Tillsammans är vi odelbara

President’s Day, 16 februari, 2026. Nyheterna de senaste veckorna har dominerats av den amerikanska migrationspolisens (ICE) våldsamma närvaro i Minneapolis i delstaten Minnesota, av morden på Renee Good och Alex Pretti utförda av två ICE-agenter, och av civilbefolkningens fredliga och uthålliga protester.

President Donald Trump har just föreslagit att kontrollen över de allmänna valen bör ligga på federal nivå istället för att administreras av delstaterna, och på sin sociala mediekanal Truth Social har han delat, och sedan avpublicerat (utan att erkänna att han gjort något fel, eller be om ursäkt), en video som porträtterar Barack och Michelle Obama som apor.

I en kyrka i kuststaden Norwalk, Connecticut, knappt tio mil norr om New York, har en lokalavdelning till den amerikanska, progressiva gräsrotsrörelsen Indivisible, bjudit in till ett Speak Out-event. »Välkommen att lyssna, och bli lyssnad till« stod det i inbjudan och ett hundratal människor, mestadels kvinnor i olika åldrar, har hörsammat uppmaningen.

Norwalks  borgmästare är här, likaså en delstatssenator och två kongressledamöter, och kön till mikrofonen fylls snabbt på av deltagare som har något på hjärtat.

»Jag behöver ett protest-startpaket. Vad ska jag göra och hur och när? Jag har aldrig protesterat förr, jag behöver hjälp av er som gjort det förut.«

»Mina landsmän är inte här ikväll. Vi vågar inte gå ut, vi vågar inte handla mat, vi vågar inte hämta upp våra barn från skolan. Å deras vägnar vill jag tacka er som har friheten att röra er ute på gatorna för att ni engagerar er. Att ni protesterar. Det ni gör betyder mycket, så snälla fortsätt.«

»Judarna i 1930-talets Tyskland kunde bara föreställa sig det värsta tänkbara. Förföljelse. Diskriminering. Arresteringar. Utvisning. De kunde inte föreställa sig det otänkbara. Jag är rädd.«

Någon läser upp en egenhändigt komponerad dikt; det uppmanas till företagsbojkotter och en övergång till autonoma lokalsamhällen där politiska partier har avskaffats; det citeras friskt från tidigare presidenter, lokala artister och musikalen Matilda. Det är högtravande och lågmält om vartannat, det är generösa applåder, många skratt och en del darriga stämmor.

»Jag kom hit idag för att bli inspirerad«, är en återkommande replik.

***

Organisationen Indivisible (»odelbar« på svenska) har sitt ursprung i ett 23-sidigt google-dokument, skapat av tidigare kongresstjänstemännen Ezra Lein och Leah Greenberg, som en reaktion på Hillary Clintons förlust mot Donald Trump i det amerikanska presidentvalet 2016. Lein och Greenberg (som också är ett par privat) hade under deras tid i kongressen sett hur den konservativa Tea Party-rörelsen, tack vare ett starkt lokalt engagemang, lyckats flytta det republikanska partiet längre åt höger och försvåra för dåvarande president Obama att genomdriva sin politik.

Dokumentet som Lein och Greenberg, tillsammans med några andra tidigare kongresskollegor, skrev ihop över en Thanksgiving-helg, var en konkret handlingsplan för hur frustrerade demokrater och progressiva krafter i största allmänhet, skulle kunna göra motsvarande sak – stoppa Trump från att genomföra sin politiska agenda – genom exakt samma strategi som Tea Party-rörelsen så framgångsrikt hade använt sig av några år tidigare: Gräsrotsaktivism.

Indivisible-dokumentet landade precis rätt i tiden. Många demokratiska väljare var, utöver rejält chockade över valförlusten, besvikna och upprörda över den kompromissvilja som deras parti visade gentemot Trump. För dem var motstånd, inte samarbete över partigränserna, det enda rimliga alternativet, och Indivisible-dokumentet blev en enkel och handfast guide till hur de skulle gå tillväga. Gensvaret på dokumentets uppmaning att organisera sig lokalt blev enormt.

En snabbspolning tio år och ytterligare en presidentvalsvinst för Trump framåt – i dag består Indivisible av en nationell paraplyorganisation, under ledning av Ezra Lein och Leah Greenberg, och med över 2000 lokala grupper runtom i landet. Och om den ursprungliga planen framför allt handlade om att påverka enskilda kongressledamöter på deras respektive hemmaplaner, så har Indivisible av i dag en betydligt längre och spretigare agenda.

De lokala grupperna bidrar med leveranser av mat och andra förnödenheter till människor som håller sig gömda undan ICE. Man anordnar demonstrationer i stor och liten skala, allt från de landsomfattande No Kings-demonstrationerna med hundratusentals deltagare, till veckovisa samlingar vmed några få tappra demonstranter och deras skyltar och flaggor vid gathörn, domstolsbyggnader, och på motorvägsviadukter. Man kan delta i protestsångsövningar, där allt från Woodie Guthrie, till Billie Holiday, och Public Enemy rivs av i medryckande körversioner. Och man fortsätter att sätta press på sina lokala kongressledamöter. Man fyller upp Town Halls, besöker deras kontor, ringer och skriver – allt för att ställa dem till svars för de politiska beslut de är med och fattar, eller inte. Mycket handlar, som kvällens evenemang, om gemenskap.

***

I kyrkan i Norwalk har den sista personen fått säga sitt, och ordförande för Indivisible Norwalk tar ordet igen. Hon tackar alla som tagit sig tid att komma hit, gör reklam för kommande brobrigad och medlemsmöte, och avslutar med att förklara hur vi ska använda de silverfärgade visselpiporna som vi uppmanades att plocka på oss när vi först kom in.

»Tre korta visslingar betyder att du har sett ICE anlända till dina kvarter, det ger människor en möjlighet att ta sig därifrån. Tre långa signalerar att en arrestering pågår, du uppmanar folk att samlas, dokumentera, störa ICE genom närvaro. Kom ihåg, närvaro, inte våld. Och när du väl är på platsen för en arrestering, bara vissla, hur som helst, hela tiden. För oväsen, det stör dem och drar dit ännu fler människor. Så, kom igen, nu övar vi.«

Baksidestext

Det här är en bok om motstånd. I tjugo reportage från olika platser och sammanhang i USA, berättar Ingegerd Landström om hur människor protesterar mot en administration vars politik är i full färd med att nedmontera de demokratiska spelreglerna och införa ett auktoritärt styre som skulle ge presidenten en närmast oinskränkt makt.

Det är också en bok om hopp. Inte hopp som en naiv tro på att allt nog ska lösa sig till sist, men hopp som drivkraft och konkret handling. Förtryck, diskriminering och övervåld mot delar av den egna befolkningen är en del av USA:s historia. Dess motkraft likaså – gräsrotsaktivism, folkliga protester och uppror drivna av ett engagerat hopp om att de värderingar och ideal som USA säger sig stå för ska gälla alla dess invånare.

Historien fortsätter. Och motståndet.