När jag var liten och hälsade på min moster vräkte jag alltid i mig pannkakstårta, med ätpinnar. Det var väldigt gott och väldigt spännande, moster Sigrid berättade gärna om sina resor och hon hade alltid spännande saker med sig hem. Tänk att typ en miljard människor åt med pinnar istället för kniv och gaffel!
Min mamma var inte lika imponerad. Pannkakstårta bjöds det alltid på hos moster Sigrid, eftersom hon inte var så vass i köket (men visste hur man gjorde barn glada). Och min tröja fick mamma slänga i tvätten så fort vi kom hem; pinntekniken och min allmänna finmotorik var så obefintlig som den bara kan vara hos en sjuårig pojke.
Jag tänkte på moster och hennes pannkakspinnar när min fru och jag nyligen besökte Tokyo. Det var min första resa till Japan. Ja, faktiskt premiär för Asien överhuvudtaget.
Efter att ha installerat oss på vårt boende traskade vi iväg till ett lokalt sushiställe där vi placerades vid bardisken, en meter ifrån de två uråldriga gubbarna som snodde ihop sushibitar med en fingerfärdighet som det måste ta ett helt liv att utveckla.
Anna och jag var desto mer handfallna. Framför varje plats fanns en kran. Vad kunde tänkas komma ur den? Öl? Vatten att dricka? Vatten att tvätta händerna med? Och det gröna pulvret som ställdes fram. Något slags torkad wasabi?
Vi sneglade på gästerna bredvid oss utan att bli klokare, och bestämde oss för att tackla menyn. Fram med Google Translates kamerafunktion. »Ål-ägg«. Vad fan?! Det kan man väl inte göra en sushibit av? Kan man ens äta ål-ägg? Eller menar de att man får ål plus en sådan där omelettartad bit som jag alltid väljer bort från min vanliga tiobitars i Göteborg? Men de där svampartade bitarna är väl gjorda av tofu och inte ägg?
Så många frågor. Inga svar. Vid borden bakom oss satt en armé av kontorsråttor i kostym som hojtade rakt ut, varpå kockarna 45 sekunder senare levererade det som uppenbarligen beställts.
Till slut pekade vi på en samling japanska tecken i menyn och såg glada ut. Det blev gott. Och min pinnteknik var helt okej.
Min fru och jag åkte hem från Asien efter två veckor. Andra får tampas med den här typen av utmaningar och mer djupgående osäkerheter i hela sitt liv.
Vad gäller kulturkrockar och identitetskriser finns det förstås mycket skrivet av människor som flytt eller flyttat till Sverige, eller vars föräldrar gjort det. Mer ovanliga är böcker om svenskar som landat i andra länder. Men två svenska författare har faktiskt nyligen gett ut böcker – utifrån egna erfarenheter – om att vara bortkommen och utanför i just Japan.
Erik Masao Eriksson har skrivit Hafu, där själva titeln är ett vagt nedsättande begrepp för ett barn till en japansk och en icke-japansk förälder. Huvudpersonen Emil, eller Emiru-san, försöker förtvivlat passa in i sin familj, i Japan, i Sverige, ja överallt – han anpassar sig så mycket att det bara blir en liten blöt fläck kvar av honom och hans självkänsla. Till sist vet han inte om det är hans hafu-skap eller hans personlighet som gör att han aldrig omfamnas av sin omgivning.
Men likt många som inte tar så stor plats i tillvaron är Emil (och författaren) en bra iakttagare. Både japanska och svenska egenheter skärskådas med skarp blick.
Frans Wachtmeister (intervjuad i Skriva inför sin debut) har nu skrivit två böcker om att vara lost in Japan. Den första, Territoriella anspråk, blev nominerad till både Katapultpriset och Borås Tidnings debutantpris. Den andra är nominerad till Sveriges Radios romanpris, vars vinnare utses om en vecka.
I en krönika i Svenska Dagbladet skriver Wachtmeister, som till skillnad från Erik Masao Eriksson lever i Japan, om sin vardag:
»Vi tar sonen till parken. Jag pekar på en polisbil och bokstaverar pedagogiskt: po-lis-bil. Min fru sufflerar på japanska och jag blir förbannad. Jag vet inte om det är gängse bruk hos flerspråkiga par att bråka om barnens språkinlärning, men i familjen Wachtmeister är det en blodig kamp. Tids nog lär sig grabben nog både svenska och japanska, men jag ser det som min patriotiska och faderliga plikt att svenskan kommer först. Varje inlärt ord är en seger för fosterlandet. Men så här långt från Norden är styrkeförhållanden ojämna.
Förut oroade jag mig inte så mycket. Jag inbillade mig att Klaus hade fallenhet, till och med ett slags litterärt gehör, för svenskan. Vid fyra månader somnade han tryggt till Heidenstam. Myste lyckligt till Fredmans epistlar. Grät förtvivlat till svensk samtidsprosa. Men sedan han börjat tala är jag mer på min vakt. Japanska är ett vokalrikt språk, som gjort för outvecklade hjärnor att tillägna sig med sina upprepningar och infantila onomatopoeser. Svenskan med sina klumpiga konsonanter och märkliga sje-ljud står sig slätt. Polisbil blir pa-to-kâ. Det heter så här. Det är inte ens riktig japanska, utan en skev form av engelskans patrol car. Nederlaget är bittert.«
I en intervju i Borås Tidning utvecklar Wachtmeister sina tankar:
»›Att införlivas och träda in i en annan kulturell identitet är något som ackumuleras. Man passerar stadium efter stadium mot ett slags kärna. På samma gång rör sig kärnan bort från en, man når den liksom aldrig. Samtidigt är kulturell identitet inte bara något som man fritt kan plocka från ett smörgåsbord. Man är alltid slav under sitt förflutna.‹«
Även för den författare som inte flyttat över halva jordklotet kan det vara klokt att hålla utkik efter förflyttningar, eller övergångsfaser. Det finns en inneboende dramatik när barn blir tonåringar eller tonåringar ska bli vuxna, när någon får barn eller flyttar till landet från storstan – eller åt andra hållet.
Livet är fullt av skeden där vi försöker ställa om, där vi undrar om vi gjort rätt, där vi försöker ta med oss det bästa från vårt förflutna och lämna resten bakom oss.
På de platserna finns det alltid mycket att berätta.
Veckans …
… deadline
Nu på måndag är sista dagen för att lämna in bidrag till novelltävlingen som vi arrangerar med Bazar förlag. Men vänta inte till sista stund. Vi får alltid ett antal mejl dagen efter deadline, på teman som »glömde«, »inloggningen funkade inte«, »har varit sjuk«. Få undanflykter biter på tävlingsledningen.
… fniss
Ser att Niclas Hval har gjort nyöversättningen av Moby-Dick som Albert Bonniers förlag ska ge ut i oktober.
… färska läsning
Två splitter nya texter om språk på Skrivas sajt:
- Om att korta texter – men inte för mycket.
- Och om att ordlistor är bra som vägvisare men inte som domare.
Fler texter om språk och skrivande hittar du här.
… nya läsning 2
Någon mumlar med geléhallon i munnen, någon har tappat en raggsocka i en buske och ett äldre par bråkar med varandra via sin hund. Det har blivit vår, och i sitt fjärde dagboksinlägg går Emma Zetterholm Kling ut och gör det hon lärt sig på Författarskolan i Karis: samlar guld.
… svar
Om du undrar: från kranen på sushistället i Tokyo kom varmt vatten till det pulver som visade sig vara finfördelat grönt te. Och »ål-ägg« var en assiett med tre olika sorters ål på ris.
… språkklyverier
I mitt förra fredagsbrev skrev jag att jag »älskar vissa författares stil men tråkigt nog är språket framför allt något som kan få mig att sluta läsa en bok. Om det är för torftigt zonar jag ut.« Snart mejlade Maria Arvetun: »Jag är trogen Skriva-läsare och älskar alla tips och artiklar och förstås fredagsbreven! Funderar på uttrycket ›zona ut‹. I min värld heter det ›zooma ut‹, man zoomar in eller ut. Är hobbyfotograf (zoomar förstås med kameran), skriver på min debutroman och korrläser ibland på mitt jobb på ett IT-bolag. Hakar ofta upp mig på uttryck jag tycker är ›fel‹.«
Jag la mig platt, efter att just ha låtit ordlistan vara domare. SAOB-appen (som jag använder hellre än SAOL) känns inte vid »zona«. Jag hade uppenbarligen smittats av engelskans zone out.
Men – i går upptäckte jag att Sveriges Radios podd Språket ägnat nio minuter åt den här frågan. Och plötsligt var det jag som hade »rätt« medan Marias »zooma ut« boomer-stämplades av en språkexpert.
Vill du veta mer om betydelsedifferentiering, stildifferentiering och annat intressant för oss som skriver, lyssna här.
… filmtips
Häromdagen såg min fru och jag om Lost in Translation (vi har fortsatt att frossa i böcker och filmer som utspelar sig i Japan). Bill Murray och en tonårig Scarlett Johansson är fångade i varsin ensamhet, i varsin döende relation, i vacuumet mellan en amerikansk vardag som de tröttnat på och ett land som de inte förstår. Filmen lyckas med sin alldeles egna ton vara extremt exotiserande och samtidigt relaterbar för vem som helst. Och trots att Lost in Translation hade premiär 2003 var Tokyo fullt igenkännbart från vår resa.
Det är nog mer känslan och blicken på stan som förändrats: när filmen gjordes framstod Tokyo som jordklotets första hypermoderna metropol. Nu känns stan snarare »retrohypermodern«.
… fiktiva poet
Filmtips 2: Colombias Oscarsbidrag En poet, som hade biopremiär förra veckan. Utmärkt men plågsam tittning utlovas, inte minst för dem med diktarambitioner. Jag fick ångest bara av trailern.
Svenska Dagbladets Karoline Eriksson ger betyget 5 av 6 och skriver: »Oscar identifierar sig som Poet med stort P – som ung vuxen belönades han med ett prestigefyllt poesipris och fick två diktsamlingar publicerade. Vi möter honom när beslutet att lämna jobbet som lektor för att satsa helt på skrivandet börjar framstå som en otroligt dålig idé, för alla utom honom själv.«
… riktiga poet
I vårt aktuella nummer skriver Mats Söderlund, som har större meriter och en nyktrare självbild än colombianske Oscar, om hur ett snabbt synintryck vid busshållplatsen kan utvecklas till en färdig och bokpublicerad dikt flera år senare. Guiden hittar du här.
I nästa Skriva beskriver Lina Ekdahl sin arbetsprocess.
