Tredje plats: Sökandet Av Sanna Ivarsson

Sanna Ivarsson tog hem tredjeplatsen i Skrivas och Västarvets novelltävling på temat »Mellan tid och rum«.

Röken tätnade ytterligare och stack ilsket i hans redan rödgråtna ögon. Han hostade och spottade om vartannat för att försöka hålla den ifrån sina lungor och sin mun. Hur kvinnan framför honom tycktes andas utan några som helst besvär var helt ofattbart. Hon stod lutad mot sin spade och såg lojt på honom. Hennes kläder hade säkert varit vackra en gång i tiden, men nu var smutsen så ingrodd att det var omöjligt att urskilja vad som fanns under den. Med ena armen tryckt framför ansiktet som skydd lyckades han till slut få upp fotografiet ur jackfickan. Han höll fram det mot kvinnan. Hon lutade sig fram och kisade. Röken gjorde det svårt att se. Det kändes som en evighet innan hon mötte hans blick igen, men när hon väl gjorde det tändes hoppet i honom. Det gjorde det alltid. Men när hon skakade på huvudet åt honom slocknade det lika fort igen.

Uppgivet tog han sig tillbaka till sitt skepp och kröp in genom bottenluckan. Med ett ryck som fick hela skeppet att skaka till drog han igen luckan bakom sig. Han slängde av sig jackan och hällde en flaska vatten över ansiktet i ett försök att få bort den smuts som med all säkerhet etsat sig fast. Sedan tog han sig bort till cockpiten och sjönk ner i sin stol. Han lät kroppen slappna av helt och stirrade håglöst upp i taket. Frustration och uppgivenhet avlöste varandra. Förstrött fingrade han på knapparna till tidsinställaren. De blå siffrorna på skärmen ovanför lös upp den dunkla cockpiten. 2080-02-15. Han satt så en lång stund och lät tankarna flyta iväg.

När han fått nya krafter lutade han sig fram och snappade åt sig sitt anteckningsblock som låg på instrumentbrädan. Det började ta slut, insåg han när han bläddrade i det. Sida upp och sida ner var fyllda med datum. Den nuvarande sidan hade han redan kommit mer än halvvägs på. Han såg sig omkring efter en penna men hittade ingen. Med en tung suck hävde han sig upp ur stolen för att hämta sin jacka. Han tog med den till cockpiten, damp ner i stolen igen, stack ner handen i fickan och fiskade upp både fotografiet och en penna. Fotografiet satte han på den vanliga platsen, på instrumentbrädan precis ovanför skärmen för tidsinställaren. Så satte han pennan mot pappret. Han mimade siffrorna samtidigt som han skrev ner dem. 2080-02-15. Sedan satte han ett litet kryss precis bredvid. I kanten skrev han även dagens riktiga datum. 2100-05-26. Det blev många siffror att hålla reda på, men han ville inte tappa bort sig helt i tidsresandet. Det var alldeles för lätt hänt.

När han var klar sjönk han återigen ner i stolen och slappnade av. Han vände blicken mot fotografiet på instrumentbrädan. Kvinnan på bilden var slående vacker, med ljusblåa ögon och långt, askbrunt hår. Hennes leende smittade nästan av sig trots att det var ett fotografi. Även om bilden var ljus syntes den förorenade röken tydligt i bakgrunden. Han drog handen genom sitt eget hår i vetskap om att det var exakt samma färg som hennes. Hur många gånger han tittat på fotografiet visste han inte. Åtminstone en gång varje dag så länge han kunde minnas. Varje gång sökte han svar som aldrig fanns där. Ledtrådar som skulle kunna hjälpa honom i sitt sökande. Röken i bakgrunden var det enda han hade att gå på. Det begränsade honom bara till efter år 2040, då jorden blev förorenad för gott. Tidsspannet var enormt, och hittills hade ingen som han visat fotografiet för känt igen henne. Hopplösheten vällde över honom när han tänkte på det. Tårarna började bränna bakom ögonlocken. Han gned sig hastigt om ögonen, snörvlade till och satte sig upp ordentligt. Med händerna på knäna tog han ett par djupa andetag. Han fick inte ge upp. Beslutsamt knappade han in nya siffror på tidsinställaren: 2080-02-16. Sedan spände han fast säkerhetsbältet och gjorde sig redo för avfärd. Med ännu en blick på fotografiet startade han motorn. Han skulle hitta henne, oavsett hur lång tid det tog. Han visste att hon fanns här. Han visste bara inte när.

Juryns motivering

»Imponerande väl genomförd och fängslande science fiction, med såväl ljud- som doftspår.«