Det första hon gör när de kommer till standen är att springa till den stora stenen och klättra upp på den. Stenen är skrovlig i ytan och brännhet av solen. Hon stryker över ojämnheterna. Det är som att klappa ett tryggt gammalt djur som lagt sig att vila i solen. Stenens uråldrighet tröstar henne. Den har funnits så länge men ligger trots allt fortfarande kvar, orubblig – som ett löfte om att också hon kommer att överleva vad som än händer. Hon lägger kinden mot stenen och andas lugnare. Allt kommer att ordna sig, bli bra.
Hela familjen har tagit bilen tillsammans till badstranden. Det är något som inte har hänt på jättelänge. Evigheter sedan de var alla. På senaste tiden har det ofta varit mamma och hon och lillebror. Men lika ofta pappa och hon och lillebror. Eller pappa och hon. Men inte så ofta mamma och hon. Och definitivt inte alla. Tillsammans. Det känns som om det är en speciell dag idag. Samtidigt letar hon efter tecken. Tecken på att allt inte står rätt till. Men hur noggrant hon än letar ser hon inga spår efter de där bråken som hon hör mitt i natten. Bråk som ibland har övergått i gråt. Vuxengråt. Det låter som ett skadat djur, en rovfågel som klagar hoande. Det är ett hemskt ljud som letar sig in till hennes säng. Kryper sig på henne och väcker henne. Nattugglan river i hennes hjärta med vassa klor, det gör ont när hon hör ljuden som hon inte förstår.
Men nu är det annat. Nu är det ljust och alla nattvakna djur sover.
De har åkt till stranden utan glasskiosk. Typiskt. Samtidigt visste hon det redan när hon såg mamma packa fikakorgen. Hoppet om glass sjönk i samma stund som hon såg hur mamma stoppade ner plastmuggarna i olika färger. Hennes röda, lillebrors blå, pappas gröna och mammas svarta. Blandsaft. Inte ens sugrörsdricka idag. Kaffe i termos. Saft i flaska. Ett paket kex. Några äpplen. Vad hon önskar att de någon gång kunde få syltkex. Chokladkex kommer inte på fråga. Men syltkex skulle det kunna bli. Om man har tur. Men inte idag.
“Det är inte nyttigt med socker” säger mamma. Så det blir Brago och äppelbitar.
Från stenen har hon utsikt över hela badstranden med alla semestrande familjer med sina filtar. Alla håller ett lagom outtalat avstånd till varandra. Filtarna bildar ett mångfärgat glest lapptäcke som lämnar tillräckligt med utrymme för att man ska kunna gå mellan rutorna utan att trampa på dem. Det är bland det mest förbjudna: att trampa på okända människors filtar. Det är något som man verkligen inte gör. Hennes familj sitter inte samlade på en filt; de har spritt ut sig: Mamma lutar sig mot stenen och är djupt försjunken i en av de oräkneliga delarna av DN. Idag har hon också med sig helgbilagan med extra läsning. Det är så mycket text i tidningen att den kommer att räcka hela tiden de är på stranden. Bakom en barriär av tidningspapper är hon onåbar. Hon har inte ens brytt sig om att som vanligt säga att de inte får bada ensamma eller gå utom synhåll. Onödigt för hon skulle ju ändå inte se om de försvann nu? Pappa skulle inte heller märka om de plötsligt var borta för han har redan somnat liggande på magen. Verkar han ovanligt trött? Drömmer han? Han snarkar lite. Lillebror bygger ett stort kanalsystem i strandkanten. Han gräver och gräver helt ointresserad av vad de andra gör.
Hon längtar sig bort till en annan strand med glasskiosk. En sommar då de gjorde saker tillsammans. Pappa var pigg, jagade dem och kastade dem farligt långt ut i vattnet. Men han var ändå hela tiden där för att fånga upp dem i sina starka armar. Mamma skrattade och läste högt för dem. De gick till glasskiosken fast alla andra på stranden också var där. Det största sandslottet på stranden var deras gemensamma bygge.
Men det var en annan sommar. Nu är det annorlunda.
Solens strålar är stickiga och obehagligt skarpa. Ingenstans någon skugga. Den skiner obarmhärtigt och avslöjar minsta lilla detalj. Allt blir så tydligt: Utifrån ser de ut som vilken familj som helst: mamma, pappa och två barn; en flicka och en pojke. Men det osynliga band som håller ihop dem har börjat tänjas ut. Är det bara hon som känner att skyddslinan som ska fånga in dem i familjens famn om avståndet blivit för stort har tappat sin ursprungliga spänst? Oron kryper i henne.
Fikatid. De möts tillfälligt. Mamma släpper tidningen och passar på att förmana och tjata. Pappa har vaknat och sitter yrvaket upp. Hon lutar sig mot hans sovsvettiga mage. Hon klibbar fast vid honom. Svettlim som förenar och skyddar mot allt. Det har kommit sandkorn på Bragokexen. Det knastrar i munnen när hon tuggar. Saften har blivit alldeles varm. Kaffet har börjat kallna, kommenterar pappa. Det som skulle varit kallt har blivit varmt. Det som skulle ha varit varmt har blivit kallt. Inget är som det ska. Allt har blivit något som det inte ska vara.
Hennes röda plastmugg blir varm på utsidan. Saften smakar odiskad mugg och det flyter runt små flugor i den.
En rovfågel cirkulerar över dem och spanar efter överblivna fikarester. Nattugglan är vaken.
Hon har fått en badring. Hon kan inte simma själv ännu, men med badringen kommer en trygghet. Den är vit med färgglada clowner på. Så fin är den. Att ha en egen sak som är bara hennes är inte vanligt. Oftast ska det delas. Allt ditt är vårt. Men den här badringen är hennes. Efter fikat hjälper pappa henne äntligen att blåsa upp den. De har ingen pump som en del har, utan pappa får använda sina lungor. Han tar i med alla sina krafter för att blåsa upp den. Det går trögt. Han måste ta i så att han blir alldeles illröd i ansiktet och andfådd. Flera, flera djupa andetag går åt. Hon får dåligt samvete när hon ser hur han får ta i. Men han ger sig inte. Och till slut är ringen uppblåst. Lite slapp i kanterna kanske, men fullt duglig. Hon är jublande glad och ivrig. Nu ska hon bada. Hon vet att hon ska hålla sig till stranden. Men hur farligt kan det vara att ta några simtag utåt? Hon har ju badringen. Efter slutfört uppdrag lägger sig pappa till rätta på filten och verkar somna direkt igen. Så utmattad. Mamma har försvunnit bakom sin ogenomträngliga vägg av tidningspapper. Lillebror fortsätter outtröttligt med sitt byggande. Ingen ser när hon går ner till vattnet.
Vad lätt det går att simma med ringen. Hon behöver knappt anstränga sig för att komma långt på bara ett bentag. Nattugglan håller ett vakande öga över henne och följer henne på avstånd. Men hon har slutit ögonen och låter sig vaggas av vågorna. Hon föreställer sig att hon är ett ofött barn i mammans mage. Kanterna på ringen skaver lite mot hennes kropp. Inte så farligt ont, mest som en påminnelse om att den är där. Det är behagligt att låta vattnet och vågorna bestämma åt vilket håll hon ska. Hon låter vattnet föra bort henne och blir som en del av det. Det är så rofyllt och trösterikt att överlämna sig helt och tappa känsla för tid. Det finns bara nu.
Det luktar friskt av vattnet, lite dyigt men ändå rent. Sjövattnet är varmt i ytan, men betydligt kallare längre ner. Det skiktar sig. Hon kan känna temperaturskillnaden om hon viker ner benen mot bottnen. Bottnen? Hon når den inte längre. Hur långt ut har hon flutit egentligen? Hon tittar sig omkring. Var är stranden? Hon kan knappt urskilja de andra badarnas guppande huvuden. De stannar där de bottnar. Det är en bra bit till närmaste människa. Långt ut är hon nu. Hon förstår att hon måste försöka vända tillbaka.
Den tidigare följsamma, mjuka vinden är annorlunda här ute. Den är starkare, mer otyglad och blåser henne hela tiden längre ut från land. Den ger henne knuffar åt fel håll. Hon börjar att streta emot. Men det är svårt att få kraft i bentagen. Vattnet gör benen kalla och stela. Energin liksom dras ur henne. Neråt. Innan ville hon bara flyta med. Men nu vill hon bestämma själv. In till land och hennes familj. De måste väl sakna henne nu? Har de upptäckt att hon simmat ut själv? Hon känner att orken nästan är borta. Vattnet kyler ner henne ända in till skelettet. Hon börjar vifta med armarna. Någon måste väl få syn på henne? Hon viftar och viftar. Då tappar hon balansen och tippar över. Hon ser bara vattenbubblor runt omkring och över henne. Hon snurrar runt. Badringen håller hennes kropp flytande, men hon vet inte vad som är över och under ytan längre. Hur länge hon hänger i detta mellanläge mellan vatten och luft vet hon inte. Är det det här som är slutet?
Så känner hon hur någon tar tag i henne. Vänder henne på rätt köl och börjar bogsera henne in mot land. Men starka bestämda crawltag förs hon ryckigt bit för bit närmare land. Pappa? Nej, det är en främling som kommer till räddning.
Hon står åter på stranden. Räddad från det stora skrämmande vattnet, men ändå rädd. Hon söker oroligt efter sin familj. Har de märkt att hon varit borta? Nu ser hon dem: Mamma med tidningarna. Pappa i drömlandet. Lillebror vid kanalbygget. Familjen vet inte att hon nästan försvann okontrollerat långt bort i sjön. Ingen vet vad hon varit med om. Inget kan hon säga. Hon fick ju inte simma ut själv. Hon smyger tillbaka och försöker återfå värmen under en handduk. Hon känner en ny slags kyla som ingen handduk i världen kan värma upp. Så ensam. Inte saknad av någon, utan skyddslina. Hjälplös. Så sitter hon ihopkurad tills det är dags att åka hem. Mamma har läst klart alla delar av tidningen, pappa sover inte mer och lillebror har blivit kung av sandstrandskanalerna.
När de lämnar stranden i tystnad ser hon hur Nattugglan sänker sig ner och pickar i sig kexsmulorna som de har lämnat efter sig.
