4:e-10:e plats – Larv av Linus Lekander

Linus Lekander tar hem sjätteplatsen i Skrivas stora novelltävling 2017.

Efter timmarna utomhus var det kanske oundvikligt att en fripassagerare skulle följa med mig in på kroppen. Närmare bestämt en mätarlarv. Jag vet egentligen inte varför de heter som de gör, men om de verkligen mäter saker verkar den redan ha satt igång med att göra det.

Sedan jag upptäckte att den satt på mig har den oförtröttligt rört sig längs min arm. Men istället för att knäppa bort den blir jag nyfiken. Varje böjsteg ser faktiskt ut att uppgå till en ganska precis centimeter. Om jag låter den hållas kanske jag faktiskt kan få veta hur lång min underarm är. Det är trots allt något som jag själv aldrig har tagit reda på.

Lite plussande senare, med några pauser och avdrag för att kompensera för de gånger den har stannat eller vikt av från den tilltänkta rutten, sitter jag med en siffra som faktiskt känns som en rimlig uppskattning. Jag kontrollmäter. Och till min förvåning stämmer det precis. Är det verkligen såna de är? Eller försöker den här att imponera på mig?

Man vet aldrig. Om den faktiskt är ute efter att säga mig något tänker jag inte vara den som missar det. Jag fortsätter att titta på den där den tar sig fram. Bildar den ett mönster? Nej. I alla fall inte något tillräckligt uppenbart. Den ritar inga linjer som bildar varken sataniska eller gudomliga symboler på mig. Kanske bara en helt vanlig larv, fast väldigt flitig. Trots allt.

Om inte …

Det vore ju bra konstigt om den faktiskt bokstaverar något. Att den på något sätt försöker att kommunicera med mig med hjälp av de medel som den har att tillgå.

Skriver den något nu?

För att pröva min teori studerar jag den ännu en stund för att se om den någonsin förflyttar sig mer än 29 steg i taget. Förvånande nog (igen) verkar det inte som det. Och nu rör den sig inte alls. Vad väntar den på? Den tar en paus, förstås. Jag har inte varit tillräckligt uppmärksam. Nu är jag det definitivt.

En-två-tre-fyra-fem-sex-sju-åtta-stopp. En-två-tre-hela-vägen-upp-till-tjugoen-stopp.

”H-U-R-S-T-Å-R-D-E-T-T-I-L-L”

Annons

Jag ramlar baklänges i huvudet redan vid ”hur”. Förstummad, trots att jag inte pratar med någon. Eller gör jag det? Vad ska egentligen det här föreställa?

Det här var ju bara något som slog mig. En tankelek som den lilla passagerarens vandring inbjöd till. Centimeterna var en sak, men det här …

Jag låter bli att titta. Det är det enda jag kan göra. Även om tanken far förbi kan jag inte med att bara smacka till den som den insekt den är. Det gör man ju inte med en larv överhuvudtaget. Men det gäller snälla larver, inte uppenbara demoner i larvkostym. Särskilt inte som jag fortfarande känner den stega omkring på mig och jag inte längre kan låta bli att räkna.

Jag ger efter för reflexen att åtminstone flytta på den. Tar ett fast grepp om den nu lite äckligare krabaten och ställer den på köksbordet. Vilken yta som helst får duga, tills vidare. Jag kan alltid släppa ut den sen. Den kommer inte att komma långt under tiden.

Nu tittar jag inte längre. Skönt. Och jag slipper ifrån det där tvångsmässiga räknandet. Det är bara det att jag nu behöver fatta ett beslut också. Plötsligt har jag ett ansvar, inser jag. Ett i högsta grad opåkallat ansvar, till på det. En föräldralös på farstutrappan. Där får man för att man låter tankarna vandra iväg en stund. Vad skulle jag räkna för?

Just som jag har tänkt den tanken känner jag ett litet trevande mot min fot när larven klättrar tillbaka upp på mig. Självklart räknar jag. Hur skulle jag inte kunna?

Ett ”H-U-R” igen. Den här gången följt av ”S-K-A-D-U-H-A-D-E-T”.

*

Redan efter bara en liten tid tillsammans kan jag börja utläsa vissa personlighetsdrag hos larven. Det där ifrågasättandet utmärker sig till exempel direkt. Särskilt intresserad verkar den vara av att kommentera sånt som har med mat eller hygien att göra. Speciellt när de båda kombineras.

”Sköljde du den där ordentligt nu?”

”Ja.”

”Jordbakterier är inte att leka med.”

”Det säger du?”

”Det vet väl jag.”

*

”Är du här med?”

”Jag är här.”

”Tycker du inte att det här är lite opassande.”

”Vadå, skäms du?”

”Jag brukar bara själv välja vem jag vill duscha med.”

”Det gör jag med. Och jag valde dig.”

”Tänk om jag får för mig att skrubba bort dig.”

”Du har så mycket hår. Jag fäster.”

”Tänk om jag skulle raka bort det då.”

”Jag hittar ett sätt.”

”…”

”Dessutom vill du nog inte använda hyveln nu.”

”Varför inte?”

”Du la ju den med bladet på golvet.”

”Vad är det med det?”

”Har du sett hur det ser ut på golvet?”

”Nej.”

”Titta nära. Titta på fogen.”

”Usch.”

”Jag sa ju det. Bäst att du byter ut den.”

”Ja.”

”Och aldrig sätter din fot här inne igen.”

”Menar du det?”

”Ja jag skulle då aldrig göra det.”

”Du behöver ju inte.”

”Exakt.”

*

Jag märker inte att den har följt med mig till jobbet förrän jag praktiskt taget är framme. Jag går precis in genom huvudentrén när jag känner den krypa under kragen. Kanske kikar den rentav fram. Det är inte första gången jag tänker på den som en resenär. I så fall vill den säkert veta vart vi ska.

”Är du inte klok?” viskar jag. ”Tänk om någon ser dig.”

”Det är inte det enda tänkomet du behöver fokusera på.”

”Nähä?”

”Inte det viktigaste heller.”

”…”

”Du kommer vara glad att jag följde med. Se bara.”

”Vad?”

”Nu har du tagit på tangenterna. Det får du lägga på minnet.”

”Eftersom?”

”Så att du vet vad du har på fingrarna nästa gång du använder dem till något.”

”Vad har jag på fingrarna?”

”Det är det du aldrig kan veta.”

*

Jag drar med tummen över tallriken jag just har dukat fram. Bara reflexmässigt, men handlingen undgår ändå inte larven. Få saker undgår den.

”Var den inte ren?”

”Jodå.”

”Men du gnuggade ändå?”

”Det var nog inget.”

”En gammal matfläck?”

”Kanske.”

”Eller diskmaskinen som inte har sköljt ordentligt?”

”Mm.”

”Du vet väl att de där tabletterna är frätande?”

”Det vet jag.”

”Bäst du luktar på den.”

”Det gör man väl inte?”

”Man? Det finns inget man. Det är bara du och jag här.”

”En annan gång kanske det inte är det.”

”Du hittar ett sätt att gömma det.”

”Tror du?”

”Du gömmer ju mig.”

”Förvisso.”

”Så lukta nu.”

*

”Vad var det?”

En snabb serie rörelser den här gången, sen ställer den sig rakt ut från kroppen, med bara ena änden fäst i min hud. Som en antenn, ett spröt. Den gör så när den känner fara, så att fiender ska tro att den är en gren.

Det är en lukt som kommer. En påtaglig lukt av sprit. Handsprit? Eller märkpenna? Någon kanske har slängt något av det i en papperskorg. Jag får börja undersöka. Annars kommer den aldrig att sluta. Den nöjer sig inte förrän vardagsmysterierna har fått en lösning.

*

Det är lika svårt att vänja sig vid stegen över huden som det är att inte räkna dem. Dubbelsvårt under arbetsdagarna, eftersom jag då också oroar mig över att kollegorna ska märka något. Utöver det behöver jag förstås också koncentrera mig på vad de säger ibland.

Framförallt är det oerhört tidskrävande varje gång som larven gör sig påmind. Den kunde ju åtminstone ha varit effektiv nog att bokstavera sina meddelanden i morse istället. Fast då hade jag antagligen inte uppfattat det som språk till att börja med. Jag har faktiskt börjat undra om inte det hade varit lika bra.

*

Jag gör mina pausövningar som vi har blivit tillsagda att göra, sträcker på nacken som är stel och ömmar.

”Vad har du här?” frågar larven.

”Var?”

Den knäpper till mig lätt på hakan när jag tittar ner mot bröstet.

”Gick du på den?”

”Varför gjorde du så?”

”Det är så doktorer gör för att kontrollera att barn inte har hjärnhinneinflammation. De tror att man bara skojar med dem, men egentligen blir de undersökta.”

”Hjärnhinneinflammation?”

”Ja. Det har du alltså inte.”

”Men du misstänkte det?”

”Man vet aldrig.”

*

”Luktar du på tallriken?”

”Nej.”

Det är inte larven den här gången, utan en kollega. Jag visste att det här skulle hända.

”Det såg verkligen ut som det.”

”Du kom nog bara in precis när jag höll den i ansiktshöjd medan jag tog ut den ur skåpet.”

”Så var det nog. Men det såg allt bra konstigt ut!”

”Det kan jag tro!”

Så skrattar jag med honom. Ansträngt obrytt.

Vi äter och samtalar, men jag har svårt att fokusera på någotdera eftersom jag hela tiden känner larven bokstavera innanför kläderna.

”Du luktade aldrig.”

*

Jag tillbringar kvällen framför handfatet. I? Hukad över? En definitionsfråga.

Den började med en dusch som alla andra, förutom att jag strax därefter kände det skava i ögonen. Jag hade inte tvättat håret, bara kroppen från axlarna och ner. Men immigt blev det ju, där inne. Kanske hade något från håret eller ansiktet lösts upp och sedan hamnat i ögonen?

Jag dröjde inte länge med att blaska kallt vatten i dem. Torkade ansiktet. Hejdade mig. Kändes plötsligt inte bra att ha använt samma handduk som jag just torkat kroppen med (mer specifikt fötterna, efter att ha stått på kaklet som jag på larvens inrådan nyligen gjorde rent med något medel), så därför gick jag till köket.

Tvättade ansiktet igen. Torkade med hushållspapper istället. Det luktade … klor? Förstås. Papperet är ju vitt, klorblekt kanske. Jag fick det på läpparna.

Jag gick tillbaka till badrummet och sköljde munnen. Sköljde munnen länge. Nu kändes något annat. Var det fönsterputs? Spegeln var immig av värmen från duschen. Jag böjde mig ju rakt under den och blaskade med vattnet mot munnen.

Hur länge är det rimligt att vänta med att svälja? Det ska väl gå att klara sig utan vätska som mest i två dagar, men det borde bara gälla om man sväljer under tiden. Måste nog svälja. Måste se till att skölja nog så att jag kan dricka lite.

Tillbaka till köket.

Och här står jag. Det är nästan så att jag börjar bli van, som att det konstiga i sysslan har avtagit och jag kan se tillbaka på kvällen som ett neutralt längesen. Det var då det. Nu är det detta.

Kanske en munsköljning till. Bara för säkerhets skull.

En-två-tre-fyra-fem-sex-sju-åtta-nio-tio.

En.