I nästa Skriva ägnar vi ett antal sidor åt konsten att skriva om och för barn och unga. Men man kan naturligtvis också skriva om barn – för vuxna.
En stor del av de svenska romaner jag gillat mest på senare år tillhör den kategorin.
Jag är inte ensam. Böcker som Jävla karlar och Häng City, och – längre tillbaka på 2000-talet – Mig äger ingen och Populärmusik från Vittula har både fått fina priser och lästs av väldigt många svenskar.
Vilket ju inte alltid går hand i hand.
Men det finns något allmängiltigt med bra barndomsskildringar som gör att alla kan relatera till innehållet, oavsett om bokens huvudperson (och vi läsare) vuxit upp i slott eller koja.
Ramarna som sätts upp av de vuxna, och som barnet inte kan rucka på.
Längtan efter att bli sedd, fast man är liten.
Allt barnet ser och känner, som de vuxna inte märker. Och åt andra hållet: allt »vuxet« som barnet inte förstår.
Och det där försvinner förstås inte med myndighetsdagen. Ramar som andra (till exempel arbetsgivare) sätter upp fortsätter att forma och begränsa våra liv. Längtan efter att bli sedd och förstådd lever vidare.
I söndags dissekerade vi Andrev Waldens Jävla karlar i vår bokcirkel. Och det slog oss att böckerna jag nämner ovan har mycket gemensamt, men att de också skiljer sig i språk och utsiktspunkt.
Mikael Yvesands Häng City ligger allra närmast sin huvudperson och hans verklighet. Allt är skrivet i en 13-årings föräldrafria sommarlovspresens, en tillvaro som är oändligt fri men också begränsad. Lite som en modern Barnens ö.
Andrev Walden använder även han ett tydligt barnperspektiv, också framskrivet i presens. Men den vuxne författaren tittar ibland fram på ett tydligt vis, inte minst i bokens inledning:
»En gång hade jag sju pappor på sju år. Det här är berättelsen om de åren.
Om något låter påhittat kan du vara säker på att det är sant. Som det där med råttan och hamstern. Eller hon med clownläpparna av grillkrydda. Jag tänker inte hitta på något särskilt för det särskilda fäster i minnet och behöver inte hittas på. Om jag hittar på något så är det gömt i det allra vardagligaste, som i färgen på en solstolsdyna där något särskilt hände.«
Mig äger ingen är för sin del främst berättelsen om en pappa, men framskriven ur en flickas perspektiv. Här får också den vuxna Åsa Linderborgs erfarenheter och reflektioner ta större plats, och texten är skriven i preteritum.
I vår bokcirkel fick den Augustvinnande Walden slätstrukna betyg, mestadels 3:or av varierande styrka på en femgradig skala. »Inte riktigt berörd«, »skämtar bort det svåra«, »man hade ju ändå velat ha lite förklaringar«, löd några omdömen.
Själv satte jag 4,35 (vi laborerar fritt med decimaler, plus och minus) och kanske beror det glappet helt enkelt på att bokcirkeln är kvinnodominerad. För även om barndomen är allmängiltig, så skriver en manlig författare troligen fram en pojkbarndom på ett lite annat sätt än en kvinnlig författare skriver fram en flickbarndom. För både författare och läsare kan det vara ett stort steg att så att säga byta både ålder och kön.
I kölvattnet av bokcirkelträffen upptäckte jag att pojkskildraren Walden faktiskt gjorde ett porträtt på pojkskildrare Yvesand ett år innan Jävla karlar kom ut. Walden skrev:
»Jag läste två sidor stående innan jag blev tvungen att sätta mig ner. Och misstanken som dessa två sidor hade väckt blev snart bekräftad: Mikael Yvesand har fångat pojkbarndomen.
Barndomar är ju över huvud taget svåra att skildra autentiskt – de är ofta spända över dramaturgiska bågar som förfalskar dem och få författare kan motstå frestelsen att skänka barnens tankar och repliker en logik som ofta saknas i verkligheten – men jag är nästan säker på att pojkbarndomen är särskilt svårfångad.«
Jag vet inte om flickbarndomen skulle vara mer lättfångad, men den där saknade logiken, den kanske saknas extra mycket i många pojkbarndomar. I alla fall fångar både Walden och Yvesand en känsla och ett mindset, en frihet och en dumhet, som jag – som yngst av fem söner – inte riktigt mindes, men under läsningen kände väldigt väl igen.
Några av de där känslorna bär jag fortfarande med mig.
Veckans …
… halva priset
Just i dag, fredag den 3 maj, kan du kliva in på Pressbyrån (eller besöka Pressbyrån på nätet) och köpa Skriva för halva priset. Anledningen: det är Pressfrihetens dag. En frihet som sitter trångt på allt flera håll i världen. Även i Sverige utsätts allt fler journalister och författare för hot, hat och våld, som i Gubbängen förra veckan. Och flera lagändringar som är på gång riskerar att försämra möjligheterna att göra granskande journalistik.
… någonstans
Vet inte hur många gånger jag citerat och länkat till SVT:s Babel i Fredagsbrevet. Åt andra hållet går det trögare. Så här inledde Jessika Gedin intervjun med David Norlin i söndags: »Jag läste någonstans att när den här boken kom från tryckeriet så hade du den bredvid dig i sängen varje natt. Var det så?«
Det där »läste någonstans« torde referera till Skrivas och Johan Kellman Larssons intervju med författaren Norlin, där han berättar om just detta i sitt svar på första frågan.
En bagatell naturligtvis – men SVT och SR är oftast sämst i klassen på att kredda andra medier, troligtvis på grund av inympad skräck för radio- och TV-lagens skrivningar om »otillbörligt kommersiellt gynnande«. Men att hänvisa till andra medier handlar inte om reklam, utan om att tittare och lyssnare ska kunna gå till källan för att på egen hand kolla uppgifter eller helt enkelt bara läsa mer i ämnet. Det handlar också om att respektera det ekosystem av till exempel specialtidskrifter och lokaltidningar, vars fakta och röster ofta ligger till grund för journalistiken i de medier som det stora folkflertalet tar del av.
… genre
Gäller inte litteratur utan musik. Ämnar se dokumentärserien om disco på SVT i helgen.
…vårlåt
Discodängan One Night Only, med bland andra Beyoncé, från soundtracket till filmen Dreamgirls.
… eftertanke
Det klagas med rätta på att kulturen just nu är bakåtblickande och återbrukande. Då kanske man inte ska rekommendera en låt gjord 2006, för en film som skapades utifrån en musikal från 1981, med en handling som i sin tur är en nostalgiresa till 1960- och 1970-talet? Och ja, originallåten är också från Broadwaymusikalens 1981.
… Vallgren
Carl-Johan Vallgren (också gäst i söndagens Babel) intervjuades även han av Johan Kellman Larsson till det stora porträttet i senaste Skriva. Nu kommer recensionerna av hans nya bok.
Lotta Olsson skriver i DN: »I Din tid kommer hittar Vallgren fram till en ny, varm intensitet, med en tät spänningshistoria och ett språk som pendlar mellan avskalad konkretion och svidande vackra formuleringar.«
Och Expressen: Det är nästan synd att kriminalintrigen tar sådan plats, att den får begränsa romanens tilltal – det är inte den jag bryr mig om utan de stämningar Vallgren bygger upp.
