Tredje plats – Suzanne av Helen Johansson

Helen Johansson tar hem tredje plats i Skrivas stora novelltävling 2017.

Suzanne var glad över att hon bodde nära floden. Visserligen var vattnet periodvis illaluktande och alla tänkbara sorters motbjudande bråte flöt förbi, men, det var ändå vatten. Det hade en lugnande inverkan på henne. Torkan hade fortfarande sin motpol och vissa välsignade nätter kom en svalkande bris som krusade flodens yta.
Hon sträckte sig efter cigarettpaketet och tände en cigg. Röken letade sig sakta ut genom det öppna köksfönstret. Hon såg ut över hamnen. De stora pråmarnas motorer dunkade likt avlägsna hjärtan när de gled förbi. Oftast var de fullastade och djupgående, sällan tomma. Sjömännen ombord på de jättelika farkosterna såg ut som insekter. Ibland studerade hon dem med kikaren. Det var en spännande känsla att iaktta människor utan att de hade en aning om det. Skamfyllt men upphetsande och på något vis oemotståndligt.

Solen hade gassat i månader och dammet dansade i luften. Gatorna låg öde. Det var bara vid mottagningen på St. Anne, stadens mentalsjukhus, som det var liv och rörelse. Väntrummen var fulla av vädrets konsekvenser: vattenransoneringen vidgade sprickor i människors själar, hettan smälte förnuft.
Hon fimpade cigaretten och noterade att klockan närmade sig ett. Snart skulle han komma. Lika punktlig som banktjänstemännen nere på Kings Street låste upp lokalerna varje morgon, lika punktligt kom han till henne varje dag. Skillnaden var bara att han alltid försökte låtsas som om det var tillfälligheter att han hade vägarna förbi. Av någon märklig anledning verkade han inte inse den bristande trovärdigheten i en tillfällighet som inträffade regelbundet varje dag, samma tid. Hon tyckte synd om honom. Han var som ett vilset barn, ängsligt sökande efter svar på de eviga frågorna. De frågor som andra människor för länge sedan hade resignerat inför. Han brukade slå sig ner på den ena av hennes två köksstolar och stryka handen upprepade gånger genom sitt toviga hår för att sedan låta fingrarna sno om varandra likt ormar. Av nervositet förmodade hon. Inte nervositet över att sitta där, mitt emot henne, vid köksbordet, utan den andra sortens nervositet. Den som inte berodde på situationen, utan var medfödd. En del människor var sådana hade hon lagt märke till, nervositeten var deras ständiga sällskap. Hon brukade lugna honom genom att servera kamomillte. Sedan skalade de apelsiner som hon köpte lådvis nere i hamnen, direkt från fartygen, och njöt av den söta smaken.
Hon visste faktiskt inte varför han envisades med att kliva in i hennes liv, dag efter dag, så punktligt klockan ett, som en oinbjuden passagerare. Han brukade säga att han kände sig dragen till henne, som om de var förenade. På ett andligt plan naturligtvis. Det var aldrig något sexuellt. Absolut inte. Visst hade hon tänkt på det i början, tänkt på hur det skulle vara att låta sig famnas av hans långa armar och känna hans beniga kropp mot sin. Men fantasierna gav henne ingen upphetsning så hon hade lagt tankarna åt sidan. Han stod på något vis över sådant. Det engagerade honom inte i jämförelse med intresset för världsalltet och varför vi är här. Många var frågorna som aldrig fick svar. Ständigt ältade han sina omständliga resonemang kring Jesus, livet och döden.
Timme efter timme satt de där, mitt emot varandra, vid köksbordet tills klockans tickande verkade sammanfalla med deras blinkningar. Långa stunder var de tysta, var och en för sig i egna tankar. Ibland blossade samtalet upp, blev intensivt. Saker som de tidigare talat om, men som blivit bortglömda flöt åter upp till ytan och de tog vid där de slutat tala förra gången. Ibland inbillade sig Suzanne att samtalet dem emellan var som en egen levande organism, de styrde inte det utan det styrde dem. De var i samtalets våld. Den tanken skrämde henne, hon visste inte varför.
Varje dag önskade hon att han inte skulle komma. Varje dag funderade hon på att låsa dörren och låtsas bortrest. Göra sig döv för knackningarna. Sitta tyst tills han gick sin väg igen. Varje dag tog medlidandet överhanden. Stunderna med henne gav honom liv. Hos henne hade han hittat sin fristad. Var hon då inte skyldig att släppa in honom? Det medmänskliga svaret kunde inte bli något annat än ja. Så hon välkomnade honom, kokade te i lerkannan och höll god min. ”Du är den enda jag litar på Suzanne, den enda goda människan jag vet”, sa han en dag. Efter det blev det omöjligt att visa bort honom.
Vissa dagar, när hon kände sig starkare, gick de ut på promenad. Hand i hand, som om de vore ett förälskat par, gick de ner till hamnen. Det var en fascinerande värld, både vacker och skrämmande. Naturen kämpade emot civilisationen, sjöfåglar häckade bland sophögarna och envisa växter letade sig fram genom sprickor i betongen. De brukade studera rosten som gnagde på de stora båtarna och containrarna. De låtsades att fläckarna gav dem hemliga budskap genom sina former. Suzanne hade hittat en rostfläck på ett gammalt oljefat som liknade hennes mor, det gav upphov till ett långt samtal om huruvida budskap från de döda var möjligt. Underligt nog verkade han alltid så fylld av beundran över allt hon sade, som om hennes ord var Den Stora Sanningen och inte bara hennes infall. Det smickrade och förvånade Suzanne. Hon hade aldrig betytt särskilt mycket för någon förut, tvärtom gled hon obemärkt fram genom tillvaron. Möjligen väckte hon en viss irritation hos miss Donald, socialsekreteraren som behandlade hennes ärende.
Klockan var nu tjugo över ett. Det var underligt. Av vilken anledning kunde han vara försenad? Kanske spårvagnsförarna strejkade igen, förra veckan hade de visst haft över femtio graders hetta i förarhytterna. Förvånat noterade Suzanne att där hon borde känna lättnad över hans uteblivna besök, där fanns istället oron. Hade han hittat någon annan att tala med? Någon bättre? Skulle hon nu bli sittandes ensam om kvällarna igen? Eller tvingas gå ner till baren i korsningen för att träffa människor, om nu det var den rätta benämningen på de illaluktande, tjockmagade männen som brukade studera hennes kropp medan hon drack sin Ginger Ale.
Hon reste sig med viss svårighet, gick fram till dörren, låste upp och tittade ut. Ingen syntes till i trapphuset. Hon tog sig till fönstret i sovrummet. Därifrån kunde hon se ner på gatan. Den låg fullkomligt öde. Märkligt. Aldrig förut, sedan han inlett sina besök dagen efter den de hade träffats på Nellies bjudning, hade han uteblivit. Aldrig varit sen. Det var ett mysterium.
Hon började plocka bort de vissna bladen från passionsblomman i fönstret. Den var sedan länge död, torkad, bortprioriterad till förmån för rosmarinen i köket. Hennes tilldelade vattenranson räckte inte till alla hennes växter. Så var det: vissa måste dö för att andra skulle kunna leva vidare. Det var en vacker och hemsk tanke. Hon ville tala med honom om den, det skulle kunna bli ett intressant samtal med potential nog att driva många, långa timmar på flykt.
Varför kom han inte? Var det något som hon hade gjort fel sist de sågs? Hon gick igenom gårdagen i minnet, minut för minut, men kunde inte påminna sig om något avvikande. Han hade väl tröttnat förstås. Svekfull. Som män brukar vara. Typiskt. Fan också. Hon satte sig på sängen, lutade huvudet i händerna och lät tårarna komma. Det var skönt. Lika bra att han inte kom mer. Det var ju precis det hon hade önskat. Äntligen skulle hon slippa honom och hans ormande fingrar, hans smutsstela skjorta och hans vattniga ögon. Det var inget att sakna. Allting var nu precis så som hon hade önskat sig. Bra! Ändå tilltog tårarna, nu så pass att hon måste lägga sig ner och gömma ansiktet i kuddens solkiga trygghet.

Annons

Så var han plötsligt där. Mitt på golvet, med händerna som alltid nervöst strykandes över det toviga håret och ormfingrarna som slingrade sig runt varandra. Hon hatade att han hade kommit men gråten övergick till tårar av lättnad. Så var hon ändå inte ratad! Han hade tappat spårvagnskortet och tvingats gå. Tänk det! Att han hade gått de fem kilometrarna i hettan för henne! Hon vände honom ryggen och rullade ihop sig på sängen som en igelkott. Ville han ha te fick han själv styra med det. Han visste lika bra som hon var allting fanns! Senare skulle hon tala med honom igen. Senare. Men först skulle hon samla sig.

Juryns motivering

På elegant prosa utan onödiga åthävor gestaltas karaktärernas motiv och får dem att dröja sig kvar hos läsaren.