Malmö, vintern 1957
Ljusen var nedbrunna sedan länge och hade lämnat en pöl av stearin på den stärkta linneduken. Yvonne stirrade på tallriken som stod orörd på andra sidan bordet. Ugnsformen intill var lika kall som vinden som obarmhärtigt slet i de kala trädkronorna utanför. Hon tog en stor klunk av det dyra franska vinet som hade nästan exakt samma ton som läppstiftsavtrycket på kristallglasets kant. Det sved till i maggropen. Hur kunde han ha glömt? Hade de inte pratat om att äta tillsammans så sent som igår? Hon mindes knappt längre. Allt hon visste var att hon hade vänt ut och in på sig själv för att göra sin make nöjd de senaste veckorna. Utan nytta. Han varken såg eller hörde henne längre. Hennes tankar avbröts av en lätt beröring på hennes axel.
”Frun? Ska vi vänta lite till?”
Yvonne mötte den äldre kvinnans medlidsamma blick och skakade sakta på huvudet. ”Nej. Det tjänar ingenting till. Det har nog blivit ett missförstånd”, sa hon och reste sig sakta. ”Jag röjer undan själv. Det finns ingen anledning för Helga att stanna.”
”Åh, jo. Nog ska jag ta disken innan jag går”, protesterade kvinnan och började samla ihop besticken på Yvonnes halvätna tallrik.
”Nej. Snälla. Låt det stå. Det är inte nödvändigt”, sa Yvonne bestämt och sköt in stolen. ”Jag måste bara gå upp vila en stund. Jag har en så hemsk huvudvärk. Jag tar det sedan.”
Helga stod kvar tyst en stund. Sedan lyfte hon upp skålen med potatis. ”Låt mig åtminstone få ställa maten i kylskåpet? Resten kan vänta.”
”Tack, det vore förstås vänligt”, sa Yvonne och vek snabbt undan blicken för att inte låta Helga se tårarna som hotade med att välla fram när som helst. Den gräddvita kjolen i sidentaft prasslade lätt när hon rörde sig genom salongen. När hon kom fram till trappan och slöt fingrarna runt den mjuka handledaren hejdade hon sig plötsligt och gick tillbaka till Helga som redan hade famnen full av porslin.
”Tror Helga att… att detta kan stanna mellan oss?”, sa hon och sänkte blicken. ”Det är lite genant.”
Helga la huvudet på sned och log så att kinderna la sig i mjuka veck under ögonen. ”Naturligtvis. Tänk inte på det, kära vän. Middagen går att äta imorgon också.” Hon tvekade lite innan hon fortsatte. ”Var inte för hård mot Karl när han kommer hem. Han har alltid varit en smula tankspridd. Redan som barn”, sa hon och blinkade.
Yvonne log milt tillbaka men inombords började ilskan stiga. Det var mer regel än undantag att han kom hem i tid på kvällarna. Än mindre informerade henne om när han behagade komma, men det kunde förstås inte Helga veta. Eller någon annan i deras omgivning för den delen. De dolde det väl, både hon och Karl. Med ett hastigt leende sa hon farväl och fortsatte vidare upp till andra våningen.
Så fort hon hade stängt sovrumsdörren om sig lät hon tårarna rinna som en störtflod längs kinderna medan hon slet av sig kläderna likt ett trotsigt barn. Hon drog så häftigt i kjolens blixtlås att sömmen knakade ljudligt. Utan att ägna den en blick lät hon den bli liggande i en hög på golvet tillsammans med spetsblusen medan hon öppnade byrålådan och började rota efter ett nattlinne. Först när hon hade trätt det över huvudet insåg hon vilket det var. Det högg till i bröstet vid åsynen av den hjärtformade spetsen som prydde ringningen. Något att växa i, hade hon naivt tänkt när hon köpte det. Nu, precis som då, hängde det formlöst över hennes platta mage och byst likt ett hån. Hon fick av sig det i en hast och bytte till det gamla urtvättade i bomull och satte sig framför toalettbordet.
De blanka ögonen med svarta ringar runt om stirrade tillbaka på henne likt ett spöke. Med darrande händer började hon plocka ut hårnål för hårnål och borstade sedan håret länge tills det var lent som silke och låg som ett mörkt täcke över axlarna. Med en fuktig handduk torkade hon omsorgsfullt bort alla spår av make up på ögon och läppar tills en mildare spegelbild så sakta tog form. En ung och vacker kvinna med hela livet framför sig. Hon reste sig och gick bort till fönstret där hon såg Helgas resliga siluett försvinna längs grusplanen utåt gatan. Över hustaken syntes Öresund glimma till i månskenet. Hon kände sig till åtlöje. Kalla in sina svärföräldrars hembiträde för att tillaga en storartad middag och sedan bli sittandes övergiven vid bordet. Hon drog för gardinen med ett ryck och kröp ner i sängen med huvudet fullt av tankar som tycktes omöjliga att få tyst på. Till slut somnade hon till ljudet av vinden som tjöt likt en klagosång i natten.