En roman blir till.

Här följer vi scenpoeten och författaren Olivia Bergdahls bokresa, från tankefrö till läsarmöten.

En roman blir till Publicerad 17 juni 2020

Författaren är gravid

Författaren är gravid.

Hon har varit det länge nu. Hon har skrivit roman och varit gravid, och kroppen har vuxit, förändrats och ett barn har blivit till i den och hon har känt barnets rörelser, först som överraskningar, sedan som någonting självklart.

Hon har varit tvungen att stanna upp, gå mycket långsamt. Hon har lärt sig någonting om hastighet.

Författaren är gravid, och det är ett faktum.

I början så sov hon, som så många gravida, en helt ny sorts trötthet, hade hon hört talas om den? Nej, det hade hon inte. Det är mycket med att vara gravid som man inte har hört talas om. Det undangömda, det avslöjade. Hon skrev och hon sov, hon skrev sämre.

Författaren är gravid och förhåller sig till det.

Vartenda steg förhåller sig till det, att lägga sig ner, att resa sig upp, hon har ovanligt mycket sammandragningar, det gör det svårt att lägga sig ner, att ställa sig upp, att gå. 

Hur skriver man roman när man ligger helt stilla, undviker att resa sig upp, författaren tänker på annat då. Hon googlar prematurfödsel och mycket små bebiskläder. Hon får oroväckande besked på sjukhuset, sedan lugnande, sedan: allt är precis som det ska. 

Hon tänker: det största av allt.

Hon tänker: det största av allt är mycket vanligt.

Hon tänker: det enda historien upprepar är det största av allt. En kyss, ett barn, ett avsked.

Hon tycker att det är vackert.

Hon tänker: endast lata skribenter skriver aforismer. Endast den som inte orkar göra dikt av det, rytm av det, dialog av det, berättelse av det, roman av det.

Författaren är gravid och mycket trött. Hon orkar inte det hon vanligtvis orkar. Hon lär sig någonting om hastighet. Det känns som att hon skriver aforismer. 

Författaren är gravid och beskriver därför träden och buskarna utanför fönstret. Hon beskriver vädret. Hon har en brinnande, intensiv längtan att åka till Köpenhamn. Det går inte, det är pandemi, det är den här tiden, den här våren. Hon vill inte tänka på den. Hon vill åka till Köpenhamn. Hon vill åka till Stockholm. Hon vill åka till Paris. Hon försöker förstå sin längtan till Paris, det var så länge sedan hon var i Paris, tidigare var hon där oftare, så känns det, på tågen söderut, man stannar väl alltid i Paris, varje gång på väg mot Medelhavet, så stannade hon i Paris. När hon var sexton år var hon där med sin skola, hon gick en fransk inriktning på gymnasiet, de var där på studieresa, åkte de buss ner, hon har ett minne av det, en bussresa, de var i Paris och såg historiska platser, skulle göra ett skolarbete om varsin stadsdel. Hon var vid Père-Lachaise, kyrkogården alltså, det råkade vara över åttonde mars, det råkade vara därifrån som åttonde marståget gick. Hon gick med, hon och hennes klasskamrat, de två som gjorde det där skolarbetet tillsammans, hon minns ingenting av det. Skolarbetet, alltså. Hon minns att de fick en banderoll att hålla i. Hon minns att en medelålders kvinna i läderjacka tafsade på henne. Hon minns en mycket, mycket gammal kvinna som lutade sig ut ur ett fönster och vinkade och ropade med i slagorden. Hon minns det som att det var en evig folkmassa, en sådan som blir som vatten och flod, att vara en del av. Hon vet inte om det är därför hon vill till Paris, för att påminnas om något. Det är så mycket hon vill minnas. Allting före detta ögonblick, blir till en enhet, hon vill minnas det. Det som sedan kommer att vara en historia att berätta för ett barn. En gång var jag inte mor. Allt jag var då har nu blivit till ett. Hon vill skriva ner det.

Författaren är gravid och hon tycker att det är underbart. Det är fruktansvärt spännande. Kroppen är tung och förändras, det gör ont och hon svettas, men det är underbart, för det är så spännande.

Författaren är gravid och måste därför skriva om sig själv som det hon hon har blivit. Ett helt nytt slags hon. Hon är gravid. Det är så främlingar tilltalar henne, hela meningen säger de, som en upptäckt och den viktigaste av tillhörigheter: hon är gravid.

Författaren är gravid och tillhör kategorin gravid. Hon skriver hon är. Hon klagar inte. Hon har alltid velat vara normal, på gränsen till osynlig.

Om du fick välja, skulle du vilja kunna flyga eller vara osynlig?

Osynlig, svarar författaren.

Författaren är gravid och därigenom helt osynlig som författare, men mycket synlig som gravid. Sådana som varit gravida i andra tider säger till henne att hon i alla fall slipper folk som klappar på hennes mage, i dessa coronatider. Det är ingen som klappar på hennes mage. Den är inte jättestor, men hon går upp mycket i vikt.

Författaren är gravid och tänker på sådant. Hon skriver roman, men tar en paus och googlar tips mot sammandragningar, googlar gravid vecka 32, googlar vad behöver en bebis.

Barnmorskan säger att det är bra att läsa lite böcker nu, i synnerhet eftersom alla föräldrakurser är inställda, så att hon vet hur en förlossning går till. Hon tycker mycket om sin barnmorska.

Författaren är gravid och läser varken poesi eller spänningsromaner eller familjeepos, som hon brukar, hon läser helt nya sorters böcker. Hon får låna av sin storasyster, en är mycket bra, den bygger på intervjuer med kvinnor som nyss fött barn, de berättar om sina förlossningar, steg för steg. Den är från 90-talet och killarna heter Kjelle och Kenta. En kvinna berättar att vattnet gick när hon var på sjukhuset och gick ut för att ta en cigarett. Hon tycker om att läsa det. Det känns som att tiden har gått, men som att hon är en del av någonting evigt. Hon är väl det. Hon är gravid.

En annan bok tycker hon inte om. Det finns en särskild slags ton i texterna hon läser. Förnumstighet. Ett: du kan ändå aldrig föreställa dig. Det är en helt omvälvande upplevelse. Du blir aldrig densamma. Hon försöker acceptera att det inte går att förstå. Hon klarar inte av det.

Författaren är gravid och vet att hon är precis densamma, hon lärde sig det när hon läste sina dagböcker, allihop från sex års ålder tills idag. Det som stod där var: en och samma person. Hon var ett barn och en tonåring och hon var mellan tjugo och trettio, nu är hon gravid, snart ska hon bli mor, det är samma person hela tiden. Sig själv blir man aldrig av med, hon vet det. Hon tänker: tack och lov. Hon tänker: herreminjävlagudhurskadetgå.

Författaren är gravid och måste därför skriva ett försvarstal för fantasin och föreställningsförmågan. Du kan inte föreställa dig hur det är att föda barn, säger människor som har fött barn. Du kan inte föreställa dig hur det är att ha barn, säger människor som har barn. Säger du nu, ja, säger människor som har fött och som har barn, men vänta bara tills du har fått barn. Det finns något triumferande i deras röster. Vänta bara.

Hon måste lägga mycket tid och energi på att tänka på det där. Skillnaden mellan att i kroppen erfara och att förstå. Det är inte samma sak, för det är viktigare att förstå. Skulle det inte vara så?

Författaren är gravid och ska således bli mor. Hon tänker mycket på det. Vad jobbar din mamma med, kommer någon att fråga författarens barn och barnet kommer att svara: min mamma är författare. Kommer barnet verkligen att svara det? Hon jobbar ju mest med att stå på scen. Att undervisa. Att ha möten. Att läsa dikter.

Författaren är gravid och tänker med skräck på att ha en poet till förälder. Ska mitt barn verkligen behöva förhålla sig till detta stora jag som blåses upp på scen, detta upprepade jag, detta jag igenom vilket känsla efter känsla filtreras? Kommer mitt barn att fly det, eller vara glad för det? Detta är frågor författaren ställer sig. Hon tänker mer på det, än på dramaturgi.

Författaren är gravid och det är ju inte det här hon ska skriva om, men det tränger sig in i huvudet på henne.

Hon vill utveckla det hela, förklara: det är omöjligt att inte vara i sin kropp. Egentligen är det inte mer är så. Hon skriver en roman, det är en spänningsroman, den handlar om att bryta sig bortanför den gemenskap som är pålagd med könet, handlar den om det? Hon vet inte säkert. Hon vet att hon måste skriva om sig själv som ett hon nu, ett hon är gravid. Är det att utplåna jaget eller att uppgå i det? Att uppgå i det.  Skriver hon om sig själv eller skriver hon om någon annan? Det skulle ju vara något, det skulle förklara något. Ett liv, kanske.

Det finns en gräns för det privata, det bestäms av maktstrukturerna, är det inte så?

Författaren är gravid och det är det mest spännande hon hittills har varit med om. En helt ny kropp tar form, en helt annan kropp, och den är vad den är för att det växer i ett barn i den. Som att vara i puberteten igen, men vara vuxen nog att ta sig tid att betrakta det. Hon gråter och svär och hon är ibland mycket irriterad, det gör ont och det är skrämmande, i början när hon bara sov och kräktes var det som värst, hon gjorde ett skolbesök med fyra lektioner och hon sprang ut på toaletten i varje tiominutersrast och kräktes, det var mycket jobbigt. Hon vill inte prata om det. Sådant är som smärta, hon glömmer det. Till skillnad från det andra. Det spännande. Hon kommer aldrig att glömma hur fruktansvärt spännande det är. Ett litet fladder i magen tydligare och tydligare, blir till fötter som sparkar hårt, hela magen rör sig som en våg.

Vad är skillnaden mellan en erfarenhet som räknas som specifik, och den som räknas som allmängiltig. Vem räknar vad. Författaren är gravid. Vad är det för en erfarenhet, egentligen.

Författaren är gravid och det upptar henne. Översköljer henne. Hon är mycket intresserad av det. Av sin graviditet, av att den händer, det svindlar. Hon har lärt sig en annan historia. Hon inser att det är ett problem. Hon kan inte bortse från graviditeten, störst av allt, den tar inte bara över hennes kropp, den tar över hennes tankevärld, hon ägnar mycket tid åt att tänka på sin graviditet. Hon har tidigare inte läst någonting om graviditet. Det finns en gemenskap i de orden som hon skyr. I berättelsen. Någonting i det undangömda, det avslöjade, hon vill inte tillhöra det undangömda, det som kan avslöjas, hon vill vara normal. En normal författare. Hon har en mycket patriarkal litteratursyn.

Hon ville säga det här: författaren är gravid, och det upptar henne. Det innebär att det hon helst av allt vill skriva om, är sådant hon inte har lärt sig att uppskatta som läsare. Det finns en annan väg att gå, en fri väg, i allt det som är varken eller och både och. Hon vet det. Hon har sett det. Det är det vackraste hon vet. 

Hon brukar hävda att hon har god fantasi. Eller i alla fall att hon verkligen försöker. Att det är hennes plikt att förstå. Inte bara hennes, allas plikt, det enda att begära, att förstå, fantasin är livsviktig. Allt det som inte kommer naturligt. Det som inte är en erfarenhet, det måste man föreställa sig. Det går. Inte som för den som har erfarit det, men gott nog för att vara respektfull. Det är vackert. Det är mycket vackert så. Nu är hon gravid och det ligger så många lockande ord runtomkring henne. Jag kunde aldrig ana. Innan du har blivit det kan du aldrig. Känslan att bära sitt barn. Vänta bara. En ny sorts trötthet. En ny sorts smärta. Själva livets tyngd i mina höfter.  

Författaren är gravid och innan hon kan skriva någonting annat måste hon skriva en sån här text, en maniskt upprepande, hon vaknar varje morgon och konstaterar precis det: hon är gravid. Hon skriver det: hon är gravid. Också nu. Gravid. Hon är det. Det sista hon känner innan hon somnar, det första hon ser när hon vaknar. Hon skriver om sig själv i tredje person för att förstå det. För att lägga det på en armlängds avstånd. För att kunna skriva vidare. Hon blir till ett hon att förhålla sig till, en gravid, att erfara, att utgå ifrån. Det största av allt är mycket vanligt och mycket vackert, skriver hon, hon måste tro att det är någonting alla kan förstå. Hon famlar efter orden. Hon försöker koncentrera sig, och barnet rör sig, sparkar till, hon lägger handen på magen.

Hon lär sig någonting om hastighet.

Hon lär sig någonting om minnet.

Hon lär sig någonting om vad hon vanligtvis väljer att berätta, hur hon väljer det.

Hon vill inte vara någonting avslöjat.

Hon skriver. Hon är gravid.

Det är mycket spännande.

Skriv ett svar

avatar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  Följ  
Notify of

Annons

Annons

Annons

Fler inlägg

En roman blir till

Salt Lake City

Publicerad 30 oktober 2019

En roman blir till

Las Vegas, baby!

Publicerad 28 oktober 2019

En roman blir till

Bokmässan 2019

Publicerad 1 oktober 2019

En roman blir till

Bokmässeveckan inleds

Publicerad 24 september 2019

En roman blir till

En annan arbetsplats

Publicerad 20 september 2019

En roman blir till

<3 kortkort

Publicerad 4 september 2019

En roman blir till

Fråga allt!

Publicerad 21 augusti 2019

En roman blir till

Steg 10 – FANFAR

Publicerad 5 augusti 2019

En roman blir till

Steg 3 – dippen.

Publicerad 4 augusti 2019