om man väljer en kundvagn så kan man kränga av sig sin lilla ryggsäck och släppa ner den i vagnen. Det är helt enkelt praktiskt. Bära, det kommer man ändå att bli tvungen till att göra senare, när man står ute på trottoaren igen, med ryggsäcken tillbaka på ryggen och en buktande plastkasse i varje hand. Så är det. Mjölk är tungt. Annat också. Potatis till exempel. Och saker i glasburkar.
En liten metallgrind slår igen bakom hennes rygg. Bara ett kort ljud. Nu är hon oåterkalleligen inne i affären. Om hon nu, mot förmodan, skulle ändra sig, och och vilja vända om och gå ut samma väg hon kom in, så skulle hon behöva vänta in någon annans entré, och sedan försöka passa på att slinka ut tätt efter, innan grinden slog igen tillbaka. Den är också automatisk, och den öppnar sig inte inifrån. Hon skulle tvingas vara kvick och tränga sig förbi, och sedan vänta på att glasdörrarna ska glida upp så hon kunde kliva ut på trottoaren igen. Man skulle i och för sig, troligtvis, kunna dra till sig grinden med lite våld. Den är ganska liten, och den ser inte särskilt rejäl ut. Men då skulle kanske ett larm börja tjuta. Det vore genant.
Men nu är hon här. Inne i affären. Som vanligt. Framför sig skymtar hon hyllor med färska grönsaker på ena sidan, och på den andra likadana, fast med frukt. Än så länge har hon nästan fri lejd rakt fram, och kundvagnen är tom, så när som på ryggsäcken.
Någon, en man, river av en plastpåse från rullen som hänger över frukten — det går lätt, den är perforerad, man behöver inte ta i, bara hålla emot lite så det inte blir fler än en påse — och börjar raskt plocka i äpplen åt sig själv. Han verkar inte ens välja särskilt noga. Nu har det blivit mer ont om plats. Bakom henne närmar sig en sittvagn, och hon blir tvungen att vänta på sin tur innan hon kan styra ut och förbi äppleplockaren. Sittvagnen körs av en ung man. Han är ganska kort, och ser obestämt vanlig ut. Dagen innan läste hon i tidningen att män, de kör barnvagn med en hand, medan kvinnor använder bägge. Fast den här mannen använder bägge. Just nu i alla fall. Hon kan inte minnas att hon någonsin kört barnvagn med bara en hand. Kanske är det som med småpojkar och cykling, som ’titta vad jag kan’. Den förste mannen, äpplemannen, som nu knutit ihop sin plastpåse i en hård knut och lagt ner den i kundkorgen han bär på armen, är betydligt längre. Han är klädd i rock, uppknäppt. Hon tycker sig förstå att den är exklusiv, säkert av ylle, sådana man ser alltmer sällan. Folk har mest täckjackor, eller jackor av tunn poplin som ska skydda mot blåst — och mot duggregn — fast egentligen inte mot minusgrader. Det gör inte så mycket, man behöver inte mer, inte i staden. Alldeles bakom syns en yngre kvinna, men hon har sin egen varukorg så man förstår att de inte är där tillsammans. Kvinnan sträcker sig efter den översta radens plommon, just i exakt samma sekund som äpplemannens knän ger vika och han tungt men overkligt stillsamt sjunker ihop.
Sekunden senare ligger han orörlig på rygg på golvet, intill sina få utvälta varor. Hans eleganta rock har vecklat ut sig som vingar under honom.
Det var barnvagnsmannen som ringde efter ambulansen. Allt gick fort. Deras bår gav ifrån sig ett litet klickljud när den fälldes upp. Kassörskan såg villrådig ut när hon samlade ihop de utspillda matvarorna och försvann in med dem bakom hyllorna. Sedan återgick allt till vanligheten.
Kvar under kanten till grönsaksdisken, nere vid golvet, skymtar ett litet mörkt objekt. Hon petar lite med fotspetsen, och får fram en mobiltelefon. Kanske föll den ur fickan på mannens rock. Det är helt ordinär, inte av senaste modell. Om den verkligen är (var) mannens så hade hon nog förväntat sig en nyare mobil, fast egentligen inte. Hon lägger den intill sin ryggsäck på botten i kundvagnen. Så länge. Tills hon listat ut vem hon ska ge den till.
Senare ska hon, trots att det känns fel, trycka på startknappen, finna att den inte har någon säkerhetskod, och nyfiket bläddra igenom adressbok, söka efter kalender, meddelanden, skickade och emottagna. Hon ska hitta ganska lite; samtalslista, förnamn, ’mamma’.
Båren fälldes verkligen upp med ett klickljud. Och alltsamman gick säkert fort, på riktigt. Tillräckligt fort förhoppningsvis. Men när hon tänker på det i detalj så blir det annorlunda. Hon undrar hur länge det egentligen dröjde tills de hörde sirenerna närma sig. Lättnaden. Ambulanspersonalen verkade så professionella, de hade apparater med sig, de öppnade upp mannens rock helt, knäppte upp kavaj, skjorta. De ställde frågor som ingen kunde svara på. Men grinden tjöt inte alls när hon höll upp den för dem på deras väg ut. Det fanns inget alarm.
’Mamma’, det står ’mamma’ bland namnen i telefonens samtalslista.
Det finns en mamma i mannens liv. Lever han fortfarande? Hon trycker på tangenterna. ’Jag har hittat din sons mobil. Ring mig på detta nummer’. Nej, ’kontakta’ är bättre än ’ring’. Ändrat. Skickat.