Kvällssolen penslade förstrött en strimma av guld på den gråa timmerväggen. Ännu hördes fåglarna sjunga. Den unga kvinnan som stod vid stugknuten och spanade mot skogsbrynet viftade bort en svärm närgångna myggor så gott det nu gick. Hon gjorde det utan att släppa blicken från den punkt i skogen, där stigen försvann som en slingrande, mörk orm i den ymniga grönskan.
Hon såg inte de rödvioletta rallarrosorna på dikeskanten eller de gula smörbollarna på ängen. Hon såg inte heller det som hennes ögon sökte. Männen. Hennes Gabriel och deras inneboende Mattias. De borde ha kommit tillbaka för länge sedan. Det enda hon såg var sin egen skräck för vad som kunde ha hänt; oron hängde som en tunn gardin över blicken. Eller om det nu var tårarna som skymde. De trängde sig upp fast hon kämpade mot. Orosklumpen i bröstet tryckte på.
Anna ryckte till när hon hörde steg som närmade sig bakifrån. Hon vände sig hastigt om.
Det var Augusta som kom linkande nedför sluttningen från granngården. Ryggen var krökt, som böjd av en osynlig börda. Under hucklet som var knutet under hakan stack det fram några gråa hårtestar.
”Guaftan. Jag skrämdes väl inte?”
”Nä, inte skrämdes du”, sa Anna och försökte blinka bort ögonens skymning.
Augustas pliriga blick granskade den rakryggade gestalten med gravidmage som stod tätt intill husväggen, som om den sökte lä.
”Ja, jag var ute och hängde tvätt och såg att du stod här mol allena. Var har du barna?”
”Ante och Karolina sover. De har varit ute och ränt omkring på gården, utom när de var med mig i lagårn, så de var väldigt trötta.”
”Så bra”, sa Augsta. ”Så bra att de somnat, menar jag, så du får lite lugn och ro nån gång.”
Sedan tystnad. Bara myggornas inande hördes, och så, från skogen, den allt glesare fågelsången och en ensam kråkas hesa kraxande. När Anna inte gjorde något för att hålla samtalet igång fyllde besökaren i:
”Och var har du Gabriel?”
Anna kände hullingarna. Grannkärringen frågade inte av omsorg. Den unga kvinnan visste vad folk i bygden sa om hennes man. Hur de drog historierna om hans heta humör och aptit på kvinnfolk och använde dem som underhållning när deras egen vardag blev alltför färglös. Han stjäl, sa man också. Han är som en skata, drar hem allt som blänker till sitt bo.
Augusta tillhörde de värsta glappkäftarna. Aldrig tycktes hon må så bra som när skvallerhinken skvimpade över av stinkande avfall. Själv var hon en gudlig och from änka som bodde tillsammans med en ogift son i medelåldern, vars brist på förståndsgåvor kompenserades av att han kunde gräva raka och djupa diken fortare än någon annan inom flera mils omkrets.
Alla historier om den unge nybyggaren Gabriel var inte påhittade. Det visste hans hustru alltför väl. Inpå bara skinnet visste hon det. Men långa klänningsärmar dolde spåren.
Allt de hade ute i förrådsboden hade inte kommit dit på hederligt vis. Det visste hon också. Men hon hade skäl att tiga. När matbordet stod tomt och ungarna hulkade av hunger och såg på henne med förväntansfulla ögon och Gabriel klev in genom dörren med ett knippe soltorkade gäddor som han ”hittat” på en husvägg någonstans eller en säck halvfylld med mjöl av okänt ursprung, då varken ville eller vågade hon protestera. Och gjorde hon det, så slog han. Hårt, ibland besinningslöst hårt även om barnen var i närheten och skräckslagna kröp in i närmaste hörn medan hon tigande tog emot.
Nog hade hon funderat på att lämna honom, men att återvända till de gamla föräldrarna i Buberget med två barn och det tredje på väg skulle vara en skam värre än döden. Och gammelfolket var dessutom lika fattiga som nybyggarna i Långsele, om inte fattigare.
Så hon bet ihop och teg. Teg när han slog. Teg när han druckit sig full på hembränt och tvingade sig på henne i sänghalmen och stönade så att barnen vaknade. Bet ihop och teg. Vaknade till en ny dag med slit på magra odlingar. Dagar med vedhuggning, med snöskottning vintertid, med att mocka dynga i lagården. Hon teg och arbetade och flydde omvärldens blickar så gott det gick och tänkte, att en dag.
Ja, vad då? Det visste hon inte själv. Men någon gång skulle kanske livet bli ljusare. Fast det ville hon egentligen inte tänka, av rädsla för att morgondagens besvikelse och hopplöshet skulle bli ett långt värre helvete än nuets elände.
De två kvinnorna på nybygget i Västerbottens inland stod tigande intill varandra i sommarkvällen. Bakom timmerväggarna snusade femåringen Ante och fyraåringen Karolina under en sliten yllefilt.
Och var fanns Gabriel?
Anna svarade inte på frågan, eftersom hon inte visste. Och dessutom tyckte hon att Augusta inte hade med saken att göra.
Ett plötsligt muller räddade henne. Mörka moln hade tornat upp sig från norr och Anna kände några tunga regndroppar mot ansiktet.
”Och jag som just hängt tvätt”, sa Augusta och vände hemåt för att rädda vad som räddas kunde. Hon haltade uppför sluttningen med förvånansvärt energiska steg.
Anna sörjde inte att det objudna sällskapet försvann. Tvärtom, hon släppte ur sig en lättnades suck och klev in i stugan. Från fönstergluggen mot skogen fortsatte hon att spana, nu utom synhåll för den nyfikna grannen.
Himlen hade snabbt blivit allt mörkare och vinden skakade den unga rönnen som stod närmast huset. En flammande blixt lyste upp omgivningen nästan samtidigt som åskan smattrade högt och ilsket.
Stigen var fortfarande tom. De två männen som hatade varandra hade varit borta alldeles för länge nu.