Novellvinnare: Vilorum av Angelica Pettersson

Med sin novell Vilorum tar Angelica Pettersson hem förstapriset i Skrivas och Naturskyddsföreningens tävling på temat »I naturen«.

Luften i spegelhuset är skimrig av frömjöl. Tången hänger på vaden, på höften, det doftar havsregn. Min lillebror Elis och jag gömmer oss från motorljud under träekan som vi vänt upp och ned under högar av barr och sly. Jag ser marken av sten, en bit av havet. Solkatterna som spelar mot min och Elis hud av insläppet under båten. Jag går in på Instagram genom min Iphone. Klickar upp bilden av eken i barrskogen.

»Lägg ner den där!« säger Elis. Jag ser knappt hans gröna ögon i mörkret.

Annons

»Vilket filter ska jag välja?«

Elis tar telefonen från mig, trycker ner appen och ger tillbaka telefonen till mig »de hittar oss!«

»Du tror verkligen att vi kommer kunna stanna här va?« säger jag.

»Jag tog med mig ett fiskespö.«

Motorljuden utanför båten har tystnat, jag lägger mig ned mot marken för att se ut över slätten som sluttar ned mot havet. Mossan under mig är fortfarande fuktig och stenen är solvarm mot min hud.

»Det är grönt« säger jag och lyfter upp båten så att jag kommer ut genom glipan. Elis kommer efter mig.

»Jag är vrålhungrig« säger han och börjar gå ner till vattnet med fiskespöt i högra handen och en militärgrön plastlåda fylld med meten och krokar i den andra. Jag följer med honom en liten bit.

»Vi måste hem någon gång you know…«

»Jag hatar henne.«

»Jag vet …« säger jag och stannar medan han fortsätter gå. När han vadar ut med de slitna blåjeansen i vattnet korsar jag armarna fram på bröstet och ser efter honom.

»Jag med …« säger jag men han hör inte. Det bildas ringar runt honom och fiskarnas ringar försvinner i Elis ringar. Jag sätter mig på knäna när jag kommer ner till havskanten, mossan är fortfarande våt från regnet, mitt ena knä skaver mot stenen när jag lägger tyngden för mycket på det. Det blåser svagt, vattnet slår som ett vitt glitterregn mot klipporna. Elis jeans är mörkblå och tunga, han ser bekymrad ut och röker en cigarett.

»Vad gör du?« ropar jag åt honom. Han slänger sin cigarett i vattnet, röken pyser när glöden slocknar.

»Fixar mat!« ropar han tillbaka. Cigarettfimpen guppar på ytan, följer vattendansen, vinddansen, solglansen – den flyter långsamt närmare mig där jag står på alla fyra i vattenbrynet. Elis vadar upp ur vattnet och kommer mot mig

»Vill du ha nåt att dricka?« säger han när han är framme vid mig. Cigarettfimpen har kommit närmare, jag klär min hand i en plastpåse och sträcker mig ut för att plocka upp fimpen. Det hänger en strimma tång på änden. »Ska du lägga den på tork över natten, så du kan röka den sen?« skrattar Elis, den nakna bröstkorgen sugs inåt när han skrattar, magen spänns ut under den tunna huden. Jeansen är för korta men han har fortfarande samma skärp, nästan samma hål. »Du kan få en ny«, han räcker mig cigarettpaketet.

»Något att dricka skulle va gott.«

»Visst. Sätt dig någonstans.«

Jag väljer platsen under eken där stammen är så bred att vi båda kan luta våra ryggar mot den. På den mjuka mossan kan vi sitta med kronan som tak om det börjar regna igen. Ett eget rum i spegelhuset av tång. Solen har börjat gå ner, den rosa himmelen speglar sig i spegelväggarna. Det luktar havsregn.

När Elis kommer tillbaka har han dragit på sig en marin munktröja, den är randig på bredden och har snören av flätat rep.

»Här« säger han och sträcker mig en flaska kranvatten.

»Har du tagit mammas tröja?«

»Ja.«

»Hon kommer döda dig.«

Jag tar fram bilden på eken igen, bläddrar mellan filtren, gör bilden ljusare och drar ner kontrasten.

Elis tänder en till cigarett och samtidigt som han röker går den sista kvällssolen ned bakom vattenytan. Det plaskar från måsar som snuddar vattnet i vändningen hem. Fiskar drar sig mot mörkare rum.

Elis tar min hand och vinklar mobilen mot sig så att han ser vad jag gör, han tar över bläddrandet. »Så« säger han när han återställt alla redigeringsinställningar »något filter behövs inte här.«

»You know I love you«, säger jag och publicerar bilden. Elis fimpar cigaretten mot en sten.

»Har du kvar den där plastpåsen?« säger han och sopar upp askan i handflatan.

Juryns motivering

»Utan att redovisa ett då eller ett sedan uppehåller sig författaren vid nuet och skapar en liten bubbla att vänta i, kongenialt speglat av det unga syskonparets (tillfälliga?) flykt från en endast anad sorg. Tonsäkert och ömsint.«