Det vita huset

Allt omkring honom är vitt. Sängen är vit, väggarna och taken. Även människorna. De knackar med knogen mot dörren innan de kliver in.

Han ligger på ett golv. Han är golvet. Sugs in i det. Det är kallt och saliven klistrar fast honom. En bussresa i natten. Smutsblå säten och en sträv Kalle Anka på finska. En lägenhet. Ett grönbrunt badkar med höga runda kanter. En brun tältsäng med spiraler bredvid en större säng. Också natt. Alltid natt. 

Det vita luktar. Det river i näsan. En nysning som aldrig kommer. Han är fyra år.

De sticker med en nål. Handryggen ömmar blått när de tejpar fast fjärilen. Fjärilar finns i olika färger. Den här är rosa. Gör det ont dras den ut och de sticker igen. Han säger att det inte gör ont. De ser att det inte är sant och sticker igen.

Korridoren är en adventskalender. Ibland avslöjar instrument och plasthårda britsar vad som ska hända bakom dörrarna. Snart har han öppnat alla luckor.

De vill in i märgen.

Han vaknar av att ryggen är krum.

Han vill ligga still. Kura ihop sig som en boll. De säger att han måste gå. Han går fram och tillbaka längs korridorens dörrar. De köper en dockvagn att stödja sig på. Den är blå. Tyget strävt som Kalle Anka på finska.

Han vill gå på dagis. Ibland gör han det. Men då saknar det vita honom. Den långa korridoren. Alla rummen. Vill ha honom tillbaka. Det får de alltid.

En man som heter Kennet. Vit som de andra, men luktar rött. Eller om det är hans röda hår och mustasch. I bröstfickan spänner pennor. Kennet tar alla pennor. Det tycker han om.

Hans mor får inte längre sova bredvid honom. Vita rockar säger att hon inte orkar. Han förstår inte. Han behöver sin mor i sängen bredvid honom. Han skriker efter henne.

En man slår upp dörren utan att knacka. Slänger en pandabjörn till honom. Pandan finns kvar. Nu ligger den i en korg på en förskola. Han får en rymdstation, en bilbana och säkert annat han inte längre minns. En trampbil. Han kan inte köra den.

Det finns andra barn. Ett svart långt hår. Andra utan hår. Buckligt fjuniga barnskallar. Ibland leker de i ett rum. Där finns mammor och pappor, tyngre i sina kroppar än andra. Röda i ögonen. Ibland åker han hem. När han kommer tillbaka får han flytta in i ett nytt rum som heter Indianen. Det ligger längst bort, där korridoren tar slut i en vägg. Han frågar var barnet som bodde där förut är nu. De svarar inte.

Gatorna i staden ser han genom fönster. Det vita husets fönster och taxibilarna som kör honom genom staden. De är svarta. Slukar allt ljus. Han når inte upp till rutorna. Allt därute är grått.

Håret är brunt när det växer tillbaka. Han hasar inte fram längs väggarna med en ställning av metall i handen. Slangar kryper inte längre ur handryggens fjärilar. De sticker honom inte. Bara i fingret. Ibland.

De säger att han ska lämna det vita huset och hela rummet skiner som om han vunnit ett pris. I korridoren får han inte längre vara. Han sitter på en stol, fötterna når inte till marken och han har vanliga kläder. Det finns så mycket han bara sett genom fönster. Det är orättvist. Han är fem år, har en leksakshund i knät.