Snälla få det att sluta, tänkte hon medan klumpen i magen växte. Men det skulle inte sluta. Inte än på flera timmar. Han var arg. Jättearg. Över vad visste hon inte. Antagligen var det inte hon som hade orsakat utbrottet den här gången heller, men det var över henne som han skulle vräka det ruttna inom honom.
Hur många gånger hade det inte hänt förut? Timme efter timme upplyste han henne om allt som hon gjorde fel. Ibland sa han att hon var psyksjuk. Men det var bara när hon inte höll med honom.
Det är inget fel på mig, sa rösten inom henne. Jag måste börja skriva ned vad han säger till mig, tänkte hon. Så att jag kommer ihåg det. Så att jag ser svart på vitt hur illa han behandlar mig.
För det var ju så att hon glömde. När maratonet av ilska ebbade ut och de gick tillbaka till vardagen suddades de hårda orden ut. Förresten så förnekade han dem alltid om hon försökte ta upp det i efterhand. Ibland fick han raseriutbrott varje dag, ibland varannan vecka, ibland gick det längre än så mellan dem.
Men de kom alltid tillbaka.
Till en början hade hon försökt stå upp för sig själv och säga ifrån. Men det var lönlöst. Det gick inte prata med honom när han var arg. Hon hade svårt att få en syl i vädret och de få ord som hon fick ur sig vände han alltid mot henne.
Med åren hade hon lärt sig hur hon skulle ta sig igenom utbrotten utan att göra honom ännu argare. Det gällde att sitta tyst och se honom i ögonen under hatstormen. Om hon vek undan med blicken svartnade hans ögon, rösten hårdnade och han anklagade henne för att inte lyssna.
Den senaste gången hade det varat i fem timmar. I fem timmar hade hon låtit sig bli utskälld för… Nej, varför han varit arg då kom hon inte längre ihåg. Kanske hade hon förträngt det?
Det var förödmjukande att leva så här men hon var fast. Han slår mig ju i alla fall inte, tänkte hon.