En andra chans
Kanske var det så att jag visste eller anade att det skulle vara något… Något allvarligt. Dödligt. Kanske till och med obotligt? Jag kände nog det på mig när jag tänker efter.
På min födelsedag i mars hade du tid för ultraljudsundersökning på hjärtat. Bara en rutinkontroll, men kanske kunde den ge oss svar på varför du känt dig så trött och flåsig en längre tid. -Hoppas att du har ställt bilen på långtidsparkeringen, sa ultraljudsmannen när han efter en lång stunds mätande och undersökande var klar med dig. Ljudet av ett hjärta… Ett stort bråck på kroppspulsådern och kraftigt läckande aortaklaffar, löd domen.
Jag höll andan när mobilen ringde och jag visste redan då att det var något som inte stämde. Jag hörde dig staka fram orden mellan snyftningarna; bråck på aortan, 66 mm, läckande klaffar, inläggning. Vad gör vi med bilen? Jag kände hur livet stannade, allt gick i slowmotion samtidigt som tankarna rusade och paniken steg. Det här är inte sant. Det händer inte dig, mig eller oss. Vi har ju barn och barnbarn. Du är farfar och jag är farmor.
Där och då, på min femtioåttonde födelsedag, förändrades livet. Allt blev plötsligt på allvar, knivskarpt och på riktigt. Livet hade hastigt tagit en helt egen vändning, utan att vi blivit förvarnade eller tillfrågade. Vi tvingades att acceptera det som hände utan att på något sätt kunna se rimligheten i det eller tycka om det.
Tiden som följde på sjukhuset innebar mängder av undersökningar, provtagningar och medicineringar och den eviga väntan på svar. Frågorna hopade sig och vi kastades mellan hopp och förtvivlan. Går det att operera? När får du operationstid? Nu direkt, i morgon eller om en vecka? Varför får man bråck? Är det ärftligt?
Till slut fick vi besked om hemgång och operation i Lund inom en månad. Det kändes som en olidlig och svårgripbar evighet. Du brukar beskriva väntan som att du gick omkring med en handgranat i bröstet. Ingen kunde säga om och i så fall när bråcket kunde brista. Vi insåg att vi hade en lång och oerhört påfrestande tid framför oss. Stödet och kärleken från våra barn, vårt barnbarn, familj och vänner betydde allt.
Under tiden fram till operationen gnagde ibland en känsla av skuld och skam inom mig. Kunde jag gå till jobbet fast du var svårt sjuk? Var det okej att skratta och vara glad? Vad skulle andra tänka? Trots dessa känslor var jag i grunden övertygad om att det var viktigt att jag tog hand om mig själv. För att i sin tur kunna hjälpa dig. Det innebar att jag gick till jobbet så ofta jag kunde. Att jag träffade våra barn och vårt barnbarn. Att jag försökte sova några timmar varje natt och meditera ibland. Att leva som vanligt när det gick.
Så äntligen… Strax efter påsk var dagen kommen då allt skulle ske. Operationen skulle ta cirka fem timmar. – Jag håller på tills jag är färdig med dig, sa kirurgen lugnt när han gick igenom operationen med oss, steg för steg, några dagar tidigare. Vi var allt annat än lugna den dagen, men samtalet gav oss en känsla av säkerhet. Det kändes tryggt och hoppfullt. De hade gjort det förr, hjärtteamen i Lund.
På operationsdagen arbetade jag och vår yngste son hemifrån i hans lägenhet. Tiden kröp fram och vi kämpade med att få något gjort. Klockan 13.32 ringde min mobil. Skånes universitetssjukhus, Thorax-kliniken i Lund stod det på displayen. Jag satt som förstelnad, kunde inte svara. Sonen tog mobilen och gjorde, klok som han är, tummen upp några sekunder in i samtalet för att snabbt visa mig vad kirurgen sagt. Allt hade gått bra. Operationen var lyckad och du var stark. Vi meddelade glatt våra närmsta.
-Han har ett starkt hjärta, hade kirurgen sagt. Det lät så fint och vackert i mina öron. Ett starkt hjärta som är varmt, kärleksfullt och som är ditt. Och mitt. Och vårt. Orden fyller mig fortfarande med värme och kärlek när jag tänker på dem. Vi bar dem särskilt med oss då, barnen och jag, under dagarna som du låg på hjärtintensiven.
Tiden som följde bestod av rehabilitering och återhämtning. Du blev starkare och piggare, trots några mindre bakslag. Vi levde med en ständig känsla av tacksamhet och påminde varandra om hur lyckligt lottad du var att det upptäcktes i tid.
Mitt i sommaren var det dags för det uppföljande besöket på hjärtmottagningen och jag var med. Vi fick svar på en hel del frågor, men inte det analyssvar av aortan som skulle ge oss information om bråcket var ärftligt eller ej. Kardiologen lovade att återkomma.
Några dagar senare ringde din mobil och jag förstod direkt vad det gällde. Du lyssnade först en lång stund och sen uppgav du våra barns ålder och personuppgifter. Jag kände genast tryck över bröstet och pulsen ökade. Fruktade det värsta. Då gav du mig tummen upp några sekunder in i samtalet för att snabbt visa mig vad kardiologen sagt:
Det finns inga tecken på ärftlighet. Men jag rekommenderar ändå att dina barn kollar upp sig. Det görs genom en rutinkontroll, ett ultraljud på hjärtat.
En känsla av lättnad och tacksamhet fyllde mitt hjärta. Jag insåg där och då att livet hade gett oss en andra chans. Och ibland kan det vara just en sådan chans som gör all skillnad.