Min morbror kom till oss under försommaren det året som jag skulle fylla elva. Han hade blivit lämnad av sin andra fru och skulle bo hos oss en tid, bara tills han mådde lite bättre.
Morbror Axel … vi kände varken honom, hans döttrar eller frun som lämnat honom.
Varför?
Mamma visste inte riktigt. Det var bara så som det hade blivit.
Vi hade inget gästrum så mamma placerade Axel på soffan i tv-rummet. Där låg han hela dagarna och vevade missnöjt med händerna när jag och mina bröder pratade för högt. Lämna mig ifred, kunde han muttra, om man så bara passerade soffan. Det var kanske inte så konstigt att vi avskydde honom från första stund.
Mamma bad oss att hålla oss borta från vardagsrummet så gott det gick. Ja, men det var väl inte för mycket begärt, tyckte hon. Vi hade ju faktiskt hela övervåningen att vara på. Och när jag föreslog att Axel kanske kunde ligga i källaren istället så tog mamma mig i enrum och sa att hon var orolig för min empatiska förmåga. Det verkade inte som den hade utvecklats så som den skulle.
Pappa kallade Axel för Riddaren av den sorgliga skepnaden. Han tyckte det var höjden av nervklenhet att bli liggandes på det där viset bara på grund av en skilsmässa. Mamma sa att det inte bara var skilsmässan utan en massa andra saker också.
Vadå för saker?
Lögner, sa mamma. Lögner, rykten och konspirationer. Sådant kunde verkligen knäcka en människa. Vad lögnerna handlar om ville hon inte berätta. Det spelade ingen roll att vi tjatade för hon tänkte inte säga det i alla fall.
Morbror Axel åt inte mycket och blev otäckt mager. Han var en sådan sorglig syn med det höga hårfästet och de djupa fårorna kring munnen. Lång var han också och varje gång han gick till toaletten så lyckades han alltid slå pannan i någon dörrpost. Vårt hus hade felaktiga proportioner, sa han. Trösklarna var för höga och taket för lågt. Varför var det så förbannat lågt i tak?
Från början trodde vi nog alla att Axel bara skulle stanna över helgen men dagarna gick och han blev kvar. Efter några veckor undrade pappa om inte den där människan kunde ligga någon annanstans i huset och mamma köpte en extra tjock madrass och flyttade in Axel till kontoret bakom köket. Stämningen blev lite lättare. Vi kunde se på tv igen och slapp smyga genom vardagsrummet när vi skulle upp till våra rum. Men morbror Axels närvaro gjorde sig ändå påmind. Jag tyckte inte om att se hans spretiga tandborste i muggen på toaletten eller hans gulnade underkläder intill våra på torkstrecket. Dessutom hade han slutat duscha och spred en sur doft av svett kring sig. Pappa ville prata med honom om det här med hygien, men mamma sa att det var kränkande. Axel skulle nog duscha när han var redo för det. Jag sa att jag hoppades att det skulle bli snart, för jag stod inte ut med stanken.
Vilken stank? undrade mamma. Hon kände ingen stank.
När mina vänner frågade om Axel så sa jag att han var en dåre som rymt från ett mentalsjukhus, att det bara var en tidsfråga tills han skulle göra något … mentalsjukt.
Vi några tillfällen kom mina kusiner på besök. De stannade bara några timmar i taget innan de hämtades upp av en sträng kvinna som jag tror var deras mormor. Chantelle och Cecilie var två allvarliga tystlåtna flickor med håret klippt i samma korta ljusa page. De var så lika att jag hade svårt att skilja dem åt. När de var hos oss så strök de alltid runt sin pappa på kontoret. Axel brukade rufsa runt i deras hår och be dem att berätta om vad som hänt sedan sist. Han ville höra om skolan, vännerna och de nya cyklarna som han skickat pengar till. Men när Chantelle och Cecilie började prata så orkade han inte lyssna. Mitt i en mening kunde han stöna högt och då tystnade flickorna och tittade ner på sina händer. Ibland frågade han dem om deras mamma. Hur är det med er mor? sa han och blundade. Berätta nu hur det är med er mor.
Och flickorna tittade på varandra och viskade något om att det var fint, att allt var bra.
Mamma bad mig alltid att ta med mina kusiner ut och leka. Jag ville egentligen inte, för ingen av dem kunde leka. Det var som om de inte riktigt förstod hur man gjorde.
Jag brukade gå med dem till skogen ovanför huset. Däruppe, i en gammal ek, hade pappa snickrat en koja till mig. I den här skogen, sa jag till mina kusiner, i den här skogen finns en mörk kraft, men i min koja är vi skyddade. Och när jag frågade varför de bara stod och stirrade på marken istället för att ta skydd, så sa Chantelle att det var en fånig lek. För det första var det inte en skog, sa hon, utan en dunge, och för det andra var det bara en pinnkoja som skulle gå sönder för minsta vindpust. Den skulle inte skydda mig från någonting. Jag sa att det var hon som var fånig. Hon som varken kunde leka eller klättra.
Kan jag visst, sa Chantelle och slängde av sig sin virkade kofta. Men det hjälpte inte att jag visade henne alla utskjutande ställen på stammen. Hon var verkligen en usel klättrare. När jag hivade upp henne den sista biten gled hennes klänning upp och hon fick en reva på magen. Det kom blod, men Chantelle rättade bara till kläderna utan att röra en min. Jag visade henne den lilla brevlådan och lianen, men Chantelle var inte intresserad. Hon ville ner, sa hon, men hon vågade inte. Jag försökte hjälpa henne att klamra sig fast vid lianen, men hennes kropp var oböjlig och stel som på en gammal människa. Cecilie sprang hem och hämtade mamma. Till och med Axel kom. Det måste vara den enda gången han var ute den sommaren och jag minns att han kisade mot ljuset och ropade upp mot lövverket där vi satt. Jag kommer vännen! ropade han. Nu kommer pappa och räddar dig. Ändå stod Riddaren av den sorgliga skepnaden kvar på marken och lät mamma klättra upp och hämta Chantelle.
Senare den hösten sa pappa att han ville ha tillbaka arbetsrummet. Han behövde det för att sköta ekonomin, betala räkningar och så.
Mamma sa att det kunde han väl göra i vilket annat rum som helst, men pappa ville ha sitt kontor. Mamma lovade att han skulle få det, men veckorna gick utan att något hände.
Ska jag lägga honom i källaren kanske? väste mamma till pappa när det åter kom på tal. Och pappa föreslog att Axel kanske kunde flytta till någon annan av sina syskon. Varför kunde de inte dela upp den här … rehabiliteringen lite?
Mamma sa att det var omöjligt. Alla andra hade ju vänt honom ryggen. Hur många gånger skulle hon behöva förklara det?
Lukten av smutsig människa spred sig i hela huset. Pappa öppnade fönster och mamma stängde dem. Han ville väl inte att Axel skulle bli förkyld också?
Pappa sa att det enda han ville var att kunna andas i sitt eget hus.
Morbror Axel blev alltmer ljudkänslig. Så fort man ville berätta något så blev man hyssjad av mamma. Och om man någon gång blev upprörd och glömde de små bokstäverna, så dunkade Axel med en hand i väggen inne på kontoret. Vi började viskprata och slutade skratta. Pappa gav upp sitt kontor och tillbringade alltmer tid ute i garaget. Det kändes som om Riddaren av den sorgliga skepnaden tänkte ta med sig hela vår familj i fördärvet.
Pappa sa att bara fram till november, sedan skulle han ut. Mamma undrade vart, han hade ju ingenstans att ta vägen. Pappa sa att det inte var hans problem. Axel skulle vara ute den senast den första november, annars …
Annars vadå? sa mamma.
Han ska ut i november, sa pappa.
När oktober närmade sig sitt slut fick morbror Axel en otrevlig hosta. Han rosslade, harklade och kväkte nätterna igenom. Mitt rum låg ovanför kontoret och hostningarna trängde till och med igenom pappas hörselkåpor. Jag tänkte att om Axel inte lämnade huset snart så skulle jag bli galen jag också.
Bara tills han blir bättre i luftrören, viskade mamma till pappa. Låt honom åtminstone bli kvitt den där förfärliga hostan innan du kastar ut honom på gatan.
Axel blev kvar och pappa började sova i källaren. Ju längre tiden gick desto svårare fick jag för Axel. Jag mådde illa av hans lukt, hans händer, hans ansikte. Jag avskydde min egen morbror.
Man borde slå ihjäl honom, sa jag till mina bröder. Man borde slå ihjäl honom och sänka honom i en sjö någonstans.
Strax före jul packade pappa sina väskor. Han flyttade till den närliggande staden där mina bröder skulle börja högstadiet.
Du tar inte med dig flickan, sa mamma. Och pappa sa att det var jag stor nog att bestämma själv. Jag ville inget hellre än att följa med, ändå stannade jag hos mamma. Det var bara för att jag tyckte så synd om henne. Jag kunde inte tänka mig något värre än att bo ensam med Axel.
När pappa flyttade började Axel röra sig fritt i huset. En eftermiddag hittade jag honom i mitt rum, sittandes vid mitt skrivbord med sina alldeles för långa ben. När jag sprang och klagade för mamma så sa hon att Axel hade lite problem med gränser, att det bara var att säga åt honom om han klev över dem.
Jag sa att jag skulle döda honom om han satte sin fot på mitt rum igen. Jag skulle döda honom utan minsta varning.
Vårda ditt språk, sa mamma.
En dag när jag kom hem från skolan var Axel tillbaka i soffan i vardagsrummet.
Kom, sa han, när jag stannade på tröskeln och försökte hålla andan, berätta om din dag.
När jag sa att jag hade varit vid bäcken så ville han lukta på mina händer. Han hade också lekt i vattendrag när han var barn och det var en alldeles särskild doft. Han reste sig ur soffan och började gå mot mig. Jag satte händerna bakom ryggen och sa att han skulle backa. Han skulle bara backa.
Backa själv, sa Axel.
Vad är det här? sa mamma en dag när hon hittade den största kökskniven under min huvudkudde. Vad är det här nu då?
Jag sa att den ville ha den där om jag skulle behöva försvara mig, det kunde ju bli inbrott, vadsomhelst.
Mamma skrattade och sa att jag alltid hade haft en väldigt livlig fantasi men dagen därpå gav hon mig ändå en nyckel och sa att jag kunde låsa om mig. Inte för att hon trodde att det skulle komma några inbrottstjuvar men om det gjorde mig tryggare så … Dessutom behövde hon kökskniven.
Om hon nu tyckte att det var överdrivet med nyckeln så förstod jag först inte varför hon bad mig låsa varje kväll.
Och så en kväll så glömde jag att låsa. Jag vaknade och kände på lukten att han var alldeles nära. Axel klev fram ut mörkret och satte sig på min sängkant. Jag ville skrika men det gick inte. Axel sa att han ville berätta en historia ur livet för mig. Jag sa att jag inte ville höra några historier, att jag bara skulle drömma mardrömmar. Men Axel sa att det bara var en liten historia, den var inte ens otäck. Jag skulle bara blunda och lyssna. När han lutade sitt huvud närmare mitt så skrek jag rakt ut.
Det tog bara några sekunder innan mamma var i rummet.
Jag ville säga: Titta här nu, titta vad som händer. Ser du nu vad han är för en bror? Jag tänkte att mamma kanske till och med skulle hämta kökskniven och döda honom, men det gjorde hon inte. Hon sa bara att Axel skulle gå tillbaka in till sig, att han inte fick ligga och berätta historier för mig mitt i natten för jag hade faktiskt skolan att tänka på.
Hur visste hon att han berättade historier? tänkte jag långt senare. Hur kunde hon veta det?
Den dagen som jag flyttade till pappa grät mamma. Hon kunde inte alls förstå varför. Jag ville säga att det berodde på att jag inte kunde lita på henne mer. Det spelade ingen roll att Axel var ute ur huset. Ingenting skulle bli som vanligt igen.
Jag träffade bara mamma på helgerna efter det och Axel såg jag inte mer. Jag vet inte vart han tog vägen för vi pratade aldrig om honom. Mina kusiner flyttade till Frankrike. Mamma sa att det var för att de ville börja om på nytt. Ibland kan jag fortfarande se Chantelle och Cecilies framför mig. Jag ser deras ljusa hår och bleka ansikten och tänker på Chantelles ord (eller var det Cecilies?) om att min skog bara var en dunge och att min lilla trädkoja inte kunde skydda mig från någonting, att den skulle gå sönder för minsta vindpust.
