PROLOG, del 1
– Vem är det där?
De blickar som hans bror Fredrik serverade honom, gick honom helt förbi. Istället fortsatte Kenneth Åström att stirra rakt på kvinnan ett tiotal meter framför honom. Deras kusin Hampus hade gift sig en timme tidigare, och nu stod nyblivna hustrun Mikaela tillsammans med väninnorna borta vid dansgolvet. Trots likadana klänningar var den han höll ögonen på den mest iögonfallande av brudtärnorna, som med sitt svarta lockiga hår och klargröna ögon snabbt blev den vackraste kvinna han någonsin sett. Även om han verkligen försökte hejda sig själv från att falla som en fura.
– Vem då?
Eftersom det kändes oförskämt att peka, gjorde han istället ett lätt gest med handen mot den stora platsen ett steg ner och omgivet av trästaket, där många gäster börjat dansa, efter brudparets första vals som gifta. Efter att Hampus hämtade sin brud, gjorde även kavaljererna till flera av brudtärnorna likadant. Vilket lämnade den svartlockiga ensam i kanten mot resten av lokalen.
– Det är Anna Holm. Tjejen som jag dejtade innan jag blev tillsammans med Paulina, tillika en av Mickans närmaste vänninor.
– Så hon är singel?
Eftersom Anna i samma stund vänt sig åt deras håll med ett strålande leende i sitt ansikte, hade han inte hört precis allt vad brodern just sagt. Leendet blev det som ett gnister av magi, sprakandes åt alla håll och kanter. En magi som trollband honom. Därmed hörde han broderns fortsatta ord, medan han började gå. Med rynkade ögonbryn och blicken nånstans bakom honom verkade hon ändå inte ta notis om honom, innan han ställde sin fråga.
– Vill du dansa med mig?
Han hade aldrig hört den låt som orkestern började spela, men den blev meddetsamma en av hans favoriter, eftersom hon accepterade och la sin hand i hans när han sträckte fram den. I samma ögonblick var det som att hela den stora lokalen förändrades, allt och alla omkring honom försvann, och det var bara han och hon. Medan danserna blev till fler, steg gnistrandet genom luften mellan dem. Så spelades äntligen en långsam melodi, och han fick äntligen hålla om henne.
PROLOG, del 2
– Han verkar trivas, sa Anna, där hon stod vid Kenneths sida, och iakttog hans son Mikael.
De befann sig tillsammans på Busfabriken, leklandet i utkanten av Norrköping. Medan den 5 årige pojken ville fånga ett gosedjur i en av de automater som fanns invid restaurangdelen av lokalen, stod de båda bredvid. För hans del vandrade blicken mellan sonen och Anna, eftersom han hade svårt att slita den från henne. När gosedjursförsöken äntligen lyckades var hon sedan den som applåderade först och dessutom hade hon kramat om honom mitt i hans glädje. Därmed förändrades osäkerheten kring ifall det varit på tok för tidigt låta deras fjärde träff inkludera Mikael. Medan de en stund senare gått ut till bilen, hade ho givit ett leende större än på bröllopsfesten, när han tagit hennes hand.
– Kan inte vi stanna hos Anna inne i stan tills imorgon? Vi behöver väl inte åka hem idag?
Mikaels sprudlande glädje gick inte att missa, och fast Kenneth egentligen inte ville åka tillbaka till Valdemarsvik, där de bodde, tänkte han att det var bäst att inte skynda på än mer.
– Anna har säkert annat att göra imorgon, och din mamma ska ju..
– Det är okej, hör han till sin glädje hur han hon avbryter. Deras blickar möts och hon ler, innan hon vänder sig mot baksätet.
– Jag har ett gästrum med både säng, bäddsoffa och en tv.
– Wow, är det sant?! Då kan jag ju få se mitt favoritprogram ikväll! Och så kan vi..
Det var med en egen och oavbruten, spirande glädje som Kenneth lämnat en fortsatt babblande pojke hemma hos Anna och gått ner på stan för att inköpa vad som behövdes för att sova över. I förbifarten hade han även köpt en blandad bukett blommor för att visa henne sin tacksamhet. Tillbaks vid lägenheten hade han fått vänta en stund innan dörren öppnats.
– Han är verkligen härlig, din.. hade Anna börjat, men avbrutit sig när han räckt fram blomstren. Med rödrosiga kinder hade hon tagit emot dem, innan hon givit honom en stor kram..
– De är jättefina. Tack Kenneth!
Hade inte Mikael i den stunden gjort dem sällskap, var Kenneth helt säker på att de även skulle ha delat sin första kyss. En tanke som malde på inom honom resten av kvällen, under både middagen, och framför teven i gästrummet. Inte ens när Kenneth gjort i ordning bäddsoffan i vardagsrummet, eftersom Mikael velat sova själv, hade tanken lämnat honom. Inte långt efter att de sagt god natt hade dock Anna stått där bredvid soffan, iklädd endast nattlinne. Kyssarna hade varit långa, vackra och intensiva, och långt ifrån något han någonsin upplevt tidigare. Som i en tyst överenskommelse hade de sedan sagt god natt, och sovit på varsitt håll.