Prolog till Livet
Skrikandes vaknar jag upp i hennes armar.
Om man nu någonsin faktiskt vaknar upp, eller om den här verkligheten bara är en plats där vi drömmare möts. Bundna till gemensamma regler; fysikens lagar. En stor gemensam dröm. Det är delvis sant. Det vackraste landskap jag kommer se i mitt liv har min hjärna målat upp för mig med en pensel av fotoner som studsat runt och skjutits ut från ett gigantiskt i intet vilande gasklot.
Vi är som sjömän instängda i ubåtar som försöker tolka världen med våra sensorer medan vi glider omkring i ett oändligt rum av energier och vibrationer. på tal om ubåtar, det där bandet Beatles som jag kommer att älska i mina tonår, och även dela frisyr med de första åren av mitt liv. De är mästare på att skapa vibrationer, men det är ju vi som konstruerar känslorna och musiken i våra huvuden.
Vaken är ett väldigt missförstått ord.
Hon heter Maria min mor. Som nu tidigt på morgonen får skåda produkten av den trevliga julikväll hon hade tillsammans med sin man. Mannen som jag med mitt första ord kommer att kalla pappa heter Mats. Han jobbar som börsmäklare, utbildad ekonom på Uppsala universitet. Under min första timme står han där förstenad och kollar ner på mig med ett ansikte som jag senare kommer få lära mig är det ansikte han har när han antingen är väldigt nervös eller otroligt skitnödig. Trots att han är börsmäklare är han ljusår ifrån Jordan Belforts, jag skulle säga att Wallstreet och svinrika människor är det han föraktar mer än allt annat. Antagligen hela kapitalismen. Bara vid ett tillfälle har han röstat blått istället för rött och det var när han blandade ihop valsedlarna. Han är en otroligt tankspridd man som snart kommer få reda på att han har glömt att stänga av spisplattorna hemma på Koppargatan 4, ett hem jag aldrig kommer få uppleva. Det är ett mysterium att han jobbar med det han gör, av många olika skäl, men trots sina brister har han det viktigaste en människa kan ha; ett stort hjärta. Min mor har också något stort och det är en stor kropp, vilket inte bara är mitt fel. Efter 10 år på ett bageri, som jag vet gör stans godaste pepparkakor, har hon nog ätit minst en extra årslön i godsaker.
Hon klär sig alltid i stora blommiga klänningar och luktar som nytvättade lakan. Mamma Maria är nog anledningen till att jag alltid kommer att föreställa mig änglar just så; enormt överviktiga tanter klädda i stora vita särkar som doftar underbart.
Det är väldigt speciellt den där första tiden i sin nya rymddräkt. Jag vet inte riktigt hur processen ser ut när man först placeras i den, men eftersom det ibland stoppas fel människa i fel dräkt så antar jag att det inte är en helt enkel process.Jag har dock haft turen att bli stoppad i en rymddräkt som jag kommer att trivas i.
Den har långt ifrån en fotomodells vackra symmetri men den är okej, jag kommer ändå alltid prioritera funktion framför estetik i livet. Det mesta ärvde jag nog av min far, en spinkig kropp med dåliga knäskålar. Så det var tur att mammas tyngd inte gick i arv.
Men jag fick hennes ögon, och som blåögd hade jag mycket att lära mig om världen.