Jag skulle ju få hålla dig i handen,
få se dig krypa, resa dig och gå.
Jag skulle bygga slott åt dig i sanden,
berätta sagor som jag hittat på.
I fyrtio veckor tog jag allt för givet.
Jag väntade på dig och du på mig.
Och aldrig trodde jag att själva livet
sekundsnabbt skulle gå från Ja till Nej.
Förlossning utan barnaskrik i slutet.
En kamp helt utan hopp och utan ljud.
Så lätt blev livets vackra löfte brutet.
Så tyst och tom är himlen utan Gud.
En timme fick jag ha dig i min famn.
Nu har jag bara minnet av ditt namn.
Juryns motivering
»En kristallklar sonett som går från liv och förväntan till död och ett efteråt. Den obönhörliga rytmen dunkar fram över de 14 raderna likt de hjärtslag som aldrig fick möta världen utanför. Det okonstlade och tidlösa språket bidrar till att ingen läsare tillåts smita undan.«
