När jag var liten fick jag aldrig telefoner och Playstationkonsoler som många av mina vänner. Det var i alla fall så det kändes. Jag fick tjata mig till ett PS2 samma jul som min bästa vän fick ett PS3. När jag väl fick det tilläts jag spela 20 minuter om dagen. Min första telefon fick jag i femman, en begagnad knapptelefon senast använd av min far.
I jämförelse med många i klassen var jag en teknologisk outsider.
Tyvärr finns det absolut inga möjligheter att sälja in detta som en snyfthistoria. Ingen kommer att tycka synd om mig för att jag växte upp i en villa hundra meter från havet men FICK EN IPHONE LITE SENARE ÄN MINA VÄNNER.
Men jag minns att jag tyckte synd om mig själv. Tyckte att mina föräldrar var hårda. »Varför fattar de inte att framtidens människor lever i den teknologiska världen? Varifrån kommer denna fasta ovilja?«
Tänkte jag.
Och varje gång jag skulle leka med en kompis slogs jag in i det sista för att vi skulle göra det hos kompisen. (Jag är visserligen benägen att köpa idén att alla barn alltid hellre vill leka hos sin kompis än hos sig själva, när man är liten är ju alla ovana ytor spännande – men ni förstår poängen.) För hos kompisen fick vi spela TV–spel längre än 20 minuter om dagen.
Medan jag genomled denna oerhört inte alls jobbiga uppväxt bestämde jag mig för att mina framtida barn, givet mina ekonomiska förutsättningar (som jag som tioåring redan hade bestämt skulle vara goda, innan jag 13 år senare insåg att det är roligare att vara kreativ än att tjäna pengar), skulle få all teknologi de pekade på. Jag skulle inte neka dem en ny iPhone, definitivt inte neka dem TV-spelstid.
Det har gått ett tag sedan dess. Jag började tänka på detta igen när jag skrev om lättläst-genren till vår nya vinjett Skriva reder ut. De senaste årens PISA- och -OECD-rapporter har inte varit smickrande vad gäller svensk läsförmåga, framför allt bland unga, och genren med lättlästa böcker växer för att tillgodose ett ökande behov. Politiker, forskare, ungdomsboksförfattare och bokförlag fortsätter att prata om »läskrisen« och hur samhället kan motverka den.
Hur kommer jag själv att förhålla mig till mina framtida barns läsning?
Jag inser att jag helt har hunnit byta hållning från barndomen. Jag har ju själv gått från att knappt läsa alls under tonåren till att i tjugoårsåldern göra det hela tiden.
Jag började läsa romaner genom ett aktivt val: jag insåg att jag behövde en hobby som jag kunde ägna ledig tid åt. Jag läste The Shards av Bret Easton Ellis och blev besatt. Älskade Underdog av Torbjörn Flygt. Sedan dess har har jag fortsatt läsa. Med tiden har jag blivit ganska tacksam över mina föräldrars hållning, insett att de kanske hade en poäng; jag mår oändligt mycket bättre av böckerna än av skärmarna.
Därför kommer jag att tvångsmata mina framtida barn med böcker, trycka ner Astrid Lindgren och Lasse-Maja och Nils Holgersson i deras händer. De ska inte få se iPhones ens på bio. De ska komma hem från skolan och undra vad det är för konstiga mackapärer deras vänner har, som mina barn inte förstår sig på.
Jag inser att det är lätt att säga nu, innan jag själv har upplevt föräldraskapets alla svårigheter och ställningstaganden.
Men det är en bra utgångspunkt.
Veckans …
… huvudet på spiken
På tal om telefonanvändande och barnuppfostran kan jag, om vi tillåter oss att separera verk och person, rekommendera det bästa jag hört på ämnet. Louis CK är gäst hos talkshow-värden Conan O’Brien och lyckas under en fyra minuters monolog avhandla Bruce Springsteen och mobbare och döden i en förklaring om varför han inte ger sina barn telefoner. Ingen kan som Louis CK få något så fullkomligt inövat att låta så fullkomligt spontant.
… tempoväxling
Om ni lovar att inte berätta för Johanna och Tobias kan jag säga att de första två veckorna på Skriva kändes lite … sega.
Egentligen var det naturligt. Ett nummer hade precis gått till tryck och nästa var i uppstartsfasen, men jag var ändå intresserad av att se hur det skulle bli med tiden, när vi närmade oss ett nytt nummer.
Det är som att tempot har höjts lite för varje vecka, för var dag har saker och ting blivit lite viktigare och mer angelägna. Nu har jag fått uppleva min första lämningsfas, när allt ställs på sin spets och behöver bli klart.
Den var underbar.
… ångestläsning
Läser just nu Andrev Waldens senaste krönikesamling Den vidunderliga ordningen. Det är inte klokt hur skicklig Walden är på att fånga de mest märkliga känslor – som tillfredsställelsen av att suga upp en tiokrona i dammsugaren – och tankar – som hur äckligt det är att vi har ett hål i ansiktet som vi trycker in mat i flera gånger om dagen – och göra dem allmängiltiga. Ändå blir jag sorgsen när jag läser. Jag kommer aldrig att skriva lika bra som honom.
… födelsedag
Jag fyllde år i går. 2 april. Jag ska inte fiska efter grattishälsningar, bara nämna en grej med datumet.
För mig är det mest märkvärdiga med den dagen att jag delar födelsedag med Håkan Hellström. För andra människor att jag nästan blev ett aprilskämt.
»Tur att du inte blev ett aprilskämt i alla fall«, säger de. Och det är det. Men vad de inte förstår är att jag inte har undvikit aprilskämtet. För även om folk inte kallar mig för ett, är deras första koppling till mitt födelsedatum just aprilskämtet. »Tur att du inte blev ett aprilskämt« är nästan exakt lika jobbigt att höra som »så du blev ett aprilskämt!« (tror jag).
Jag är för evigt förknippad med 1 april. Om än genom en konstig inverterad logik.
… valsafari
Robert De Niro ska ha sagt, ungefär, att det bästa med skådespelaryrket är att kunna leva andra personers liv utan de negativa konsekvenserna. Han lämnar ju karaktärens liv när inspelningen är klar.
Om ni tillåter en halvskakig koppling: jag har alltid tänkt likadant om journalistiken. Man får leka expert på ett ämne för ett tag, och sedan släppa det när texten är klar och publicerad. Jag påmindes om denna tankegång när jag intervjuade vetenskapsjournalisten Izabella Rosengren om boken 52 Hz. Världens ensammaste val. Med den ensamma valens livsöde som fond berättar hon en historia om människans utrotning av världens största däggdjur, och om vår påverkan på havslivet i stort.
I någon vecka kretsade det mesta av min tankevärld kring valar. När texten var färdigskriven kunde jag släppa det. Jag fick vara valexpert – utan några negativa konsekvenser.
… fråga
I nästa nummer ställer vi frågan: »Tänker du på ljud redan när du skriver?« Journalisten Anton Berg, som både skapar direkt för ljud – bland annat till podcasten Spår – och skriver spänningsromaner, berättar hur han skapar en stark ljudberättelse, och hur det skiljer sig från arbetssättet med skriven text.
Vi vill också veta hur ni läsare gör. Tänker ni på hur texten ska fungera uppläst redan när ni skriver? Ser ni någon skillnad på en text skriven för ljud och en skriven för läsning?
Mejla mig på andreas@tidningenskriva.se och berätta!
