Tredje plats: Ett gammalt vrak av Johanna Högväg

Johanna Högväg knep tredjeplatsen i vår tävling på temat »Ett gammalt vrak«.

»Min mamma brukar laga smörgåsar åt mig«, säger han.

Han har stått länge och valt bland bakverken i glasvitrinen. Det är svårt, för där finns inga vanliga limpsmörgåsar med prickig korv och ost. Den unga flickan i kassan ler artigt.

»Det blir fyrtiotvå kronor. Påtår ingår.«

 

De få kyrkbesökarna hade suttit utspridda i bänkarna när han kom. Klockan var två, precis som prästen sagt att den skulle vara. Bänken närmast altaret var tom och han plöjde fram dit i stadiga stövlar. Med vinddraget efter honom spreds hans kroppslukt längs gången, för dig och dig utgiven. Människorna i kyrkan kände en märklig lättnad.

Det är klart att man borde ha… men du ser ju själv! Och när har han egentligen tvättat sig senast?

 

När han satt sig till rätta visade prästen med en liten gest att han skulle ta av sig kepsen. Han gjorde det motvilligt. Han körde fingrarna genom det flottiga håret och kämpade mot lusten att låta händerna ligga kvar över hjässan och öronen som en skyddande hjälm. Förstod inte prästen att om orgelmusiken fick strömma rakt in i honom kunde den spränga honom i småbitar?

Han stålsatte sig och grep om kanten på kyrkbänken så att knogarna vitnade och kroppen blev stum. Samtidigt som orgeln brölade igång började ett litet barn bakom honom skrika. Det hjälpte lite grann.

 

Annons

Det blev lättare när musiken tystnade och prästen började prata. Rösten böljade fram och tillbaka och fick honom att tänka på det där tv-programmet om skeppen. Efter kvällsnyheterna hade de suttit kvar och tittat på en dokumentär om en grupp dykare som reste världen runt och filmade förlista skepp på havsbotten.

Fartygen hade legat länge under vatten och såg ut att vara täckta av mjuk mossa. Allt gick så långsamt och smidigt där djupt under ytan och ljuden var dämpade och behagliga. När mamma steg upp för att hasa till toaletten hade hon fått syn på deras grånade reflektioner i fönstret och skrockat till.

»Vi är ju precis som i teven. Två gamla vrak.«

»Jag tycker om vrak«, sa han och lät sig hypnotiseras av trävirkets knirr-knarr i rutan. Det var så sövande att han måste vagga av och an i soffan.

 

Han ryckte till i kyrkbänken när någon knackade honom på axeln.

»Plasten«, viskade kvinnan som satt bakom honom. »Man ska ta bort plasten.«

»Va?« sa han, men började lydigt dra i omslaget till blombuketten med fumliga nävar.

Han hade funderat länge på hur mycket pengar han behövde ta ur burken i köket innan han gick ner till kiosken. Där hade han hittat en blandad bukett som såldes till reapris. Två av de rosa blommorna hade börjat sloka, men resten var fina.

 

Prästen gav tecken när det var dags att stiga upp och gå ut. Han hade vägrat vara en av bärarna. Om han kände den tyngden skulle han aldrig bli kvitt den.

Nedanför kyrktrappan lades kistan på en kärra och det lilla följet gick sakta ner mot kyrkogården. Det blåste isande och han höll sig på avstånd. Handskarna hade han glömt hemma så han stack händerna i jackfickorna. Han kunde känna konturerna av växelpengarna från köksburken.

Framme vid gravplatsen vinkade prästen att han skulle komma närmare, men han hade fått nog. Han vände och gick. Snålblåsten svepte undan det stigande mumlet från det rättfärdiga.

 

I skydd av caféets kassaapparat kör två unga vackra servitriser en omgång »sten, sax, påse« om vem som ska gå och servera påtåren. Den förlorande brunetten blinkar åt sin kompis och drar teatraliskt djupt efter andan innan hon ger sig ut med kaffepannan.

Han håller fram sin mugg fastän mamma har sagt att en stor kopp gott och väl räcker till så sent på eftermiddagen. Han vet att det är tid att börja elda fredagsbastun, men han vill inte gå hem.