Vinnarbidraget: Hinspolskan av Gustaf Hagel

Med sin välkomponerade novell vinner Gustaf Hagel novelltävlingen på temat MONSTER.

Lär mig spela!” skrek Anders ut över forsen. Tre gånger. Han vände sig hit och dit, försökte urskilja något över det brusande vattnet. Fullmånen lyste upp gläntan där han stod, fiolen i hand, och spanade ut över älven. Ett vak dök upp och rörde sig uppströms. Vid en sten rakt framför honom steg en man upp. Anders stod förstenad. Det funkade! tänkte han. Det funkade verkligen! När mannen satt sig sträckte han sig ned i vattnet och drog upp en fiol täckt av dy och mörka växter. Han vände blicken mot Anders; kalla, ljusa, glittrande ögon.
“Du kommer lära dig” sa mannen med en röst av svarta vatten och dundrande fall, “du kommer lära dig och du kommer spela min sång.” Anders mötte den frostiga blicken men kunde inte hålla den. Han studerade sin fiol och sin stråke; båda kostade honom mer än en årslön vardera men han ville ha mer. Jag vill bli berömd, tänkte han, den bäste någon någonsin hört talas om.
“Och så skall du bli” svarade mannen leende, “alla och envar kommer trollbindas av din fela.” Anders nickade och svalde hårt.

Han hade varit en respekterad speleman tidigare men veckorna efter det nattliga mötet hade varit de bästa i hans liv. Hans fiol mötte älskandes hjärtan, förförde dansande fötter och slog an sorgesträngar hos dem som förlorat.
Den här kvällen kunde bli hans största. Om det blev lyckat kunde han lämna gården och bli speleman på riktigt. Åtminstone hoppades han det.
Han tittade ut över ladan och stannade vid det nygifta paret. Så vacker, tänkte han och beundrade bruden. Det var hennes dag och han skulle göra allt för att det skulle bli den bästa.
“Det här är en polska i sju delar” ropade han till publiken lite senare, “och det är kvällens sista dans!”. Spridda applåder och rop. De är för fulla för att märka nåt, tänkte han och bet ihop, men jag ska visa dem.
De andra musikerna mumlade oroligt bakom honom. Han vände sig om, rynkade pannan och sa:
“Polska i D-moll, försök hänga med.” De ryckte på axlarna men sa inget.
“En, två, tre!”
Han hade aldrig spelat något liknande och Anders kände melodin flöda genom hela kroppen. Dansande par for över hela golvet och till och med byns gamla surgubbe stampade takten där han satt.
Tre delar flög förbi och han ökade tempot. Golvet började fyllas. Anders såg den nyblivna svärfadern ta sin sedvanliga svängom med skönheten i vitt. Rummet kokade. Lamporna verkade pulsera i takt. Han var melodin, luften, själva själen som dränkte salen.
Någonstans i sjätte delen såg han ett äldre par just framför scenen. De såg bekanta ut. Munnen föll upp och hans ögon blev stora som ägg. Mor och far! Hans far, Lame-Lasse, var inte vida känd för att kunna gå, än mindre dansa, men följde i dansen som om han vore trettio år yngre. En rysning gick längs Anders ryggrad. Det kan inte… Men hur han blinkade försvann de inte. Jag måste sluta, tänkte han men musiken kontrollerade honom.

Annons

När sjunde delen började flög dörrarna upp. Anders ropade i takt med den trolska melodin och nu satt ingen ned längre. Dansen tog dem ut i den kalla natten och Anders följde efter med fingrarna böljande längs fiolens hals och stråken flygande över strängarna. I ögonvrån såg han hur möblerna rörde sig kusligt till polskan men strax omslöt skogens dunkel honom. En mullrande fors rusade mellan träden längre fram och dansarna närmade sig dess strand; virvlande, snurrande, vilt famlandes efter varandras händer och midjor.
Anders såg brudens fötter nå vattnet. Nej! Så här skulle det inte vara! Melodin blandades med älvens dån och hur han än försökte kunde han inte sluta spela. Dansande par tumlade om varandra ut i vattnet och en efter en försvann de under ytan. Håren på Anders armar ställde sig på ända när vattnet började sippra in i stövlarna. När det nådde halsen var han ensam. Framför honom såg han ett par kalla, ljusa ögon. De glittrade strax under ytan.
“Du kommer bli berömd” sa en röst när han sjönk, “ditt namn kommer alltid att kommas ihåg som den bästa spelemannen någonsin.” Anders blundade och kippade efter andan.
“Efter mig.”

Juryns motivering

En mytisk figur återuppstår och drar med sig vår nyfikenhet ända ner i djupet i något som liknar en klassisk folksaga. Likt spelemannen som leder sina dansare leder författaren sina läsare igenom denna välkomponerade novell.