Lucas såg sig omkring. Skuggorna sträckte sig redan långa över marken. Luften var fylld med den tunga doften av våt mossa och barr, och kvällens sista, låga solstrålar sken ner mellan grenarna. Skogen tycktes mättad med en dov tystnad som enbart bröts av enstaka fågelläten och det långsamma knarrandet av tjocka stammar som svajade i kvällsbrisen. Hela världen var fylld av ett beskedligt lugn som inte gjorde mycket för att stilla oron som växte inom Lucas. Det var inte tryggt att vara ute i det fria efter mörkrets inbrott. Han hade hoppats att de skulle hittat en någorlunda säker plats vid det här laget, men Wendy kunde inte röra sig tillräckligt fort. Skogens grönska hade för länge sedan trängt igenom den numera knappt synliga asfaltsvägen de färdades längs, och Lucas fick flera gånger stanna för att hjälpa Wendy över rötter, fallna träd och grenar. Än en gång svepte han med blicken över området, sökandes efter faror och någon plats de kunde söka skydd på, någon byggnad som hade tillräckligt med väggar för att kunna barrikera sig i till morgonen, till den relativa säkerhet som ljuset förde med sig. Men det var lönlöst. Alla hus i det här området hade varit byggda i trä, och de hade för länge sedan ruttnat och rasat ihop. Allt som fanns kvar av dem var knappt skönjbara rester av brädor och bråte under mossan, och en och annan skorstensrest. Han visste att de måste försöka ta sig till det gamla industriområdet så fort som möjligt. Byggnaderna där var i betong, och ett par av dem kanske var tillräckligt stadiga för att kunna sova i. Åtminstone hoppades han det, han hade inte varit där på minst sju år. De gick en omväg runt de nästintill sönderrostade resterna av en lastbil och stannade till när de återkom till vägen på andra sidan. Lucas hukade sig och såg in i sin dotters hasselbruna ögon. Så mycket tilltro det fanns i de ögonen. För henne skulle han mer än gärna bekämpa hela horder med demoner, utan att fundera på det ett ögonblick. Han vände huvudet med ett ryck när han hörde något prassla till i en buske en bit bort. Sedan han konstaterat att där inte fanns något drog han ett skakigt andetag, lade försiktigt sin hand mot dotterns kind och gjorde sitt bästa för att dölja sin begynnande skräck för henne.
”Börjar du bli trött gumman? Vill du att jag bär dig?” Wendy gäspade och såg på honom, med de i vanliga fall så pigga och nyfikna ögonen grumliga av trötthet. Hon kisade mot honom och blinkade långsamt.
”Det är ingen fara, Pappa. Jag klarar mig” sade hon med ett föga övertygande tonfall. Hon kunde knappt hindra ögonlocken från att slå igen.
”Vi ska sova alldeles snart älskling, vi måste bara gå en liten bit till. Vi kan inte sova här ute i mörkret, det är inte tryggt.”
”Jag vet pappa. Kom, så går vi.” Hon log mot honom och han kunde inte annat än att återge leendet. Hon försökte alltid vara så tapper, så stark. Han log uppmuntrande mot henne och tog sedan hennes hand, och de gick vidare. En lätt dimma hade nu börjat stiga från den mossiga marken i dagens sista solstrålar. De hade kanske tio minuters promenad kvar, med lite tur mindre. Sedan skulle de vara i industriområdet, förutsatt att Lucas mindes rätt. Pärlor av svett började bildas på hans panna, och han fick anstränga sig för att kontrollera sin andning, hålla den lugn och jämn. Solen tycktes ha mer bråttom än vanligt att gömma sig under horisonten. Han skyndade på stegen lite och drog en tyst suck av lättnad när Wendy följde hans outtalade uppmaning. De vandrade i tystnad ett par minuter medan Lucas försökte lyssna till omgivningen. Det var alldeles för tyst. Efter larmet och kaoset som pågått i flera timmar under natten innan, då deras dåvarande boplats intagits av demonerna, tycktes tystnaden hotfull. Skriken från deras kamrater i lägret ringde fortfarande i hans öron. Han undrade om det var någon annan som lyckats komma undan, men inom sig måste han erkänna att han inte trodde det. De var ensamma. Han kände ett styng av hat mot demonerna, som brutalt hade mördat eller kidnappat människor som genom åren blivit hans vänner, hans vapenbröder. Skriken hade varit illa, men skratten från demonerna var värre. Han såg framåt längs den ojämna grusvägen och kände sig något lättare till sinnes när han skymtade en av de kalla betongbyggnaderna ett par hundra meter längre fram. Han såg på sin dotter och log uppmuntrande. Kanske skulle de klara det. Knappt hade han tänkt tanken förrän något skugglikt for förbi bakom dem och hans leende stelnade. Kanske inte.
Utan ett ord lyfte han upp Wendy och började springa. Ytterligare en skugga for förbi framför dem, men han saktade inte ned. Han visste att deras chanser till överlevnad just hade krympt till nästintill intet, men att stanna skulle för honom vara detsamma som att ge upp. Istället sänkte han axlarna och ökade med en kraftansträngning farten.