Hade jag kunnat sörja mamma så hade jag gjort det. Men nu står jag i det bleka vårljuset under hennes lönnar, och krattar utan att gråta. Månader har förflutit. Hon brukade vilja att jag skulle le när jag hjälpte henne på gården. Såg hon inte mina tänder blev hon arg. Det spänner i käkarna. Jag skakar på huvudet, börjar sjunga lågmält för att lugna krampen.
Det hade dröjt ända till mars innan jag sovit mig genom det jag inte förmått vaka för. Först när ljuset sökt sig in mellan gardinerna, runnit över vedbodens plåttak och skälvande stannat upp på gårdsplanen, hade jag vänt blicken utåt. Småfåglarna kom i skockar, ilande och tjattrande. Hade de varit borta, eller bara tysta under vintern? Deras sprättande bland fjolårslöven hade mammas röst. Ord jag inte kunde uttyda, men en skarp rytm som manade min blick mot redskapsboden. Så nu krattar jag. Sparvarna räds inte. Små, små ting hittar de bland löven. Deras ögon fångar ljuset och blänker tillbaka på mig.
På farstukvisten droppar från taket ned i kartongerna med prylar jag ställt ut innan vintern. Bland kannor och porslinsfigurer ligger ännu snö. En kerub i glas som spruckit tvärs över bröstet. Under vintern skottade jag inte en enda gång, lät gården snöa igen. Kökspannan fick stå kall. Istället slog jag på elementen, aktiverade autogiro och lät elräkningen suga på arvet. Och jag sov. I det lilla vindsrummet, där sängen knappt syntes mellan halvfärdigt sorterade högar av kläder, dukar, lakan och fler porslinsfigurer. Innan jag gick i dvala hade jag febrigt letat efter minnessaker mamma kunde ha sparat från min barndom. Kanske någonting jag gjort i slöjden. Teckningar. En barnmugg. Vad som helst.
Nu rinner vintern långsamt undan som en svullnad som lägger sig. I det klara ljuset går jag igenom rum för rum, dag för dag. Kasta, spara, tänka på till senare. Jag lägger på prov en ullkappa i sparahögen, men den har mammas ögon. Som alla hennes kläder. Oavsett om jag minns henne bära dem, fixerar de mig nu med stålblå blick. Efter ett tag blir högarna två istället. Den som får käkarna att krampa, och den som inte. Fotografierna sitter jag med varje kväll. Betraktar glimtar fångade för femton, trettio, sjuttiofem år sedan. Konturer av ansikten jag bara vagt känner igen i spegeln. Folk som varit. Med ett litet förstoringsglas följer jag sömmarna i deras kläder. Gissar på handsöm eller maskin. En uppfållad kjol, en hemstickad tröja. Bomull eller syntet. Vissa av plaggen finner jag i garderoberna. Ibland tar jag på mig dem, går runt i huset, försöker röra mig som människorna på fotografierna. Varken av mig eller mamma finns några foton.
Om morgnarna bär jag ut gårdagens kartonger. Rådvill om hur jag ska få dem till tippen börjar jag ställa dem ute på gårdsplanen, när kvisten är full. Sparvarna sliter sönder dem i skarvarna. Flyger upp i trädkronorna med små bruna kartongflagor. Snart är mer luft än minne i huset. Att gå genom rummen känns som att sväva. Mattorna, stolarna, allt som burit kroppen, har jag flyttat till nya rum. De invanda stigarna brutna. Ibland går jag dem ändå. Hör ljudet av mammas tofflor från hallen till vardagsrummet, till lilla rummet, till köket, tillbaka till hallen. Jag tänker att människorna från fotografierna vistas i rummen, betraktar henne gå förbi. Betraktar mig. Ibland grips jag av plötslig lust att tala till dem. Orden ligger och trycker mot tänderna. Men jag förblir tyst, väntar på att mammas steg ska försvinna ut ur huset.
En kväll gör jag det ändå. Som att jag inte kan låta bli längre. Jag frågar högt om de kan se mig. Utan att vänta på svar sliter jag hastigt till mig jackan och springer ut ur huset. Andas högt och hårt. Jag skyndar bort över ängen och mörkret susar omkring mig.
När jag når stängslet på andra sidan ängen är andningen inuti kroppen igen. Mot himlen skymtar höga träd, kanske björkar. Det är första gången jag lämnar gården sedan mamma dog. Jag undrar om hennes grav är omgiven av björkar. Hon hatade dem, tyckte att de var sorgliga träd. Björken på gården tog hon ned, när hon insåg att den sög allt vatten och näring ur hennes lilla damm. Som att den livnärde sig bekostnad av henne själv. Hon hade aldrig bett om den björken, sa hon kort.
Trevande klättrar jag genom stängslets träribbor. Mörkret är bottenlöst, fläckat av diffusa partier månljus. Någonstans bland dem, en rörelse. Jag slutar andas. Tänker på stängslet, hur nära det är. Stirrar ut i svärtan med blinda människoögon och väntar. Ett flimmer omöjligt att fästa blicken på. Men när hon går emot mig förnimmer jag de tunga stegen som vibrerar i jorden. Sedan skyn av värme som strålar genom natten. Och när hon kommer närmare, en svävande vit stjärna på hennes spöklikt blanka panna. Den gungar mot mig, stannar till och skjuter upp svävande högt mot natthimlen när hon vädrar min kropp. Ett stillsamt, djupt snörvlande. Nu kommer hennes också hennes doft mot mig, jordig och svettig, som örter och arbete. Den omsluter mig helt, fuktig och tung som om den var hennes skinn.
Häst, viskar jag. Hon andas tungt ut och vi blir stående. Hör på mörkrets långväga mumlande. Jag känner att hon betraktar mig med sina obegripliga sinnen. Värmen som svallar mot mig. Får mig att vilja sträcka ut handen, luta mig in i den. Den är så stor, och helt nära. Jag tänker på mammas ullrock och känner någonting svikta inuti. Kalla, blöta strimmor under mina ögon. Hästen flyttar vikten från ett ben till ett annat och den vita stjärnan sjunker ned mot mig. Hon är närmare än jag trott. Hennes öga glänser, en glob stor som en sparv, och glansen är stålblå.
Jag varken tänker eller tvekar. Genom armen går en varm stöt när den far ut och jag med full kraft örfilar hästens kind. Hon rycker till men blir stående. Jag likaså. Omkring oss nattens trevande vind. Efter en lång stund suckar hästen djupt. Den stora kroppen skälver när hon långsamt lägger sig ned på jorden. Jag gör detsamma. Så småningom somnar vi.
Juryns motivering
»Känslo- och detaljsäker skildring av en dotter som röjer på gården hennes mamma lämnat efter sig. Gamla oförrätter och prylar hotar från alla hörn i huset, tills läsaren nästan drabbas av andnöd. Till sist kommer den orättvisa urladdningen.«